I början på juni var jag på kurs i Stockholm, närmare bestämt uppe på söder, och fascinerades vid mina tidiga morgonpromenader över att jag, mitt ibland betong och avgasdisiga vägar, plötsligt kunde hamna i de allra mest charmerande kvarter från en svunnen tid. Och det roliga var att hela kvarteret doldes bakom ett oansenligt litet rött trähus. Jag får väl tacka min nyfikenhet för att jag fick möjligheten att uppleva det som fanns där bakom.
Men jag tänkte på det förra veckan då vår lilla by under två dagar utökades med 80 000 personer - en vanlig vecka är vi väl runt 1600 - att jag bor i en liten sommaroas där endast en liten, nästan igenvuxen trappa avslöjar att det finns något på andra sidan syrenhäcken... Av någon anledning har jag lyckats missa att vår trädgård, under de
senaste åren, vuxit till sig. Som en tagglös törnrosabuske har den fullständigt bäddat in oss i en prunkande grön ridå. Och där vi satt med varsin San Miguel och en på marknaden inköpt tunnbrödmacka, märktes, av den ständiga strömmen av marknadsbesökare ute på gatan, ingenting. Och jag tror inte att någon av de som passerade heller la märke till det lilla vita huset...eller, jag tror inte ens de såg det. 
Men som jag satt där och funderade slog det mig att nu hade varit ett perfekt tillfälle att sälja huset. Nu då det är som allra mest inkognito......För mitt i denna idyll går vi, som alltid, i flyttankar.
"Va?!", tänker kanske någon nu, "flytta....varför?"
...Fast... det är kanske mer troligt att någon.. speciellt familjemedlemmar tänker: "Jaså...igen..jaja...whatever..."... Med all rätt *s*. För så har vi tänkt både många gånger och länge. Sen drar vi igång med något projekt, som nu senast, med köket. Men jag lyckades åtminstone stå emot impulsen att samtidigt påbörja ett altanbygge...
Men, med mitt motto att "renovera som om vi skulle bo kvar och röja som om vi skulle flytta imorgon" tog jag rastlösheten vid hornen och har nu, då dagens dallrande hetta snart lämnar över till kvällsskiftets grillos lyckats skapa ett stort tomrum på vinden... och fyllt flera på tippen...Men en liten skatt dök upp bland skräpet - min dagbok från 1976, där jag, förutom olika turer med dåvarande pojkvänner, skriver att jag varit på bio med mina föräldrar och sett "En världsomsegling under havet". Jag minns inte detta, men har skrivit att den var bra, men lång, och att det roligaste var en reklam innan filmen började. Det var valår och jag citerar direkt från dagboken: "Det bästa var en av reklamfilmerna där Palme dyker upp bakom en folkpartiblaska och säger: om ni ser en sån här - läs den inte! Det är bara propaganda." *s*. Sådan reklam ser man sällan nuförtiden...
Resten av dagboken får nog vara för mina ögon enbart...någon regnig dag då det lämpar sig med lite nostalgi *s*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar