anonyma önskemål och nyckeln till (om)planering...

Jag vet inte, men någonstans tänker jag att kvinnan som skickade in sin fråga till sex och samlevnadspanelen och skrev under med ”Anonym kvinna” kände sig lite lurad då experten som tagit sig an hennes fråga inledde svaret med:
”Hej Greta!”.
Och detta var inte i en ”senaste nytt från kändisvärlden och annat vi tvingats hitta på för att verka så aktuella som möjligt”-tidningarna man ”bara läser då man är hos frissan…”, utan denna något olämpliga formulering dök upp i vår lokala dagstidning, som desperat försöker h

itta lämpligt format för sin lördagsbilaga. Jag gissar att man som insändare knappast vill dra på sig ytterligare uppmärksamhet genom att begära en rättelse, så jag sänder en deltagande tanke till stackars Greta och tröstar henne med att hennes problem nog inte är helt ovanliga… så vi kan inte vara helt säkra på att det är hon…

Men det där med anonymitet är väl ändå något vi alla får fundera över efter de senaste veckornas avslöjande om NSA med bakdörrar och säkerhetsläckor…hm…bara genom att skriva det finns väl risk att min blogg blir synad i sömmarna… fast det sket sig kanske redan lite längre upp då jag skrev sex och anonym kvinna…*s*

Annars då…? Ja, tankarna vandrar, eller hoppar som discoljus och det är väl så det ska vara, fast ibland glömmer de liksom att komma tillbaks. Så, för att koppla ihop hela kedjan (som jag ibland önskade att jag gjorde före..istället för att bli tvungen att göra det i efterhand då det på något sätt är så där dags…)
Så, i torsdags, efter att ha föreläst om automatiska tankar och omedveten frånvaro och vikten av att vara närvarande och medveten i stunden, följde jag med en väninna ut och sprang en runda. Efter några veckors hälproblem var det härligt att komma igång igen och den goda känslan satt i långt ut på fredagen, om inte annat så som en brännande känsla runt höfterna, och jag bestämde mig för att ta ut lite komp och åka hem och fixa lite för helgen, som på pappret var rätt välfylld med inplanerade kalas och yogapass. Så jag handlade, fixade det som behövdes och körde sedan hem för att  få undan och ha allt under kontroll innan helgen drog igång… Bara för att komma hem och inse att nycklarna som jag fått ta ut ur väskan då jag stack ut och sprang nu låg på mitt skrivbord. Jag mindes någonstans lång bak i medvetandet att jag lagt dem där och även tänkt att ”nu får jag inte glömma lägga ner dem i väskan…”, men bristen av medveten närvaro hade i förlängningen lett till att jag nu satt i en fullpackad bil, med gott om tid att förbereda, men utan möjlighet att ta itu med något alls. 

Men istället för att misströsta reviderade jag planeringen. det som skulle ordnas hanns med. Det viktigaste fick vara kvar - alltså kalas med familjen, mys med minstingen, och yogapasset fick stå tillbaks för 4 timmars välgörande rensning i trädgården. 

Så, sammanfattningsvis kan man väl säga så här att - Jag lever inte alltid som jag lär... och det är ju en insikt som svider lite när den hoppar upp och biter en i baken. Men samtidigt tänker jag att – det gör nog ingen annan heller…*s*… men när jag gör det – då får jag en sån där känsla av att…hm…att jag nog är på rätt spår…och det är då jag medvetet väljer att stanna till på väg till jobbet och fånga ögonblicket...

hemresor och bristande vinkunskaper...

Varje sommar, förut nästan varje helg, nu minst en gång, åker vi ut till Kullaberg och Mölle. De flesta har väl sin plats... eller relation...eller något annat sammanhang där de känner att de hör hemma, och detta är min plats. Hm...som att åka hem då jag åker bort... Men, nu var det äntligen den dagen!

Det var mycket väder då vi kom dit, men molnen lättade och den kraftiga vinden märktes mest på öppna fält. Så vi gav oss iväg med våra bärväskor, fyllda med allt man tänkas behöva en sådan här dag - solkräm, badkläder, vatten, baguetter och vin.









Man måste vara noga med att dricka då man är ute och vandrar i solen...




 

...och inte glömma bort att fira att det är på dagen sjutton år sedan vi träffades...i en bil på väg ut till Östersjöfestivalen tillsammans med gemensamma vänner. "Så, du gillar också Guntrum?" frågade han, kanske för att komma på något att prata om där vi satt i baksätet. "Vad är det?", frågade jag, för även om det lät bekant kunde jag inte placera var jag hört det. 
"Ett vin", han tvekade innan han fortsatte, "du har det i din väska", han pekade försiktigt ner mot väskan jag klämt ner vid mina fötter där man mycket riktigt såg en blå flaska sticka upp bland andra bra att ha med sig-saker. "Jaha...", sa jag, lite förvånat, och troligen skrattade jag medan jag tänkte "hm...första intrycket och så..." *s*

Vi vandrade runt hela dagen, tog pauser då vi kände för det. Satt i solen, njöt av utsikten, plockade fästingar... Det är en tuff balansgång att vara någonstans där man känner att man alltid vill vara, och ändå veta att ens tid där är begränsad... och i ett försök att  bevara känslan försöker man samla ner alla intryck, mentalt eller digitalt...och då riskera att gå miste om känslan och upplevelsen i nuet eftersom man är alltför upptagen med att dokumentera den.

 Sen kom kvällen där naturen bjöd på ett skådespel som fick mig att allvarligt fundera över varför jag inte bor här... alltid...

...en fråga som kändes lika aktuell då jag vaknade nästa morgon i vårt lilla rum med havsutsikt. För då jag öppnade upp gardinerna möttes jag av en värld som gick helt i blått...vad kan man mer önska sig...*s*

Och vid frukosten satt han där, den spanande sommarvännen Stortruten, och väntade på oerfarna hotellgäster, som inte visste att det var olämpligt att använda införskaffad frukost som bordsmarkör medan man själv gick in för att hämta kaffe...

förebyggande flyttstädning och bortglömd reklam...

I början på juni var jag på kurs i Stockholm, närmare bestämt uppe på söder, och fascinerades vid mina tidiga morgonpromenader över att jag, mitt ibland betong och avgasdisiga vägar, plötsligt kunde hamna i de allra mest charmerande kvarter från en svunnen tid. Och det roliga var att hela kvarteret doldes bakom ett oansenligt litet rött trähus. Jag får väl tacka min nyfikenhet för att jag fick möjligheten att uppleva det som fanns där bakom.

Men jag tänkte på det förra veckan då vår lilla by under två dagar utökades med 80 000 personer - en vanlig vecka är vi väl runt 1600 - att jag bor i en liten sommaroas där endast en liten, nästan igenvuxen trappa avslöjar att det finns något på andra sidan syrenhäcken... Av någon anledning har jag lyckats missa att vår trädgård, under de senaste åren, vuxit till sig. Som en tagglös törnrosabuske har den fullständigt bäddat in oss i en prunkande grön ridå. Och där vi satt med varsin San Miguel och en på marknaden inköpt tunnbrödmacka, märktes, av den ständiga strömmen av marknadsbesökare ute på gatan, ingenting. Och jag tror inte att någon av de som passerade heller la märke till det lilla vita huset...eller, jag tror inte ens de såg det. 
Men som jag satt där och funderade slog det mig att nu hade varit ett perfekt tillfälle att sälja huset. Nu då det är som allra mest inkognito...

...För mitt i denna idyll går vi, som alltid, i flyttankar.
"Va?!", tänker kanske någon nu, "flytta....varför?"
...Fast... det är kanske mer troligt att någon.. speciellt familjemedlemmar tänker: "Jaså...igen..jaja...whatever..."... Med all rätt *s*. För så har vi tänkt både många gånger och länge. Sen drar vi igång med något projekt, som nu senast, med köket. Men jag lyckades åtminstone stå emot impulsen att samtidigt påbörja ett altanbygge...

Men, med mitt motto att "renovera som om vi skulle bo kvar och röja som om vi skulle flytta imorgon" tog jag rastlösheten vid hornen och har nu, då dagens dallrande hetta snart lämnar över till kvällsskiftets grillos  lyckats skapa ett stort tomrum på vinden... och fyllt flera på tippen...

Men en liten skatt dök upp bland skräpet - min dagbok från 1976, där jag, förutom olika turer med dåvarande pojkvänner, skriver att jag varit på bio med mina föräldrar och sett "En världsomsegling under havet". Jag minns inte detta, men har skrivit att den var bra, men lång, och att det roligaste var en reklam innan filmen började. Det var valår och jag citerar direkt från dagboken: "Det bästa var en av reklamfilmerna där Palme dyker upp bakom en folkpartiblaska och säger: om ni ser en sån här - läs den inte! Det är bara propaganda." *s*. Sådan reklam ser man sällan nuförtiden...

Resten av dagboken får nog vara för mina ögon enbart...någon regnig dag då det lämpar sig med lite nostalgi *s*

semester och spontanfyllor...

"Jag älskar sommaren", sa maken och förde upp glaset med den väl kylda rosén mot munnen. Dagen hade varit precis sådär varm och solig som man hoppas på då man avslutat ett års arbete och trillar in i semesterlunken...och det fortfarande är dagen före semestern verkligen börjar. Dagen då man sitter med 4 lediga veckor framför sig, välplanerade, eller helt öppna för spontanfyllning. Och sådan är den här sommaren för oss - fri från större åtaganden, men fylld av möjligheter att göra sådant som vi annars inte riktigt hinner med.


Så idag tog vi nya bilen och körde ner mot Österlen. Efter en lagom lång stund vid havet där vi gjorde vad vi kunde för att jobba bort "bonnabrännan" drog vi till Kivik för en fika, där jag valde en syndigt stor Jitterbugg, en av mina - många - små svagheter *s*, och så givetvis inköp av dagens middag - Varmrökt Lax från Buhres. Mums! Den som aldrig smakat den varmrökta laxen från rökeriet i Kivik...hm...nu känner jag att jag byggde upp något som jag kanske inte riktigt vet hur jag ska avsluta. Efter en sådan inledning på en mening förväntar man sig kanske något stort och filosofiskt, men saken är den att jag saknar ord för den där laxen. Så jäkla god är den att jag gladeligen lägger en dag på införskaffandet...hm...vilken uppoffring...solsken, solbadande i Friseboda och crusing i cabben....i allafall...jättegod *s*.

Och på en liten promenad i Kivik hittade jag en fantastisk fasad på ett hus som såg ut som vårt. Ett vitt med blått runt fönsterna och med rosor från en enda planta, heter det så?, klättrande uppför fasaden. Bestämde mig för att bevara den som inspiration till den dagen då jag får för mig att ta itu med utsidan... en rosenbuske verkar vara lagom stort åtagande för mina mindre gröna fingrar.

Och nu förbereder sig vår lilla by för den årliga invasionen - marknad. Två dagar då gatorna fylls av knallar med 1000 anledningar till att försäljningen går dåligt varav ingen brukar innefatta deras ansvar, och besökare som suckar över att det tycks vara samma sak som året dessförinnan...och glömmer bort att detta även innefattar dem själva... Eller blir det annorlunda i år, vad vet jag, jag var inte där förra året.

Jag ser iallafall fram emot att de närmsta 4 veckorna själv rå över min tid då jag fritt tänker ägna mig åt att hälsa på nära och kära, läsa böcker, sitta i solen och fundera över hur jag på bästa och mest effektiva sätt ska utrota all världens fästingar..ja ja.. de började...*s*

praktiskt fotarbete och trädgårdsfest...

Vi ville egentligen bygga om köket...men bestämde oss, efter en -för oss något ovanlig- noggrann genomgång av möjligheter i kombination med riskanalys av vad det gamla huset kunde tåla, för att "keep it simple" och bara göra en "ytbehandling", en s.k. quick fix. Lite motsägelsefullt måste jag ändå tillägga: mot bättre vetande. För dels är jag av den fasta övertygelsen att sådana inte finns, och dels så blir det sällan som vi tänkt oss...då vi tänker så alltså...


Och mycket riktigt - vi började för någon månad sen, eller mer (?) med att ta bort handtagen till luckorna, och fick efter hand riktigt bra kläm på att öppna dem underifrån med tårna. Sen plockade vi bort överskåpen, vilket innebar hinderbana i övriga huset över påsar och kartonger med nedpackade köksprylar. En rejäl influensa satte lite käppar i hjulet för oss, men vi lärde oss att leva med såväl fotarbetet och hinderbanan. Och vi insåg att det går hur bra som helst att dra sig runt med enbart vars 2 tallrikar, 4 glas, 2 kaffemuggar och så bestick... men vi har å andra sidan viss husvagnserfarenhet...

 Sen åkte jag till Stockholm på kurs! 2 gånger! Fantastiska dagar med vackert väder, blandat med regn och åska, och vid en av mina långa morgonpromenader uppe på söder i den uppvaknande huvudstaden hittade jag en liten oas - Skeppargränd - ett K-märkt område med kullersten och söderkåkar. Där sprang jag också på en viss Herr Gardell minsann, men blev raskt både omgången och frånsprungen. Han var nog mer van vid den charmiga omgivningen än jag, för medan han gångade iväg med snabba steg kunde jag inte annat än att sakta ner och passa på att njuta av den välbevarade idyllen mitt i storstan.

Kursen då, ja den var precis så bra som jag hoppats och trott och jag återvände hem fylld med inspiration att använda mig av mina fördjupade kunskaper i positiv psykologi...alltså den delen av psykologi som sätter fokus på det som fungerar och lyfter fram våra styrkor.


Och köket? Ja....arbetet går framåt kan man väl säga... men får nog ändå tillägga att vi hoppas på bra väder nästa helg då familjen kommer hem för kombinerat födelsedags- och examenskalas, för det kan bli lite trångt att samlas inomhus om huset fortfarande är... hm...en del skulle kanske säga i kaos, men jag har ju varit på kurs så jag föredrar att kalla det "shabby chic".

lantliv i storstan...

Jag gillar inte att vara borttappad... så jag är inte det....någonsin... lite princip liksom...

Därför gick jag av tåget på Stockholms central med bestämda steg som om jag gjorde det varje vecka och visste exakt vart jag skulle. Lite tips från vänner hade fastnat så då jag såg en skylt med en pil mot Vasagatan kändes det bekant...jag hoppades i alla fall att det hade nämnts i samband med tips inför resan...för jag stegade iväg åt det hållet. Samma sak med den nya rulltrappan - jag tog den...och hamnade precis där jag tänkt jag skulle hamna. Någon hade pratat om taxibilar i förbifarten och därför blev jag inte stressad då de inte stod där de brukar, utan jag knallade vidare och fick tag på en gul bil med en förare som inte verkade ha full koll på var de olika hotellen låg i Stockholm... inte lika bra som jag *s*... Så då vi kom till slussen sa jag lite kaxigt att "Du kan släppa av mig vid Sjöfartshotellet, jag går därifrån", och såg framför mig en liten promenad uppför backen.
Jag hoppade ur taxin, betalade och höll så när på att glömma kvittot innan jag tog min fullproppade dragväska och gick uppför backen mot Ersta Hotell och Konferens. Senast jag var här på kurs var i november 2008. Då kom jag jättesent för SJ...ja...på grund av SJ...övrig info överflödig.  Men idag var jag i tid och det var 20 grader varmt, strålande solsken och uppförsbacken gav mig både mjölksyra i benen och blodsmak i munnen. Och jag höll utkik efter Hermans, en fantastisk vegetarisk restaurang, då jag lite oväntat hamnade vid en bred väg? Den fanns inte med i min planering. Men, eftersom jag tycker ännu sämre om att gå tillbaks än att vara vilse fortsatte jag gå utan att slå av på takten mer än vad som krävdes för att släppa fram den stressiga storstadstrafiken innan jag, på riktigt lantisvis, gick tvärs över gatan.

Väl över tog jag mig lite tid och kikade över kanten, ner mot strömmen för att se om jag kunde få en skymt av Cinderella - Finlandsbåten - en av mina checkpoints...den var ju där i november... och ja, där var den. Det innebar, för mig, att jag var på rätt väg. Och där, finally, Hermans, nu kändes det bra. En glassbar med utsikt, hm...visst hade en kollega nämnt det, och sen, runt hörnet - Ersta! Framme!
Hann med en liten promenad efter jag ställt väskorna innan för dörren på rummet.
Sen en överbliven macka med lite vin medan kändisar på tv'n lagade
den ena gourmeträtten efter den andra.

Och oj, vad jag ser fram emot i morgon *s*...

vårtecken och medial isolering...

Efter 9 dagars influensa var jag lite mör. Och efter en 45 timmars arbetsvecka ovanpå det var det rätt gott att vädret bestämde sig för att vara som gjort för lite kravlös utomhusaktivitet.

Då låter det kanske märkligt att vi drog till Emporia, Malmös senaste tillskott av inomhusköpcentra, men just det här bygget är krönt av en takterrass som mer påminner om en park. Där finns gräsytor, trädäck, utkiksplatser med kikare, stenlagda gångar och glaskupoler där man kan kika in och ner på de som inte låtit sig lockas ut i solskenet.

Utsikten var enastående och vädret kunde knappt ha varit klarare. Där vi stod kunde vi se Kastrup, Öresundsbron, Barsebäck, Turning torso och förmodligen massa annat som vi inte visste vad det var.

Sedan, något försenat på grund av sjukdom, firade vi de som fyllt år med en smaskig lunch på Vapiano, och familjens "tillskott på väg" har växt till sig så det kändes faktiskt lite som att vi var en till *s*.

Man säger ibland att man lämnar efter sig en bit av sin själ då man varit på en plats där man känt sig berörd.
Och visst finns det ställen jag känner så för och som jag alltid längtar efter att återvända till.

Men, det jag råkade lämna, inte på Emporia, utan i Lund, är ju faktiskt inte egentligen en del av min själ, även om jag känner mig lite tom och isolerad... utan min mobil... Hm... då är det kanske bra, för att inte säga lite nyttigt, att få en liten oplanerad paus....eller snarare ofrivillig...påtvingad....och den får gärna vara över snart...*s*

Och idag trotsade vi pollenprognosen, tog med oss ett paket pappersnäsdukar och gick, med nya kameran lättillgänglig i fickan, ut  på jakt efter vårtecken. Det visade sig att naturen väl inte direkt exploderat av vårfnatt, utan snarare lite tvivlande skickat ut några förtrupper för att kolla att det verkligen är sant den här gången. Och där. bland det vissna, grå och bruntonade stack det upp ett och annat guldkorn som signalerade att nu finns ingen återvändo.
Våren är här i Skåne!

fårskap och underförstådda attribut...

Jag hade för några år sedan en chef som lärde mig ett sätt att förhålla mig till livets krav och regler som jag sedan dess brukar plocka fram då jag känner att det passar...mej.... Hon brukade säga att ”Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse”
Men, även om det stämmer i sak,  är inte det heller en 100%-ig sanning. Det är nog lite så att man får välja de där tillfällena med lite omsorg. Så att man känner att man är beredd att ta konsekvenserna …oavsett…

Nu är det inte så att jag går runt och avsiktligt försöker bryta regler, bara för sakens skull, men jag har en förmåga att göra det ändå. Eller…bryta och bryta… Om man inte följer regler, innebär det nödvändigtvis att man bryter dem? Det finns en enkelhet i ytterligheterna, att det är antingen eller. Jag vill nog hellre tänka så att regler är till för att ifrågasättas. Så att jag vet att jag följer en regel för att jag håller med och vill det, inte bara följer för att alla andra gör det. Som en i flocken.

Men ändå, fast jag vet om det…och försöker göra medvetna val, så upptäcker jag allt som oftast att jag ändå trillat in i ”fårskapet”. Då jag har fått en alldeles ny strålande idé! Eller fått för mig att jag tycker något speciellt om någonting, eller verkligen tror att något är rätt och sant. Och så skrapar jag på ytan och upptäcker att det är en allmän uppfattning mer än en absolut sanning. Något vi omedvetet enats kring att tycka.
Bourdieu, en numera bortgången sociolog, pratade om ”habitus och fält”. Hm… låter som en advokatbyrå…eller detektivbyrå.. i alla fall, fält kallade han de områden i tillvaron där vi vistas tillsammans med andra under en tyst överenskommelse kring det som gör oss lika. Alltså inte bara geografiska områden utan också ideologier, religioner, samhällsklass och kultur…osv… Men för att få vara på, eller i, ett visst fält krävs att vi har det habitus som krävs, det vill säga vissa underförstådda attribut, eller kapital. Detta skulle då förklara t.ex. varför det är så svårt för kvinnor att ta sig in i företagsstyrelser – de saknar ett grundläggande ”attribut”, ^^ om ni förstår vad jag menar *s*.
Då vi sluter oss i de här olika fälten blir vi också trygga i vår gemensamma övertygelse och kan lättare utesluta de som inte är som vi, de andra. Dessvärre är det med fälten som med kultur, att med tiden blir de självstyrande och tar över rodret och börjar styra medlemmarna. Och medan man tror att man utvecklas så är det i själva verket så att man blir ”invecklad” och snarare formad för att passa fältet än tvärtom.

Jag tror att detta kan ligga bakom den förvirring vi alla kan uppleva nu då vi matas med en mängd motsägelsefulla sanningar. Där vi ska äta tvärtemot det vi trodde var rätt för tjugo år sen, dricka ett glas rött vin varje dag...för hjärtats skull...men låta bli för leverns...där vi ska tacka nej till penicillin för att motverka att bakterier utvecklar resistens, men äta färdigt kuren…av precis samma anledning…eller träna varje dag, men se till att ha en vilodag emellan etc etc. Och så vill vi göra rätt, för att mår bra, passa in, vara med, tillhöra...

Sunt förnuft, kan det vara något? Medvetna val? Och mod... mycket mod att våga säga nej. För de som har mest att vinna på att fältet förblir intakt är de som håller hårdast på reglerna...håller på att de ska följas alltså, inte nödvändigtvis följer dem själv. De som har mest att förlora - makt och pengar...

Vart är jag på väg med detta? Överallt och ingenstans... satt mest och funderade över ett glas öl... och tänkte att det kändes lite viktigt...hm...undrar om det är mina egna funderingar eller om det är en begynnande allmän uppfattning....*s*

om lättsagda ord och sjukdomsinsikt...

Först skyllde jag på kylan, att den torkade ut slemhinnorna i näsan och gjorde att jag nös. Sen sa jag visst att anledningen till att jag var så trött att jag knappt orkade ta mig in till soffan innan jag somnade var att det kanske blivit en lite väl häftig start på det nya året. Och inte förrän jag med rinnande näsa och svidande ögon blåste ut de nyinköpta, relativt milda, doftljusen och lite irriterat konstaterade att man inte borde få tillverka  konstgjort skräp som framkallade så kraftiga symtom hos en ickeallergiker började jag ta in informationen och förstå att - hm - jag nog var sjuk. Och jag tyckte inte om det...

Helgen var fullplanerad med massa trevligheter och jag hade sett fram emot att umgås över en god middag och gå på bio. Men, oavsett vad jag tyckte om att behöva avboka fick det bli så och jag försökte göra vad jag kunde för att "gilla läget", vilket jag i sammanhanget nog inbillade mig innebar att jag accepterade att jag var sjuk och jag kände mig förvånansvärt nöjd med beslutet att ta det lugnt.
Inte fullt lika nöjd var jag på söndagskvällen, då jag, nu nästan förolämpad, insåg att inte bara helgen hade fått planeras om, nu verkade det nog dessutom vara så att, oavsett vad jag tyckte om det, så var det helt kört med arbete också... I min frustration gav jag även kroppen en känga för att det inte gjorde ett tillräckligt bra jobb... feber runt 38...nog kunde den krämat ditt en 39.5 så att det framgick att vi samarbetade...*s*

Så, med kraxande, nasal röst ringde jag upp arbetet och informerade att jag nog fick vara hemma 2 dagar, men tillade sedan att efter det kunde de räkna med mig igen.
De 2 dagarna kom och gick, men det gjorde inte influensan. Trots stillasittande, läsande och Netflixtittande, bet den sig envist fast och jag tvingades att på nytt ringa upp och motvilligt medge att jag nog behövde några dagar till. Jag avslutade sedan med att hurtfriskt säga att till fredagen skulle jag vara tillbaks och det gick bra att i stort sett lägga allt jag inte kunnat göra under veckan på den dagen...

... Inte förrän jag fick frågan om jag verkligen skulle köra och hämta datorn för att kunna läsa jobbmail då jag var sjuk insåg jag att jag, medan jag i den mer medvetna delen av mig själv tänkt "acceptans", hade jag i bakgrunden spelat ett helt annat spel som handlat om precis motsatsen... Och medan jag sagt klokheter som att "det är som det är", och "det finns ju ändå inget annat att göra än att vänta ut det...", så hade jag i min innersta vrå istället desperat försökt behålla kontrollen och försökt kalkylera vad jag skulle göra för att det skulle vara på ett annat sätt. Och när det blev tydligt för mig - då var jag äntligen redo för acceptans. Och då blev det lite lättare att släppa taget om det som nu inte blev gjort och istället fokusera på att må så bra som möjligt.


Och, ja, vad ska jag säga? Kan ju citera systern som sammanfattade det med "Ja, inget är som att behöva leva som man lär" *s*... 

...Och jag har lärt mig att acceptans är ett storslaget, mäktigt och vackert ord, men utan verklighetstillämpning stannar det dessvärre därvid...ett ord...