om släppta tag och livsnjuteri...

”Om man tror att man är framme och stannar bara för att man får målet i sikte så kommer man ju aldrig fram dit man vill.”, sa den kloka dottern, då jag filosoferade kring varför jag alltid, oavsett vad jag föresatt mig, stannar 3-5 steg innan jag är i mål då jag löptränar.

Jag stannade upp, fast det regnade och vi egentligen försökte ta oss från kondiset där vi just fikat till Ikea så snabbt som möjligt för att inte bli genomblöta.

”Hm, lite som livet…”.

Tanken bet sig fast och jag kunde inte släppa det… livet…mål, både uppnådda och missade…och alla dessa planer och måsten och borden…

…Och mitt uppe i det – som av en händelse (?) - trillade jag över en dikt, The Dash, av Linda Ellis. En helt fantastisk liten text om strecket mellan årtalen på gravstenarna. Det som ju faktiskt är livet. Strecket är detsamma för alla, oavsett hur lång tiden är mellan siffrorna. Och när livet blir reducerat till ett streck, då blir det på något sätt viktigt att fundera över vad vi vill att det där strecket ska betyda, vår resa mellan liv och död.

Och, det kan ju låta som en både viktig och ansvarsfull tanke, att finna sig själv, göra medvetna val, komma någonstans i livet… Men jag funderade lite över vart alla mina planer tagit mig och insåg att de gånger jag gjort något som ledde till att jag var nöjd eller lycklig, alltså uppnått något jag strävat efter, oftast var tillfällen då jag faktiskt inte planerat alls. Utan bara låtit saker ske. Tagit dagen som den kom och mer varit i stunden.

Så, nu i helgen, släppte jag taget. Inga planer. Inget mål som jag kunde misslyckas med att uppnå. Jag struntade i de fåniga kraven, de onödiga bordena och de urtrista måstena. Jag försökte inte få ordning på det kaos som skapats av att alla barn flyttat hemifrån - oanvända, halvtomma rum, fulla av möjligheter, och använda rum, fyllda till bristingsgränsen av prylar och förkvävd kreativitet. Jag försökte inte leva upp till någon diffus förväntan om att ta ansvar och sluta driva runt och inte få något vettigt gjort. För hur viktigt är det egentligen att man följer sin dagsplanering och äter den där laxen man tagit ut frysen…då man under dagens lopp blivit mer sugen på grillat? Eller om den inplanerade städningen och gräsklippningen byts ut mot en värdefull mysdag med dottern?

Och jag tyckte inte att det var jobbigt att behöva åka två vändor till Ikea bara för att jag inte planerat noga. Jag hade ju inget annat för mig ändå. Och jag insåg att det är detta som är mindfulness – att vara i stunden. Inga planer havererar, för det finns inget mål för dagen, annat än att i varje stund må så bra som möjligt.

Och resultatet av min betydligt mer behagliga, carpe diem-attityd är att jag, i skrivande stund, förnöjsamt kan låta blicken svepa över mitt nya arbetsrum, mitt rum….mitt blåa rum…*s*…

Och även om en envis liten ”måste”-figur sliter sitt hår någonstans inom mig och inte alls tänker släppa taget om mig så enkelt, så känner jag nog ändå att istället för att fastna i rundgången att sätta mål som skjuts upp, kan det ju vara en idé att låta allting ha sin gång

och ta det som det kommer…om det kommer…*s*

om retuschering och acceptans...

Min kamera har lagt sig till med en liten rolig egenhet. Den autoretuscherar mina bilder! Ibland väljer den att överexponera och istället för en grådassig vardagsbild av en vanlig, typ medeldålders kvinna, skapar den ljusa, spännande fotografier där man nätt och jämt kan skönja vad bilden föreställer. Andra gånger väntar den helt enkelt med att lösa ut sig så att objektet nästan hinner komma ur bild. Och efter lite funderade kom jag fram till slutsatsen att min kamera har en inbyggd, lite enklare, variant av åldersretuchering!

Och, jag minns en bild jag sett för ett tag sedan på en evigt ung Jane Fonda, 73, klädd i en tight, nästan täckande, kroppsstrumpa på omslaget till Harper's Bazaar, där hon säger att: ”äntligen kan jag älska min kropp” …Och artikeln handlade om att äldre kvinnor ”äger”? Jag kan ju inte vara helt säker, men jag gissar att bilden är retuscherad och även om artikeln försökte göra sken av att handla om att acceptera åldrandet så kändes det mer som att det underliggande, något mer cyniska budskapet var att – ”även äldre kvinnor kan vara smala, snygga och attraktiva…bara de vill och anstränger sig!”...

…hm …Vi lever i den kultur vi lever i och faller, trots våra intentioner om motsatsen, lätt in i rådande tycke och smak. ..
…När jag var runt trettio sa jag, lite kaxigt...och mot bättre vetande har tiden utvisat, att jag inte tänkte nedlåta mig till någon form av åldersnoja. Jag skulle åldras med värdighet...inte bli ett offer för den rådande ungdomsfixeringen, utan låta ålder stå för visdom och erfarenhet...*s*…hm...
…Då jag var runt trettiofem stod jag ändå där med pincetten och drog ut de där första förbaskade gråa hårstråna som envisades med att komma i samlad trupp mitt uppe på huvudet. Tills det inte längre var möjligt utan att jag fått dra en vit lögn om att jag bestämt mig för att bli munk och jag istället fick ställa mitt hopp till hårfärgningsbranschen...*s*... Efter det har det väl gjorts ett och annat halvhjärtat försök att stå upp för ”Visdom och värdighet”, dessvärre aldrig med speciellt långvariga resultat.

Egentligen kanske det inte handlar så mycket om att släppa taget om ungdomen som det handlar om en svårighet att greppa innebörden i det diffusa konceptet ”medelåldern”. Att om vi bara bestämde oss för vad det innebär kunde det också bli lättare att acceptera att vi, vare sig vi vill det eller inte, blir äldre. Och att det handlar mer om hur vi tar det än hur vi har det. Vi behöver kanske bara komma i fas med oss själva. Och våga tro på att själen kanske ändå är ”tidlös”. Så att vi inte är helt ute och reser då vi inte känner att vi har något gemensamt med den där personen som envisas med att ta ett steg framför oss så fort vi tittar oss i spegeln …eller ska bli fotograferade.

Så, jag ger inte upp hoppet att komma i fas med mig själv *s*…men till dess fortsätter jag mitt nya, och rätt harmlösa, samarbete med kameran.

… Ignorance? You bet ^^…*s*