om vänsterhänder och näsor...

"Vad gör du?", maken såg frågande på mig där jag satt och knappade på min nya mobil. Jag försökte komma på vad han menade men hittade inget avvikande i det jag höll på med.
"Vad?" frågade jag.
Han förtydligade att han undrade varför jag pekade med vänsterhanden. Och jag stannade, lite förvånat, upp. Hm...underligt faktiskt. Jag tillhör nämligen den kategori av människor som fötts med en högerhand och fått vänsterhanden medskickad, på köpet liksom. Så att, då jag äter till exempel, först måste skära med högerhanden och sedan skifta hand till besticken för att vara säker på att pricka munnen med gaffeln. Men då det handlar om mobiler är det alltså vänsterhanden som sköter skrivandet....
"Det förklara en del", påpekade maken (med viss sarkasm tror jag *s*)...
...men men, det får föras in under fliken "Märkliga iakttagelser 2010", för hur det kan komma sig har jag ingen aning om. Och det är inte värt att ändra på det heller nu då huvudkontoret kommit fram till att det är bäst så... kanske...för ärligt talat kan jag inte vara riktigt säker på var mobilen hade kunnat hamna om den inte låg i tryggt förvar i högerhanden *s*.


Och med detta packar jag ihop granen och tar farväl av 2010. I morgon är det nyårsafton och ytterligare ett år har passerat. Ett bra år i stort...även om det gick sådär med våra planer att ta oss igenom alla Harry Potterfilmerna under julhelgen...eller...vi har sett dem...hm... övriga familjen har gjort det. Jag fick lite motvilligt erkänna, då jag inte visste vem mannen utan näsa var, att jag nog inte varit vaken hela tiden...eller, som det viskades lite, kanske sanningen mer är den att jag nog, eventuellt,varit vaken lite grand, då o då.

...om vackra ord och lästorka...

Äntligen! Idag kom det efterlängtade sms’et som berättade att mina nya glasögon var klara att hämtas. Min påtvingade lästorka är alltså över och jag ser fram emot ytterligare en veckas ledighet, men nu fylld av spännande läsning. Jag har bunkrat upp med lite blandad litteratur och planerar inte att vara tillgänglig för städning eller annat värdsligt under den tiden. Och eftersom man får två glasögon till priset av ett har jag ett par i reserv för att inte hamna i denna nöd en gång till…*s*. Hm... Det svåra blir att välja vilket utav dem jag ska ha och vilket som får bli reserv…ljuvligt dilemma för en som de senaste veckorna hjälpligt tagit sig igenom morgontidningen med hjälp av makens terminalglasögon. Och jag tror nog att de som fått stå ut med att få märkligt formulerade sms från mig också känner sig rätt nöjda med detta.

Egentligen var det verkligen bara det jag skulle ha gjort idag på stan, förutom en julavslutningsfika hos mamma...och handla lite mat...men...hm...fick fullkomligt nog av min mobiltelefon igår och...oops...nu har jag visst en ny. Det blev ingen Iphone som jag kanske mest funderat på. Istället valde jag en lite nättare Androidmobil. Vad hette den nu då...HTC? Finns det något som heter så? Jo, så var det. Och valet föll på den dels för att den är väldigt nätt, men ändå stor...fast liten...och så heter modellen "Wildfire" och det låter fint på något sätt. Ungefär som min nuvarande heter SOUL, också vackert. Fast som sagt oerhört irriterande i övrigt.

Men nu börjar det bli dags att ta farväl av den här julen. Och av alla besökare, såväl tvåbenta som fyrbenta. Det har varit roligt att ha dem här, och alla har gjort sitt för att höja temperaturen några grader.
Och med min nya mobil kan jag nu nå dem allihop ännu lite lättare...hm...undra fall jag kan söka jobb på en reklmabyrå för mobiltelefoner som riktat in sig på att sälja telefoner till kvinnor i sina bästa år...*s* ... och nu kom jag just på att jag glömde köpa mat...oops...=)

om paltkoma och julöl...

Man får helt klart ett annat perspektiv på saker då man blir äldre. Tänkte jag då jag sjönk ner i fåtöljen med paltkomavarning, för vilken gång i ordningen de senaste dagarna vet jag inte *s*. Det var juldagen, eller "julada", som vi sa lite vanvördigt då vi var yngre och avsåg något som inte kunde vara tråkigare. Då handlade det mycket om att all spänning man byggt upp under advent, alla förhoppningar nu antingen hade infriats eller grusats...luften gick ur. Men nu, då jag sjönk ner i stolen kände jag nog mer att det var stress som runnit av. Vi var i mål. Julklappar utdelade. Maten i stort sett uppäten. Och nuförtiden är det inte längre tråkigt med juldagen. Bara helt fantastiskt skönt. Att lulla runt i myskläder. Inte behöva gå ut i den bistra kylan om vi inte vill. Film och spel och de sista resterna från julmaten. Kravlöst.

Jag tror jag stannar i det här tillståndet några dagar till innan jag släpper in vardagen igen. Ännu återstår några jultraditioner. Och jag ser fram emot morgondagens julöl på Harrys med flickorna. Och då kommer jag att tänka på en liten rolig fundering jag fick i min mail för ett tag sedan:

"Att bli gammal....

En grupp vänninor i 40 års åldern diskuterade var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där hade servitörerna strama byxor och fina rumpor.

10 år senare, vid 50 års ålder, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där var maten god.

10 år senare, vid 60 års ålder, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där kunde de äta i lugn och ro och restaurangen hade en härlig utsikt över havet.

10 år senare, vid 70 års ålder, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för restaurangen var rullstolsanpassad och det fanns hiss.

10 år senare, vid 80 års ålder, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch. Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang, för där hade de aldrig varit förut."

Trevlig fortsättning! *s*

http://www.myspace.com/falkback/music/songs/forever-yours-mp3-78427199

http://www.myspace.com/falkback/music/songs/the-last-turn-mp3-78427162

Om midvintersolstånd och mångalenskap

Ja ja, det är vinter och ”en sa ente klaga…”… Visserligen är det väl mer väntat vid den här tiden på året...med kyla och snö...och kläder efter väder osv. Men det kan väl få vara lite okej att tycka att det är lite motigt att gå upp från sängvärmen då det är 22 minusgrader ute och 15 – visserligen plus, men ändå – grader inne. Och is på fönsterrutorna i sovrummet…på insidan…och på dörren till duschen…... men sen får det räcka *s*. För det är också väldigt vackert med både snön och rimfrosten. Och så här några dagar kvar till jul känns det också rätt väl ”tajmat”. Dessutom ska det nog komma ännu mer snö...så; Hej mitt vinterland...hej o hå...

Hm... det känns som om många saker infaller samtidigt just nu. Inte bara snö och jul. Men lite så, mitt upp i julförberedelserna och den deadline som den 24’e ändå innebär så står vi här under inflytande av både fullmåne, månförmörkelse och midvintersolstånd - samtidigt! Inte konstigt att man känner av sin inneboende galenskap och gör och säger märkliga saker. Och man mest av allt känner lust att ge sig ut och dansa i det silverfärgade månskenet…hm…*s*… Jag tror att i en annan tid, på en annan plats *s*…dansar vildkvinnan i mig en hälsningsdans till solguden för att locka och välkomna den värmande solen tillbaks till kalla norden. …

…Eller…det kan ju också vara någon slags inre smygsstress…men det är ju inte lika spännande på något sätt…*s*

om blomdoft och kattombyte...

Med hjälp av 15 stearinljus i köket fick jag upp innetemperaturen runt köksbordet från 17 till 18 grader. Det är tidigt på morgonen, fjärde advent och det fortsätter att snöa. Och mina tankar, något sega efter gårdagens 45-årskalas vandrar…




…”Tack, men jag tittar lite…”, sa jag till den något påträngande expediten i den dofttyngda affären när hon frågade om jag behövde hjälp. För mig betyder det svaret: "Lämna mig ifred!", dvs. att jag verkligen inte vill ha någon hjälp. Men för henne betydde det nog något annat, typ "Jag säger nej, men om du är riktigt envis och påträngande så kanske jag ändå köper något!". Maken drog sig småleende undan och hade rätt roligt åt mig då jag tio minuter senare något frustrerad lämnade affären med diverse doftande krämer och blomvatten insmorda på händerna. Kanske hade jag klarat mig bättre om jag inte slängt in en liten vit lögn att jag tittade efter något litet till min mamma, för det var då hon påpekade att jag var på herravdelningen och genast drog iväg med mig till fina hyllan i dyra avdelningen. Jag kan fascineras över hur en del säljpersoner verkligen inte kan läsa av kunder. Jag ville bara titta. Verkligen. Och jag köpte inget.


Istället gick vi och tog en fika på Darins, där de hade gyllengul saffransglass (som det var alldeles för kallt för att äta) och lussekatter i form av sockerbullar (som också gick bort då de även var fyllda med russin).

Sen hämtade vi Blekingesonen på stationen och körde hem genom snötyngda skogar. Och det var så vackert att man knappt trodde det var sant.

Och nu går det snabbt mot jul. Nästa vecka är det stora hemvändardagar och då är det också dags för kattombyte. Då vår katt – som är sådär intresserad av besök (gissa vem utav dem det är) – får säga adjö till dotterns myskatter och istället välkomna Norrköpingssonens storstadskatt.

om julefrid och zombies...

Snart fjärde advent och i morse vaknade jag upp till ett fantastiskt vinterlandskap! Byn, fortfarande omgärdad av det blå gryningsljuset, hade under natten täckts av ett tungt snötäcke. Grannens julbelysning skapade ett värmande sken som fick mig att stanna upp en stund. Och medan jag satt där på sängkanten, och drog på mig mina tjocka fårskinnstofflor utanpå raggsockorna, kände jag att jag fylldes av julstämning. Den lugna varianten. Den där varma, gemytliga, rofyllda. Hm… när jag tänker efter behövs det inte så mycket nuförtiden för att försätta mig i den stämningen… och spinner jag vidare på den tanken så är det väl lite så att det finns några möjliga orsaker till detta.

Dels kan det ju vara så att all mindfulnessträning fått effekt och jag numera lever som jag lär. Tar en dag i taget och njuter av att söka efter det positiva i det som händer. Och sett ur det perspektivet har veckan varit jättebra! (så klart *s*). Full av roliga händelser och aktiviteter… och härliga möten…och dignande julbord!

…Eller så är jag inte alls avslappnad utan har mer gått in i ett zombieliknande tillstånd där jag som en effekt av stress efter en fullspäckad vecka blivit mer död än levande…hehe…nej…jag håller på det första alternativet…man kan inte vara zombie samtidigt som man är fylld av energi…

Och så är jag dessutom en fantastiskt stolt mamma!!

Och med sista versen i julfavoriten, går jag in i fjärde advent.

Like a bolt out of the blue

fate steps in and sees you through

when you wish upon a star

your dreams come true

om pepparkakor och flanellpyjamas...

"Det viktigaste är ju trots allt att man gör saker för att man själv vill det och inte för att man måste, för att det är en tradition", tänkte jag för mig själv då jag avslutat årets pepparkaksbak... och slängt resultatet i den organiska tunnan... Jag hade gjort en mindre sats än jag brukar och allt hade flutit på bra. Men någonstans blev det visst fel och i stället för spröda, tunna kakor i form av hjärtan, grisar och stjärnor påminde det om fantasifullt skurna disktrasor..*s*...hm...nåja...degen var god i alla fall... och det luktar gott i huset! Och jag fick min stund av bak med julmusik!

Tänkte på det igår då jag gick en runda på stan medan jag väntade på att maken skulle sluta jobba och i varje affär möttes av en ständig ljudvall av julinspirerande musik... troligen "Absolut Christmas" som snurrade i cd-spelarna. Som hastigast noterade jag att jag trots allt kunde känna viss sympati för de som står i detta brus hela dagarna men...hm... jag gillar julmusik! Och jag upptäckte som jag gick där att det inom mig växte fram en idyllisk bild, eller känsla, av en julaftonsmorgon framför brasan. Familjen som vaknade och droppade in efter hand. I flanellpyjamas...(?)... Kaffe och lussekatt i väntan på frukost. Och allt inbäddat i sånt där dimmigt fluff som bara finns i amerikanska filmer. Och alla var glada...och förväntansfulla...*s*

Jag berättade om min vision på kvällen då vi samlats kring fredagssupén och den närvarande delen av familjen, som inte alls delar min vurm för julmusik, lyssnade på min beskrivning av en julaftonsidyll med viss skepticism. Men de lät mig hållas och den enda ifrågasättande kommentaren som kom var sonen som efter att ha lyssnat på min mycket målande beskrivning sa: "Vadå flanellpyjamas?"...*s*

Men känslan sitter kvar och nu är det tredje advent och jag placerar mig själv vid min inre brasa och nynnar...

Fate is kind
She brings to those who love
the sweet fulfillment of
their secret longing...

Om sönderfall och förnekelse...

Utan ett ljud föll glasögonen i sär i min hand. Bara sådär. Så diskret att jag först inte förstod vad som hänt. Jag försökte få ihop dem igen, vilket visade sig vara en moment 22-uppgift eftersom jag inte kunde se vad jag gjorde utan att ha dem på *s*. Och i ärlighetens namn, jag kan mörka min bristande synförmåga i de flesta sammanhang, men läsa, det kan jag inte. Och det kan bli väldigt fel då jag chansar. Egentligen kan jag inte skriva sms heller…jo, skriva dem kan jag…men det är inte alltid lätt att förstå vad jag vill ha sagt eftersom T9 funktionen själv väljer vad den vill skriva…i alla fall skyller jag på det …*s*

För att inte missa vinterns alla goda tillfällen till läsning fick jag istället ta en lite tidigare lunch och göra ett besök hos optikern. Tjejen i kassan såg lite beklagande på mig då jag lämnade fram resterna och sa: ”Tyvärr så är det ju ingen garanti på dem längre”. Det visade sig efter en noggrann check i datorn att inte bara hade garantin gått ut, det hade även modellen. Och hur hon än sökte kunde hon inte hitta några reservdelar.

Och att köpa ett par vanliga läsglasögon kunde hon inte rekommendera eftersom mina ögon har väldigt olika synfel.

Så, nu blir det ny synundersökning – den senaste skedde januari 2008 och det är ju ett tag sedan – och kanske kanske, om det visar sig vara lika illa som de flesta runt omkring mig anar och antyder, ger jag mig och erkänner mig lite skyldig till dåligt seende. Fast om det sedan leder till att jag använder glasögonen är ju en helt annan sak. *s*

om hjärnskakning och glöggfrossa...

Inte så att vi har läkarskräck i min familj, men vi har lite svårt att ta oss till doktorn. Det är en sån där allmänt känd sanning om såväl mig som mina nära och kära. Helst ska vi veta vad som är fel och vara rätt säkra på att det finns anledning att ta oss dit innan vi gör det. Så, the hard way har vi fått lära oss att en obehandlad urinvägsinfektion kan ge njurbäcksinflammation, en mycket smärtsam upplevelse som tvingade mig till några dagars sängliggande. Det finns flera andra liknande situationer som efter en viss tids väntan (här snackar vi allt från några timmar, dagar upp till 12 år) till slut lett till både sjukhusvistelser och operationer. Det senaste exemplet i denna anda hände i veckan då min mamma halkade på en isfläck, dold av snö. Med en rejäl smäll landade hon i backen, både med baken och huvudet.
Sex timmar senare ringde hon till mig och frågade, eftersom jag arbetar inom sjukvården *s*, om det var farligt att bli helt förvirrad och tappa minnet då man slår sig i huvudet. Lät inte bra tyckte jag, men eftersom det inte är min avdelning föreslog jag att hon skulle ringa sjukvårdsupplysningen. Och sedan höra av sig tillbaks om hon behövde åka till sjukhuset.
Efter en stund ringde hon upp och berättade att hon fått beskedet att hon omedelbart måste åka in och få huvudet röntgat.
"Ok", sa jag, "ska vi göra det då?"
"Nja", svarade hon, "egentligen är det ju så här. Att om jag inte ringt till dig så hade jag inte ringt till sjukvårdsupplysningen...och då hade jag inte vetat att jag skulle åka in. Så då jag tänker så här, att jag ringde inte till dig. Och då behöver jag ju inte åka in heller..."...inte lönt att argumentera, så är det att eventuellt behöva vård i vår familj...men några dagar senare blev hon iallafall röntgad...och allt var bra! *s*
Men nu har hon iallafall tagit det lungt en vecka och vilat upp sig. Och så använder hon numera broddar!

Men det har snöat rejält nu i helgen och den där hårdrockskonserten vi skulle varit på i Perstorp fick vi skippa.

Istället begav vi oss till fots "upp" till Sjörröd för årets glöggprovning. 10 sorter skulle avverkas. Som vanligt en del mycket goda och andra åkte direkt ut i vasken. Till slut fick vi fram årets vinnare - som vi var rörande överens om - Herrljunga orginal. På grund av delade meningar hade vi sen delad andraplats...hm...min favorit var Kivik Äpple med smak av saffran och apelsin, men den fick kämpa hårt mot Lucia Chokladglögg.
Sen, å andra sidan, är det lite tveksamt om jag överhuvudtaget vill dricka mer glögg i år ändå efter denna glöggfrossa...*s*

om göingemål och lussekatter...

Det är fortfarande fint med snö. För julkänslan. Och även om den inte ligger kvar till jul så gör den mig mer inspirerad än stressad i julpyssleriet. Så idag har jag hunnit med att städa, baka lussekatter och hängt upp julgardiner. Jag har även hunnit slänga sopor och sedan fiska upp dem igen eftersom snön låg tjock på tunnlocket så jag la dem fel...*s*...



... Men mina planer att köra till Ikea för lite julshopping la jag ner då jag drog upp rullgardinen i morse och fick syn på bilen.


Kanske är det för att fokus ligger på julförberedelser eller är det bara rätt stilla för tillfället. Det lunkar på. Händer inget speciellt.

Så dagens händelse är inte speciellt underbar och fantastisk. Snarare något som jag gärna inte gör alls faktiskt...*s*... i alla fall..

...I vår lilla by finns en diversehandel. Av den gamla sorten där man kan hitta reservdelar till saker ingen längre minns någonsin funnits. Där finns sportartiklar, fiskegrejer, hushållsprylar, byggmaterial osv. Den är vida känd...eller var det iallafall en gång i tiden. Men det är något med den affären som gör att man, var gång man går in där, får en känsla av att ha hamnat i en "Stefan & Christer-buskis". En obehaglig skrockande jargong med insinuerande undertoner. Allt sagt med en bred göinsk dialekt, inte alltid lätt att förstå. Det väcker ett märkligt obehag hos mig att gå dit. Och jag förstår att det handlar om min tolkning och att jag inte riktigt fixar att anpassa mig till det. Men, eftersom de nu har blivit ombud och utlämningsställe för DHL och jag ville ha mitt paket så fick jag väl gå dit...även om jag först försökte muta sonen...*s*

Med mössan nerdragen så att den täckte större delen av ansiktet klev jag in, nickade kort och sa så avmätt jag kunde för att inte uppmuntra till något extrasnack, men utan att för den sakens skull vara otrevlig:
” Hej, har du något paket till mig?”

Svaret var oväntat sansat:
”Jau, da ha ja kanse. Oum jau kaålla i apparatten sau se vi”

Eftersom tidigare försök att konversera inte blivit så bra avstod jag från att småprata och informera om att jag lyckats slarva bort numret på paketet och stod bara där och log lite förstrött.

”Jöhup, da va dä.” Han läste mitt namn, ”tank ött jau kunge veda dä, hähä”.

Han gick iväg och hämtade mitt paket. Jag fick det och sa ett snabbt: ”Tack” och smet sedan snabbt ut igen.
Hm..."Det var ju inte så farligt...", tänkte jag sedan...egentligen är det lite charmigt att bo i ett litet samhälle där man kan gå in och säga "Har du ett paket till mig", och utan ytterligare information så vet de om de har det. Det är ju faktiskt en sorts gemenskap i det. Även om vi inte alltid förstår varandra.

Med mitt paket i handen gick jag sen hem och drog igång ett sjujäkla lussekattebak! Många lussekatter blev det. Och en saffransbutterkaka. Och så tryckte jag ner några i en muffinsform så det blev lussecupcakes.

Så nu hoppas vi på fikasugna adventsgäster *s*





Och nu, då vi närmar oss andra advent : Vers 2 i min favoritjulsång:


If your heart is in your dream
No request is too extreme
When you wish upon a star
As dreamers do

om snöstorm och kaxiga snösopare...

Han blev nog lite orolig, maken, då jag sa att jag erbjudit oss att skjutsa hem sonen till Karlshamn och samtidigt passa på att sätta upp lamporna han fått klara sig utan sedan augusti. Vägvarningarna har duggat tätt senaste tiden. Men av dagens förväntade underkylda regn och blixthalka blev intet. Det enda som inträffade under färden var att vi hamnade i en militärkolonn...en evig sådan. Vi undrade väl egentligen mest var de var på väg...det finns väl knappast något förband kvar här längre....eller hade de kört fel för väldigt länge sen...*s*...


Så, lite förvånande var det då vi kom hem, och stängde dörren mot det gråkalla novemberdiset bara för att minuten senare titta ut genom fönstret och upptäcka att det brakat lös världens snöstorm. Och den höll i sig! Då övriga familjen skulle ge sig iväg för söndagens innebandy kom de knappt ut genom dörren! Jag kände mig manad att ge mig på årets första snökamp!

Utrustad med sopborste - snöskyffeln gjorde sitt redan i fjol...skred jag tillverket. Gångar till och från och runt huset sopades rena från snö. I alla fall temporärt, för om sanningen ska fram blev resultatet inte speciellt långvarigt...*s*. Och visst hade det kanske, ur "förnuftighetsperspektiv" varit bättre att vänta tills det var färdigsnöat....men, vad fasen, jag gillar att skotta snö! Så jag kan väl göra det igen om någon timme...hm...detta är kanske ett sådant uttalande som kommer att hoppa upp och bita mig i baken om några månader då vintern vägrar ge vika för våren...



Men, nu är nu och det är jättefint!





Och som jag sa till min syster då hon funderade över om jag skulle tycka att vädret på Mallorca var dåligt- det finns inget dåligt väder, det finns bara ett glas rött framför brasan...*s*.

om jultraditioner och hemliga förberedelser...

Och oj vad snabbt det gick nu då...vrooom...så var det dags att förbereda julen igen. Går sådär...*s*. Jag skulle ha tagit mig upp på vinden igår för att leta fram ljusstakar och stjärnor, men fastnade i en annan julförberedelse...men den är lite hemlig så den får jag återkomma till.

Men sen har vi ju vår årliga tradition att bränna ljusmaschetter! Skulle ha inhandlat nya igår men de var slut på Maxi...hm...man kan undra om det är fler än vi som har den traditionen...hehe... Hittade i och för sig några små, kompakta, överblivna i en låda där hemma, men anledningen till att de finns kvar är nog för att de är rätt tråkiga...eller för att de är flamsäkra..hm..kan vara så kanske.

Men advent har i allafall valt att göra entré med gnistrande snö och smällkalla nätter och det gör verkligen underverk då det gäller att komma i julstämning. Vid sommarens trädgårdsarbete (ett gemensamt 1-dagars projekt) hittade vi en liiiten granplanta i grusgången mellan huset och duschen. Vi lät den stå kvar och tänker att om vi vårdar den väl kanske vi till och med kan sätta upp julljus i den om några år...eller kanske fler...hur snabbt växer en gran? Det enda jag vet om granar är att om man vill att de ska växa och bli raka ska man plantera en björk vid sidan av...som en stöttande kompis...eller livskamrat...men det gäller nog inte julgranar...

Men, bilden till vänster handlar i allafall till rätt liten del om mycket snö...mer om väldigt liten gran *s*.

Och nu, med vers ett i min favoritjulsång, drar jag mig ut i snön!

"When you wish upon a star
Makes no difference who you are
Anything your heart desires
Will come to you"

om hiking, kort och gott...

Oj vilket äventyr...uppför uppför och uppför. Från Bunyola. På en serpentinväg mot oändligheten and beyond...*s*...Bedårande utsikt! Förstod att vi var högt då vi började stöta på fria bergsgetter. Sen nerför. Det halvsoliga vädret övergick i regn och nerfärden gick på hala, regnvåta stenar. Molly råkade hoppa ner i en ravin. Dogrescue! Hann inte fotografera detta äventyr...men då vi fått styr på det hela såg vi ut som 3 lerfigurer och slogs av tanken att det är just sånt här man läser att andra gjort och man undrar: "Hur tänkte de nu egentligen?"








Efter 3,5 timme på berget var vi tillbaka vid bilen. Trötta. Skitiga. Med värkande ben körde vi hemåt. Efter att ha blivit avspolad med en slang rasade Molly ihop på köksgovet. Nöjd. Och det är vi också. Jag älskar hiking!!

om hur man handskas bäst med vin...

Dag 2 åkte vi bland annat upp, eller ner? till Costa de la Calma för att kolla till huset som ligger ute på marknaden för uthyrning. Lite av en nostalgitripp eftersom det är det första huset och det är jättefint.

Dag 3 startade med en bamsekram av Molly, en mycket sällskaplig Golden, som forcerade dörren och gick rakt in till min säng och sa "godmorgon".

Våra planer för idag handlade om shopping av olika slag. Men den startade med en stor besparing! Eller vad man ska kalla det. Man kan lugnt säga att vi i allafall var vi mindre fattiga än vi hade kunnat bli då en tämligen handsome spansk polis tecknade åt oss att bromsa in. Systern tyckte det såg ut som en olycka hade hänt och jag tyckte de såg ut som vägarbetare…*s*. Men då hon sa ”Polisen!” satte det vanliga checksystemet igång och det var då jag till min fasa upptäckte att jag glömt att ta på mig bältet. Det händer kanske en gång vart femte år att jag gör det och detta var helt klart ett mindre lämpligt tillfälle. Och egentligen är det så dumt, för då det är ju så dags. Ändå kunde jag inte låta bli att formligen slänga på mig bältet. Tittade upp och mötte den sammetsögde polisens blick. Och till min stora lättnad var det en snäll blick och istället för att ha bötesblocket i handen gjorde han bara ett litet snällt tecken för "du måste ha bälte på dig" och släppte iväg oss. Puh...Det var först flera timmar senare som jag fick veta att det kunde ha kostat oss 6000 spänn...och det gör honom på något sätt ännu snyggare…hehe…

Vårt första riktiga stopp var en keramikfabrik…jag älskar deras terracottagrejer…men, 20 kilos bagagevikt sätter gränser för vad man kan även om man vill…hm…så väldigt mycket mer…*s*

Efter att ha kört fel och svängt av en avfart för tidigt, hm, känns som jag gjort det förut *s*, hittade vi så till slut fram till den lokala vinbodegan - Angel. Ägaren bjöd in oss till sitt provrum, vad det nu kan heta, ett rum med en bardisk med spottkopp (tror jag att det var…vi använde inte den). Där fick vi provsmaka gårdens vin samtidigt som vi fick en mycket intressant föreläsning om vin och vad man ska tänka på då det gäller hållbarhet och så. Jag tog med mig följande klokord:

"Wine is for drinking!", dvs. det där med att lagra vin och spara är bortkastat då de flesta viner är färskvara och bör konsumeras inom 2 år. När vi körde därifrån hade vi med oss en låda av husets röda.

I kväll blir det nog mest mys framför brasan med katterna och Molly. För i morgon väntar bergen!

om en flygresa och peptalk...

Dag 1

"Jag är helt lugn", svarade jag maken i går morse då han frågade om jag hade resfeber. Men att skenet kan bedra blev tydligt då jag en timme senare upptäckte jag stod och borstade tänderna med hans tandborste...*s*.
Fick ihop packningen som enligt hemmavågen vägde mindre än 20 kg. Sedan gav jag mig iväg. Rätt tidigt. Men vågade inte chansa på att tågresan skulle fungera.

Men, det gjorde den och strax efter 11 steg jag av på Kastrup och var redo för att ta mig an nästa utmaning - att hitta rätt incheckningsdisk. Mitt minne av detta från i våras var ett fullständigt kaos och en lång vandring fram till rätt ställe. Nu snubblade jag över den direkt. Flöt utan problem genom säkerhetskontrollen och strax efter 12 var jag färdig och kunde lugnt... *s*... invänta flyget som skulle avgå 14.35. Kastrup är sådär kul efter ett tag. Tog en kopp kaffe och en kanelbulle och tänkte att jag kunde köpa något mer matigt på planet sen.
Tio över 2 hade jag hittat fram till min gate bara för att upptäcka att planet skulle bli försenat.
Tjugo över 3 taxade vi ut. Rejält hungrig slog jag upp "menyn"... inte bra...bara kött...just det. Så var det ju i våras med...och klockan tickade på och den där timmen jag tänkte ta det lugnt i Barcelona i väntan på anslutande plan till Mallorca började krympa allt mer. Jag beställde in lite av varje för att få i mig något då det slog mig att jag slängt ner en energybar i väskan, fall i fall. Räddaren i nöden!

Med tjugofem minuter till godo, och utan boardingpass, vet inte varför jag inte kunde få det redan i Köpenhamn...klev jag av planet bara för att upptäcka att ingen av de beskrivningar jag fått stämde! Slängde iväg ett nödsms till systern medan jag gjorde ett snabbt, men nödvändigt toabesök. Och tur var det. Hon ringde upp och med hennes påhejande peptalk i örat: " Spring! Spring! Stanna inte! Det är tre timmar till nästa flyg!" sprang jag genom Barcelonas nybyggda flygplats. Med en stark förhoppning om att jag sprang på rätt håll...*s*. Jag såg inget men jag tror den var fin...*s*... Jag hade mindre än 10 minuter till godo och ännu inget boardingcard då jag flåsande stapplade fram till Gaten. Kvinnan vid disken tittade frågande på mig och sa något. Jag sträckte fram mobilen till henne och sa: "Speak to my sister". Efter viss tvekan, och kanske av medkänsla tog hon telefonen och en stund senare satt jag på flygplanet. Systern skrev ett sms: " om din vaska hinner med ar det ett under!"(spanskt tangentbord *s*)

Men detta var miraklernas dag. Väskan var med. Jag hittade även henne på Palmas flygplats, fast vi gick om varandra och hon i paniken hade kört ifrån sin mobil.

Jag kände mig rätt nöjd sedan, då jag efter en lång dag sjönk ner i skinnsoffan framför brasan med en fluffig fröken Suzy vid min sida och ett välförtjänt glas rött i min hand.

om tjuvlyssning och Johan Glans ...

Hur är det...egentligen... Får man tjuvlyssna? Får man blanda sig i en konversation som man bara är ofrivillig åhörare till?

Vi diskuterade frågan med sonen och hans sambo då vi stannat till i Lund för en fika på väg hem från Malmö. Ett mycket blåsigt Malmö kan jag tillägga. Vi hade varit på Spamalot, en Monty Python musikal. Jätterolig - om man gillar M.P. förstås...och jag måste bara säga en sak: Älska Johan Glans!! Sådär. Det var bara det jag ville ha framfört *s*. Och då vi checkade in på Hotell Kramer fick vi samma runda rum igen som vi hade i våras då vi var där! Trevligt.

Men, det var det där med att höra, eller lyssna. För det är ju lite så att folk i allmänhet pratar på rätt friskt...ibland om privata saker, fast de befinner sig i ett sammanhang där det finns stor risk att andra hör. Och det känns lite som om det är underförstått att man inte ska lyssna, även om man hör.

Det svåra är, tycker jag, då det blir avbrott i konversationen för att någon fastnar i något och inte kommer på ett namn, eller en plats, eller liknande och man själv vet. Får man då bryta in och tala om det?

Vi hade lite blandade åsikter om det och hade flera exempel på när det var ok, och när det inte var det. Sonen hade t ex fått svar på varför oktoberfestivalen är i september av en man på tåget som inte tvekade att blanda sig i deras diskussion. Och jag hade tvekat och valt att låta bli att ge information i kassakön i vår lokala icabutik. Så, jag tror att vi kom fram till att det beror på...*s*. Med andra ord - vi vet inte!

Men, oavsett vad tar jag mig friheten att återge en rolig sak jag hörde vid frukosten på Hotell Kramer. Ett gäng, rätt bullriga norrlänningar, kanske arbetare på citytunneln, kanske inte. De pratade norrländska så jag drog den något fördomsfulla slutsatsen att de var här nere för hockey eller nåt. Iallafall- de var rätt bakis...*s* Och en av dem berättade att han och hans byggkompisar vid något tillfälle, på firmans bekostnad druckit 84 öl!? Men för att få dra det på företaget hade de varit tvungna att käka en macka till. Då de dagen efter skickade räkningen på 84 öl och en macka till ekonomiansvarige fick de det något dryga svaret: "Var det verkligen nödvändigt att käka den där mackan?"

om bohemisk organisering och färgburkar...

Ojdå…hm...kanske inte helt genomtänkt…den där toarenoveringen… Men det var ju inte så det var tänkt heller…egentligen…vi skulle ju bara byta handfat…*s*

Det började med att vi upptäckte att den obehagliga doften som vi försökt lokalisera en tid inte alls kom från kattlådan som vi trott, utan den påminde faktiskt mer om avlopp. Vi övervägde några alternativ: dags för byte av avloppsrören (jag tror att det heter något, typ ”stambyte” och innebär mycket av allt…pengar, stök, och euw…inte så kul alltså) Så, kanske var det istället någon plugg från ett ej längre använt rör som hoppat av, ett alternativ som inte innebar så mycket mer än att någon (inte jag) skulle få ta på sig den något obehagliga uppgiften att krypa in i spindelparadiset under huset för att sätta tillbaks den, ett billigt men rätt läbbigt alternativ. Så, mitt optimistiska (och kanske naiva) förslag, att det kunde vara vattenlåset i det gamla handfatet då? Efter en kort stunds funderande föreslog jag ett byte av sagda handfat – lagom kostnad, begränsad arbetsinsats och troligen inte jätteomfattande i stökighet vilket skulle passa bra med tanke på att den årliga gåsamiddagen som stod för dörren. Svårt att argumentera mot!

Men, det är sen det börjar…eller hur?

Jag: ”När vi ändå tar bort handfatet kan jag ju lika gärna måla om väggarna. Det är ju 15 år sen sist”.

Maken: ”Då skulle vi kunna passa på att fixa till det där fönstret vi slog igen då vi klädde om huset”.

Båda (då vi trätt in i tillståndet som präglas mer av entusiasm än förnuft *s*): ”Vi kanske ska ha kakel runt handfatet?”

Och sen, då man kommit förbi det där ”ska bara…passa på”-stadiet så tar nästa fas vid. Det som innehåller: ”har du sett gipsskruvarna?”, ”var fan är alla verktyg”, ”jag var säker på att vi hade spackel”, och ”oj, jag trodde färgen var vattenbaserad?!”

Om två dagar kommer hela familjen för att under helgen umgås, äta gås, eller kalkon är det kanske, och bo över. Inne på toan trängs färgburkar med verktyg och redskap. Kring pianot ligger de nödvändiga toalettartiklarna, provisoriskt nedpackade i små backar med handtag. Målarfärg, penslar, nya lister, kakelplattor, etc etc. Och utanför toan ligger det nya handfatet, delvis uppackat.

Oväntat? Inte direkt. Ovanligt? Knappast! Jag kan förundras över hur vi lyckas glömma detta från gång till gång. Och jag tycker att det har en viss bohemisk charm över sig, vår oförmåga att begränsa oss till realistiska projekt. Och det är ju oftast så att det vi saknar i ordning och organisation tar vi igen i vår carpe diem-attityd. Och sen är vi rätt bra på deadlines. Så jag har rätt stor tro på att då gästerna börjar troppa in – då är toan klar! Sån är jag!

...och avloppslukten? Tja, just nu luktar det mest målarfärg...*s*

om frukostfika och adrenalin...

Det hände en kul grej på frukostfikan. Satt och småpratade med en kollega över en kopp kaffe och en fralla. Han är kirurg och lika intresserad av andras yrkesutövande som han är snabb och skicklig inom sitt eget område. Så diskussionerna blir alltid intressanta. Och idag satt vi och pratade leverfläckar och födelsemärke och borttagning av dessa. Det visade sig att han kunde hinna med en imponerande mängd klienter på en förmiddag och jag påpekade lite skämtsamt att då var de nog inte lika besvärliga som jag, som svimmar så fort jag får bedövning. Och då fick jag årets upprättelse!

Men först, bakgrunden till detta är, bland annat, en incident för några år sedan, då jag ena veckan svimmat vid just ett sådant ingrepp och veckan därpå följde med dottern, som stöd, då hon skulle gå igenom samma sak.

Läkaren, en i övrigt trevlig person, tittade först på mig och sedan på dottern och sa:

"Har du mamma med dej som stöd?", och då dottern svarade ja sa han:

"Är du säker på att du vill det?"

Fast, i ärlighetens namn är det en historia som vi skrattat gott åt genom åren.

Men så idag fick jag alltså en förklaring då min kollega tittade på mig och sa:

”Men då är du allergisk mot adrenalin. Du måste ha bedövning utan det”.

Va? Kan det vara så enkelt? Så jag sa:

”Men, jag har alltid trott att jag var sjåpig?!”

Då log han, min nya läkarfavorit *s*, och sa:

”Man svimmar inte av sjåpighet”.

om paradigmskifte och surgubbar...

"Vi måste ta vårt ansvar som yrkesutövare och inte använda oss av detta", sa den gamle surgubben med eftertryck då han lyckats få tag på mikrofonen för ett sista inlägg före lunch. Efter två dagars föreläsning om self-compassion, accompanjerat av idel lovord hade jag sjunkit ner i den sköna stolen och satt mer och tänkte på den förestående lunchen. Men hans ord skar sig med den gemytliga stämningen och jag tittade förvånat på min kollega som satt bredvid. "Vad sa han?", frågade jag. "Jag vet inte", svarade hon som tydligen visste vem han var, och kanske just därför valt att inte lyssna, "men ser han inte väldigt gammal ut?".
Lite sorgligt egentligen. Generationsskifte. Paradigmskifte. Surgubben, som jag kanske hade vetat vem han var om jag följt debatten, tillhörde förmodligen den radikala grupp som en gång stod på barrikaden och lyckades införa grundmetoden. Och nu kom nästa generation och ville utveckla något, göra om det som för honom kanske symboliserar vetenskapligt perfektion.
Jag hoppas för hans skull att han landar i någon slags visshet. Och kan acceptera att han nu representerar det gamla som behöver utmanas, utvecklas. Allt nytt är inte nödvändigtvis bra. Men det är för det mesta utveckling. Det gamla är kanske tryggt. Men det för alltid med sig en risk för stagnation. För att citera en coach, känd från tv: "om man bara gör det man är bekväm med så kommer man ju ingenstans".
Och kanske har vi alla en inneboende"surgubbe", som sitter på axeln och inte alls vill att saker ska förändras. Som slagit sig till rätta och "sitter säkert". Och vi börjar tänka trygga, förnuftiga tankar som "Man vet vad man har, men inte vad man får..."
Vart ville jag komma med detta då? Hm...jo, så här; min erfarenhet säger mig att kamp och motstånd kostar en massa och leder sällan fram till det man vill. Och efter de senaste dagarnas föreläsning föreslår jag istället att vi behöver acceptera vår egen inre surgubbe, omfamna honom och ta till oss hans vishet och sen låta honom gå för att istället ge plats för nyfikenhet! Så menade jag!

om höstsol och språkförbistring...

Det kunde ha varit värre. Tanken slog mig då jag som hastigast stötte på en avlägsen bekant i bankdörren och ett paket av inte helt angenäma tankar om hur det hade kunnat bli dök upp till ytan. Lite sådär att man ibland kommer undan med blotta förskräckelsen, lite svedd i kanten men...det kunde ha varit värre...även om det inte är exakt så som man skulle ha velat...

Meno male...jag tror det stavas så, italienska för "det kunde ha varit värre". Första gången jag svängde mig med det var 1982 och jag bodde på ett -eller en - campeggio vid havet med, förutom mig, enbart italiensktalande människor. I sammanhanget blev det lite tokigt för en kvinna hade just berättat en tragisk historia och alla beklagade deltagande och då sa jag - meno male - i tron att det betydde vad trist, eller stackars dig, eller något. Men istället sa jag alltså - "det kunde ha varit värre"... Och alla tystnade och tittade på mig, frågande, undrande "Hur?!".

..*s*...och nu kom jag på ett annat tillfälle då jag måste ha kopplat ur hjärnkontoret. Det var 1993 tror jag, och jag skulle förklara för min irländske svåger att det inte alls fanns någon garanti för att man blir bättre på hushållssysslor bara för att man får börja hjälpa till hemma tidigt. För att ge ett exempel på det sa jag: "I started to cook early, but that didn't make me a better cock"...tystnad...befriande skratt...och nu ett roligt minne!

Ett annat tillfälle, för bara någon månad sedan, gjorde jag misstaget att blanda ord från olika språk. Påverkad av reklam - i det här fallet Carlsberg; "Carlsberg don't do *whatever*, but if we did, it would probably be the best *whatever* in the world". Och jag har en ful ovana, troligen fler men de hör inte hemma här, i alla fall, jag lämnar alltid kvar en liten skvätt kaffe i muggen, vatten i glaset, mat på tallriken, skalkar etc etc, med andra ord, jag lämnar slattar. Det gör sig inte bra på engelska...*s*... Maken påpekade just vid det här tillfället, lite på skoj, att jag inte druckit upp. Jag var på väg mot arbetsrummet och vände mig om och svarade: "I don't do sluts". I samma andetag förstod jag vad jag sagt, och kunde bara hoppas att ingen hört något...utom maken då som inte var sen att svara med någon antydning om att han kanske kunde hjälpa till...*S*

Men, var var jag, just det, det kunde har varit värre. Och just idag vaknade jag med en så där "jag får väl ta mig igenom den här dan då"-känsla. Men dagen blev inte sådan. Det dök upp alternativ och istället för att sitta och grubbla packade jag ihop efter lunch, flexade ut och åkte hem och sprang en runda runt sjön i den strålande höstsolen. Sen struntade jag i städningen och tog en kopp kaffe med en Jitterbugg *mums*. Och nu känns det mer som att "life is good"...och det är fredag...och se upp med att få en tupp i halsen...eller att servera Sjömansgryta...i allafall om ni ska göra det på engelska *s*

om självvald inaktivitet och avkopplande likgiltighet...

”Det finns två olika sorters människor”, sa den nu bortgångne rektorn, ”det finns de som går före. Som skapar, som gör saker. Och så finns det de som går bakom och kritiserar! Vilka vill ni vara?”

Den något ledande frågan hade väl i det sammanhanget bara ett vettigt svar. Vi var alla där för att skapa. För att lära oss att uttrycka oss själva genom olika konstarter. Och vi kunde förvänta oss att bli kritiserade.

Men i livet, vardagen som vi alla vaknar upp till varje dag, vem vill vi vara då?

För det mesta tror jag att jag skulle svara att jag vill vara den som går före. Som skapar odödliga verk. Som följer min egen passion. Som inte tar någon hänsyn till samhälleliga lagar och moraliska regler då det gäller att ta till vara alla möjligheter att leva mitt liv fullt ut.

Men, i ärlighetens namn…vissa, inte många… men, morgnar vaknar jag och ja, vad är det man brukar säga, ”så är den dagen förstörd…”

Innebär det med nödvändighet då att man är på den andra sidan? Den som lite småkritiskt granskar sin omvärld med dess invånare? Vill någon vara den personen? Really..?...hm, det är nog så, att verkligheten inte låter sig stoppas in i bara två kategorier, inte ens i ett sånt här sammanhang.

Jag föredrar nog istället att tänka att man i grunden kan vara en skapande person som ibland inte skapar, utan går in i ett mer pausliknande tillstånd, en självvald inaktivitet. Där man kanske mer ägnar sig åt begrundande filosoferande, eller bara inväntar ny inspiration och motivation.

Och jag tror också att man kan vara en i grunden kritisk person, en betraktare, som ibland faktiskt inte bryr sig. Som inte tycker varken bra eller illa om något. Utan istället låter sinnet fyllas av ett ljummet fluff av avkopplande likgiltighet.

Det är så lätt då man får en ledande fråga att svara det som tycks vara politiskt korrekt i sammanhanget, ge uttryck för samma åsikt som de som finns runt omkring, och det är väl dessvärre på det sättet som vi ofta blir manipulerade…hm…nu slår tanken mig att - är det egentligen någon skillnad på självvald inaktivitet och avkopplande likgiltighet? Hur ser man i så fall skillnad? Hur vet man vad som är vad?

Jag tror att jag nu bestämmer jag mig för att välja – båda! I de fall då de verkar för det som är gott. Då vi skapar konstruktivt och upplyftande istället för destruktivt. När vi kritiserar för att främja utvecklingen, för att uppmuntra till sökandet efter det unika, istället för att med lupp leta efter sensationella, lösnummersäljande ”skandaler”.

Och kanske, jag vill gärna tro det i alla fall, bär vi på både skapandet och det kritiska granskandet inom oss.

Och när jag vaknar på morgonen kan jag kanske istället fråga mig: Vem vill jag vara idag?

om en liten resa...

Jag lämnade ett regnigt Hässleholm på torsdagsmorgonen och begav mig norrut…till ett lika regnigt Norrköping. Men det gjorde inget. Sonen och jag knatade runt bra ändå bland stadens gallerior, bl a för ett litet studiebesök på hans sambos jobb – gissa var…*s*, och en tur ner till hans skola. På kvällen lagade värdparet till en jättegod fisksoppa!

På fredagsmorgonen, vid frukostbordet såg jag en spårvagn passera utanför fönstret. Och sedan en till. Och detta är inte en ovanlig händelse bara för att jag annars bor i en liten landsortshåla, utan min förvåning handlade mer om att jag befann mig i ett kök på tredje våningen... Sonen och hans sambo som bott i lägenheten några månader var mycket överseende och satte in mig i stadens topografi.
Fram emot lunch gjorde jag sedan ett försök att knyta skorna utan att samtidigt knyta fast Raoul, en liten silvervitspräcklig kattflicka, en bedårande varelse, för att fortsätta min resa vidare norrut.

Tåget var i tid, och allt flöt på tills vi närmade oss Stockholm då de meddelade i högtalarna att tåget skulle tas ur trafik och alla fick kliva av tåget i Stockholm. Men, med risk för att låta lite ego så kändes det lite skönt att inte behöva bry sig. Jag skulle ju ändå av!

Kanske med lite mer kaxighet än kunskap i bagaget gick jag sedan med raska steg mot hotellet. Hade tidigare i veckan letat upp en, som jag tyckte, bra väg dit. Tills maken påpekade att det inte var tillåtet att gå på motorvägen…*s*. Men just denna fredag bestämde sig mitt lokalsinne att samarbeta och utan större svårigheter hittade jag både hotellet, och senare maken och kvällen avslutades med en fantastisk vegetarisk buffé på Hermans och en vandring på gamla Söder.

Så blev det lördag och efter en smaskig hotellfrukost gav vi oss ut på stan för ett rejält turistande. Med nyinköpt 24 timmarskort åkte vi det mesta av vad Stockholm har att erbjuda av färdmedel. Spårvagn ut till Djurgården och Vasamuseet. Efter en lunch på Slingerbulten i gamla stan drog vi oss upp till hotellet för en liten paus, väldigt liten faktiskt – så kort att det bara rymdes en utklassningsseger i ett kortspel.

Vi valde att ta Djurgårdsfärjan ut till Cirkus och jisses vilken show himlen valde att bjuda oss på; ”Se hur hela Uppland står i lågor…” Och detta följdes av en dunderbra föreställning; ”We will rock you”.

Det är lite synd att Stockholm ligger så långt borta…annars hade man nästan kunnat tänka sig att bo där…*s*.