om rostbiff och guldpaket...

”Tack för din ärlighet”, stod det på den handskrivna lappen som medföljde den i guldpapper fint inslagna lilla julklapp som jag fått med posten. Några dagar tidigare hade jag mejlat och påpekat att företaget där jag beställt julklappar förvisso skickat allt jag beställt, tillsammans med ett kassakvitto…men utan faktura, eller något annat som antydde att de kanske även ville ha lite pengar av mig i utbyte.

Och jag stod och läste lappen och kände mig rätt nöjd med mitt, trots allt, väldigt spontana mejl, för jag gillar inte tanken…eller känslan av att sko mig på någon annans bekostnad. Eller att komma över något som inte är mitt…om det innebär att någon annan blir utan.

I min familj finns några sådana händelser som då de inträffade var både pinsamma och stressframkallande, men som ändå rätt snabbt blev till roliga minnen. Eventuell eftersom jag inte kunde återge dem utan att samtidigt skratta så tårarna rann. En av dessa händelser skedde för kanske 7 år sedan. Familjen satt samlad runt en festlig fredagsmysmåltid då maken helt apropå påpekade att ”Det var en jävla massa kött vi köpt!”… Jag såg på honom helt oförstående. Han hade ju själv varit med då vi handlat. Jag har inte ätit kött sedan 1998 och vid den här tidunkten handlade kött i huset mestadels om köttfärs i olika former. Men maken vidhöll att han packat in såväl rostbiff som stekar i kylskåpet. Jag reste mig upp och gick fram till kylen och, märkligt, minst sagt… där låg de på hyllorna…stora stekar och en rostbiff.

Än idag vet jag inte hur de hamnat där, i vår matkasse alltså, men nästa dag gick jag till informationen på stormarknaden, med kött och kassakvitto. Idag inser jag att det måste ha verkat märkligt när jag ville lämna tillbaks en påse med kött med förklaringen att jag inte köpt det. Och inte blev det väl mer trovärdigt då jag, för att styrka mitt påstående la till att jag inte ens åt kött! Hm…endast den som talar sanning kanske kan komma upp med något så vansinnigt…*s*. Kvinnan i kundmottagningen kunde bara konstatera att ingen klagat att de blivit av med något, men de tog emot köttet, som jag, enligt mitt eget kvitto, inte köpt.

I det guldpapperinslagna paketet låg en förpackning julservetter. Inte så imponerande kanske sett till värdet de genom min ärlighet inte gick miste om. Men om jag blev besviken så handlade ju det egentligen mer om att mina förväntningar rusat iväg. Så jag bestämde mig för att tänka att det är tanken som räknas, och att ett företag som planerar att hålla sig kvar i tuff konkurrens och kunna hålla sina medarbetare med lön, måste hitta ett sätt att balansera nödvändig lönsamhet och lagom goodwill. Och för min del är det känslan som räknas. Känslan av att ha gjort något som känts bra för någon annan...Och på ren svenska så känns det jäkligt bra *s*.

...ps...efter förra helgens glöggprovning kan jag egentligen bara rekommendera en sort: Ripa, en glögg gjord på ekologiskt italienskt vin. Jättegod!

...om kakfrossa och mirakelplåster...

Förändringar är på intågande i vår stilla vardag, men de ligger några månader framåt och är väl därför mer som en god tanke att gotta sig åt då kvällen är dimmig och kall. Som den här måndagskvällen till exempel. Det är slutet på min långlediga helg. Hm, det är snart slut på långlediga helger helt och hållet… så det gäller väl att ta tillvara dem. Vi försöker att inte planera så mycket utan mer göra det vi känner för. Och just den här helgen råkade det bli så att vi valde att ge oss i kast med Katastrofen!

Katastrofen är det allra innersta utrymmet i vårt 18 meter långa hus och fick sitt namn för länge sedan och eftersom namnet säger en del av vad det är för slags utrymme har det fått behålla det. Tanken är väl att det ska bli ändring på det nu, men jag vet inte, det kan hända att det är för etablerat för att låta sig ändras. I värsta fall får vi väl lägga till "f.d." framför...men då är det väl egentligen i bästa fall..hm... I alla fall, långledig blev lika med Cheapy och Ikea och sedan mammas födelsedagsfirande - den årliga, återkommande, och förväntansfullt emotsedda kakfrossan...mums *s*! Och frossade gjorde vi, som om ingen morgondag fanns på andra sidan vetegifflar, kolakakor och Pavlova. ..en gigantisk pavlova…*s*…och god!

Och inte förrän i slutet på gårdagen kom jag att tänka på dagens lilla otrevlighet, en annan återkommande händelse som inte alls är lika emotsedd och efterlängtad – med andra ord - dags för oral besiktning, alltså Tandläkaren….
Jag vet inte varför det väcker sånt obehag, jag har sällan anledning till oro, men lik förbaskat kommer oron smygandes. Det har hänt (ofta ...pinsamt ofta,*s*) att jag bokat av några dagar innan och på så sätt skjutit obehaget framför mig. Men den här gången hade jag bokat tid en måndag så att alla möjligheter till avbokning utan merkostnad var borta. Ändå var min första tanke då jag vaknade: "hm...mår jag inte lite illa...?"
Men då jag satt hos tandläkaren, med vatten sprutande i ansiktet, huvudet vibrerande av tandstensslipen och tror jag, blodet forsande...åtminstone kändes de så, kom jag att tänka på att här och nu ju även gäller det som är jobbigt...och att jag om högst tio minuter skulle vara på väg tillbaks till bilen. Och fram tills dess behövde jag i stort sett bara försöka må så bra som möjligt...kanske tänka på något annat...lite trevligare. Och då var det som om den stora tandläkarlampan som lyste mig rakt i ögonen blev till en sol...och i tanken förflyttades jag till en solig varm strand... med vajande palmer...och trevligt sällskap...och vips, var det över. Inga hål. 600 spänn. Och minst 1,5 år till nästa gång.

Och, mitt i skärpunkten mellan kakfrossa och tandläkare, blev jag uppringd av en ung kvinna från ett Internetbaserat företag som ville premiera mig för att jag svarat på en undersökning de haft ute på nätet. Som ”tack” för min insats ville hon skicka en månadsförbrukning av ett aptitdämpande plåster... som effektivt skulle minska behovet av sötsaker och eliminera småätande. ..wow... mirakelmedicin eller? *s*.
Jag kunde inte komma ihåg att jag svarat på någon undersökning och är, helt ärligt, inte något vidare bra på att fullfölja någon form av program eller behandling, så jag sa som det var, att jag inte var intresserad och troligen inte skulle komma att använda det.
"Okej, du tycker alltså inte att du behöver det...", hon lät lite besviken och jag kände ett stygn av dåligt samvete för att jag inte bara tackade nej till hennes fantastiska gratiserbjudande, jag passade även på att dissa det genom att antyda att jag inte hade något behov av det.
Men, hm, så är det nog faktiskt, att när det gäller att hindra mig från att småäta, bland annat goda, söta saker, så behövs nog mer än ett plåster....så vida det inte är dubbelhäftande och går att sätta fast mellan golvet och foten.

...om känslan av att fånga en soluppgång...

"Det heter inte jetlag", sa maken då jag försökte förklara hur jag kände mig efter att ena stunden hukat mig fram i novemberdiset i ett, i mitt tycke, ovanligt grått Sverige, för att i nästa stund avslappnat vandra runt på Mallorca, i den behagliga, strax över 20-gradiga, sensommarluften. Och... så satt jag där igen, i höstmörkret...fast nu i minusgrader, och försökte hitta tillbaks till känslan av sommar, capribyxor och havsutsikt.

"Man måste nog byta tidzon för att det ska räknas som jetlag.", fortsatte han sina funderingar.

Men, det var ju lite så det kändes… att inte bara tidzoner hade passerats i form av ett ständigt skiftande här och nu. Min kropp försökte dessutom acklimatisera sig efter att, på bara några dagar, ha transporterats fram och tillbaks genom klimatzoner och kulturer. Och hela tiden försökt vara där, i nuet, delta i det som var. Och då man försöker att vara i stunden, i upplevelsen...fånga den...upptäcker man att den där stunden…den är så väldigt kort. Och oavsett hur underbar den är så följs den obönhörligen av nästa stund…och det som just var, ekar i den där förbaskade fjärran dit vi inte kan återvända...
Och då det går lite för fort blir det svårt att knyta ihop upplevelserna till något begripligt. Att det man längtade till och såg fram emot nyss, redan har varit och nu är något man får minnas istället.

Och jag kände att jag kanske behövde landa och komma ihåg var jag var…och var jag villa vara. Och om det gick att kombinera. För någonstans är det ju lite trevligare med semester och ansvarsfrihet än vardag och obehagliga avslut.

Men nu, knappt en vecka senare, obehagliga avslutsdelen avklarad, sitter jag i mitt arbetsrum, i novemberdiset, med tända stearinljus och tänker att det finns värre saker i livet än att redan ha gjort något man kanske hellre skulle vilja se fram emot. För det innebär ju på något sätt att man tycker att det blev så bra som man hoppats på. Och, eftersom man inte kan ”go back”, så får man väl skapa nya planer…boka nya resor…

Och jag vet också att den goda känslan ibland är närmre än vi tror…bara en tanke bort egentligen. För, en vanlig tisdagsmorgon nu i veckan, i bilen på väg till jobbet, bjöd naturen på en trolsk soluppgång…lite dimmig… bara precis påbörjad. Solen kunde ännu bara anas i öster men färgade ändå redan molnen i en gråaktig nyans som jag tyckte såg ut som berg…om jag kisade på ett visst sätt med ögonen.

Och då jag satt där och kisade mot molnbergen fylldes jag av en härlig förnimmelse av tidig morgon på Mallorca…morgondis över bergen…havet skymtande i fjärran…huvudet ännu lite tungt efter Angelvin och en kvardröjande smak i munnen av vitlöksmarinerade räkor…

Stunden senare klev jag in på jobbet med ett avslappnat leende…här och nu fullt ut…men med känslan av frihet inombords…

om förtolkning och maginfluensa...

Yngste sonen hittar ibland på egna ord, och även om vi kanske är lite dryga mot honom ibland så kan jag inte förneka att det ibland dyker upp ett och annat användbart uttryck. Som till exempel förtolka, med betoning på "för". Det innebär att man utgår från att något är på ett visst sätt och sen tolkar man allt som händer och sägs utifrån det. Och då blir det inte alltid så rätt...

...Jag hade varit däckad av en hastigt påkommen maginfluensa, men var nu på bättringsvägen och satt vid min dator och kollade runt lite om det hänt något speciellt på Internet medan jag varit borta. Makens arbetsrum ligger några dörrar bort och om det kommer ljud därifrån så brukar det mest vara smällande och skjutande från något spel som ska testköras....eller letar han runt för att se om det kommit ut någon ny hårdrock...eller gammal...

Men nu var det röster. Och jag är väl varken mer eller mindre nyfiken än de flesta...*s*, så jag vände mitt bästa öra åt det hållet och hörde honom fråga: "Are you stupid?"

Hm...engelska...det uteslöt de flesta familjemedlemmar...men samtidigt var ju frågan lite för familjär för att vara en total främling. Jag hann väl inte direkt tänka så väldigt mycket mer innan jag hörde nämnda främling svara...med en mycket mjuk och väldigt feminin röst: "Don't be rude."

Okej...vad sysslade han med...min käre make och livskamrat? Tankarna spann på och hamnade på ställen jag inte visste att jag hade tillgång till. Inga trevliga platser alltså. Hade han glömt att jag inte längre låg och var sjuk i soffan utan att jag faktiskt satt i rummet intill och kunde höra vad han höll på med. Mina tankar började kännas obehagligt sanna och magen drog ihop sig på ett för tillfället välbekant sätt.
Jag försökte säga till mig själv att jag hittade på, att det förmodligen var alldeles oskyldigt och hade väl lyckats lugna mig själv rätt bra då han sa: "Do you love me?"

"Va?!"

Plötsligt var jag övertygad om att det var sant...att han satt där inne och småpratade lite kärvänligt med....hm...och nu säger det mer om mig än om honom...men, i alla fall, någon yngre hot babe. Och frågade om hon älskade honom!? Hur oskyldigt kunde jag tänka att det var!?
Jag slets mellan valet att gå raka vägen in och dänga något hårt i skallen på honom...alternativt räcka över en resväska och lite coolt sådär be honom packa och dra. Men bestämde mig för att sitta kvar och se vart den här konversationen skulle ta vägen...få mer kött på benen....men sen! Sen skulle jag...hm...göra något..(?).
Jag satt alldeles tyst och stilla och väntade. Så äntligen svarade hon..med samma lena stämma:
"I love everybody, especially you..."...

Jag reste mig långsamt...uppgiven...slagen...och gick in till honom för att få min dom. Han tittade upp på mig då jag klev in...och såg varken ertappad eller skyldig ut..hm...pokerfejs.
Som tur var hann jag aldrig säga något förrän han med ett glatt leende höll upp sin Iphone...och sa:
"Fan vilken schysst app jag hittade! Man kan fråga den vad som helst!"

Får jag skylla på maginfluensan...att jag hade glömt bort att han bara någon timme tidigare demonstrerat ett svenskt röstprogram, som fungerar...sådär...och då man ber telefonen ringa upp någon kan den svara med att sätta igång musikspelaren. Och maken hade då frågat sin Iphone: "Är min fru sjuk?" Varvid han fått svaret: Spelar albumet "Hysteria"...*s*

om bäverjakt och dolda blondiner...

Jag älskar syftningsfel. Där orden blandas ihop så att meningen till slut får en annan innebörd, som journalgrodor. Tvärtom, men precis lika roligt, kan det bli då vi, under ett samtal, hamnar i något som yngste sonen valt att kalla ”förtolkning”, med betoningen på för. Det handlar om att ha förutfattade meningar och tolka det man hör genom ett filter fullt av åsikter och tankar…hm… det låter ju inte så kul…*s*… men ibland hamnar vi så fel att det blir rätt kul ändå. Då man sitter och pratar och tror att man är på ungefär samma ställe i tankarna men det visar sig att under samtalets gång har man tagit olika avvägar i minnenas irrgångar.

Och igår var det ett sådant tillfälle och, som alla goda historier, har det sitt ursprung någon annanstans. Vi kan börja vid en härlig cykelrunda en somrig dag i början på oktober då jag som lite kuriosa informerade mina medcyklister om att det nu var bäverjakt… och inte bara visste jag det, utan jag hade även lyckats lagra information om att man inte får skjuta en bäver nära vatten! Detta för att undvika att en skadeskjuten bäver simmar iväg och allt vad det skulle innebära av onödigt lidande. I alla fall, kunskap som denna, oavsett hur fascinerande den är, sorteras hos mig, utan undantag, under kategorin ”onödig kunskap som sätter sig fast” och ”när fasen kan jag rimligtvis ha nytta av detta?” Och medan vi cyklade fortsatte vi fundera kring fenomenet som innefattade allt från sångtexter från 70-talet till årtal då någon Karl blivit kung…eller mött en ond bråd död. Och tanken som hela tiden dyker upp är vad lagringen av dessa oönskade vetskaper får för konsekvenser då det gäller att komma ihåg mer viktiga saker.

Så, i helgen satt jag, som vanligt med mitt morgonkaffe och skummade igenom tidningen och kom på mig själv med att sitta och försöka nöta in ett telefonnummer. Jag är ingen siffermänniska och i den utsträckning jag kan minnas siffror och får med dem, så är de sällan i rätt ordning… Men något i artikeln hade tydligen fångat mitt intresse och jag stannade upp. Nu minns jag inte vad artikeln handlade om men i slutet stod det att om man ville ha tag på polisen skulle man ringa, inte larmnumret utan...hm…med reservation för eventuella hopblandningar så kan det ha varit 11414….

Men just den här svårigheten jag har att komma ihåg siffror, speciellt i rätt ordning…vilket är ett litet handikapp i denna kodålder vi lever i…satt vi och pratade om över en ovanligt nyttig kvällsmat igår. Och maken, som är väl medveten om att det finns saker även han har lite problem med att komma ihåg konstaterade att han av någon märklig anledning inte kunde låta bli att minnas ip-adresser! Han började räkna upp, något som för mig lät som ett myller av siffror och nummer och då han hållit på ett tag sa jag, för att visa att jag ändå var lite imponerad:

”Oj! Jag som hade svårt för att lära mig telefonnumret till polisen!”

Han slutade rabbla siffror och såg på mig med rynkad panna och ena mungipan uppdragen på värsta Elvis-manér och sa:

”112?! Är du blond eller?”

...och just i det ögonblicket, då det blir en liten lucka i tiden, en paus då hela sammanhanget träder fram och blir tydligt...det är då det är så himla roligt...*s*

om släppta tag och livsnjuteri...

”Om man tror att man är framme och stannar bara för att man får målet i sikte så kommer man ju aldrig fram dit man vill.”, sa den kloka dottern, då jag filosoferade kring varför jag alltid, oavsett vad jag föresatt mig, stannar 3-5 steg innan jag är i mål då jag löptränar.

Jag stannade upp, fast det regnade och vi egentligen försökte ta oss från kondiset där vi just fikat till Ikea så snabbt som möjligt för att inte bli genomblöta.

”Hm, lite som livet…”.

Tanken bet sig fast och jag kunde inte släppa det… livet…mål, både uppnådda och missade…och alla dessa planer och måsten och borden…

…Och mitt uppe i det – som av en händelse (?) - trillade jag över en dikt, The Dash, av Linda Ellis. En helt fantastisk liten text om strecket mellan årtalen på gravstenarna. Det som ju faktiskt är livet. Strecket är detsamma för alla, oavsett hur lång tiden är mellan siffrorna. Och när livet blir reducerat till ett streck, då blir det på något sätt viktigt att fundera över vad vi vill att det där strecket ska betyda, vår resa mellan liv och död.

Och, det kan ju låta som en både viktig och ansvarsfull tanke, att finna sig själv, göra medvetna val, komma någonstans i livet… Men jag funderade lite över vart alla mina planer tagit mig och insåg att de gånger jag gjort något som ledde till att jag var nöjd eller lycklig, alltså uppnått något jag strävat efter, oftast var tillfällen då jag faktiskt inte planerat alls. Utan bara låtit saker ske. Tagit dagen som den kom och mer varit i stunden.

Så, nu i helgen, släppte jag taget. Inga planer. Inget mål som jag kunde misslyckas med att uppnå. Jag struntade i de fåniga kraven, de onödiga bordena och de urtrista måstena. Jag försökte inte få ordning på det kaos som skapats av att alla barn flyttat hemifrån - oanvända, halvtomma rum, fulla av möjligheter, och använda rum, fyllda till bristingsgränsen av prylar och förkvävd kreativitet. Jag försökte inte leva upp till någon diffus förväntan om att ta ansvar och sluta driva runt och inte få något vettigt gjort. För hur viktigt är det egentligen att man följer sin dagsplanering och äter den där laxen man tagit ut frysen…då man under dagens lopp blivit mer sugen på grillat? Eller om den inplanerade städningen och gräsklippningen byts ut mot en värdefull mysdag med dottern?

Och jag tyckte inte att det var jobbigt att behöva åka två vändor till Ikea bara för att jag inte planerat noga. Jag hade ju inget annat för mig ändå. Och jag insåg att det är detta som är mindfulness – att vara i stunden. Inga planer havererar, för det finns inget mål för dagen, annat än att i varje stund må så bra som möjligt.

Och resultatet av min betydligt mer behagliga, carpe diem-attityd är att jag, i skrivande stund, förnöjsamt kan låta blicken svepa över mitt nya arbetsrum, mitt rum….mitt blåa rum…*s*…

Och även om en envis liten ”måste”-figur sliter sitt hår någonstans inom mig och inte alls tänker släppa taget om mig så enkelt, så känner jag nog ändå att istället för att fastna i rundgången att sätta mål som skjuts upp, kan det ju vara en idé att låta allting ha sin gång

och ta det som det kommer…om det kommer…*s*

om retuschering och acceptans...

Min kamera har lagt sig till med en liten rolig egenhet. Den autoretuscherar mina bilder! Ibland väljer den att överexponera och istället för en grådassig vardagsbild av en vanlig, typ medeldålders kvinna, skapar den ljusa, spännande fotografier där man nätt och jämt kan skönja vad bilden föreställer. Andra gånger väntar den helt enkelt med att lösa ut sig så att objektet nästan hinner komma ur bild. Och efter lite funderade kom jag fram till slutsatsen att min kamera har en inbyggd, lite enklare, variant av åldersretuchering!

Och, jag minns en bild jag sett för ett tag sedan på en evigt ung Jane Fonda, 73, klädd i en tight, nästan täckande, kroppsstrumpa på omslaget till Harper's Bazaar, där hon säger att: ”äntligen kan jag älska min kropp” …Och artikeln handlade om att äldre kvinnor ”äger”? Jag kan ju inte vara helt säker, men jag gissar att bilden är retuscherad och även om artikeln försökte göra sken av att handla om att acceptera åldrandet så kändes det mer som att det underliggande, något mer cyniska budskapet var att – ”även äldre kvinnor kan vara smala, snygga och attraktiva…bara de vill och anstränger sig!”...

…hm …Vi lever i den kultur vi lever i och faller, trots våra intentioner om motsatsen, lätt in i rådande tycke och smak. ..
…När jag var runt trettio sa jag, lite kaxigt...och mot bättre vetande har tiden utvisat, att jag inte tänkte nedlåta mig till någon form av åldersnoja. Jag skulle åldras med värdighet...inte bli ett offer för den rådande ungdomsfixeringen, utan låta ålder stå för visdom och erfarenhet...*s*…hm...
…Då jag var runt trettiofem stod jag ändå där med pincetten och drog ut de där första förbaskade gråa hårstråna som envisades med att komma i samlad trupp mitt uppe på huvudet. Tills det inte längre var möjligt utan att jag fått dra en vit lögn om att jag bestämt mig för att bli munk och jag istället fick ställa mitt hopp till hårfärgningsbranschen...*s*... Efter det har det väl gjorts ett och annat halvhjärtat försök att stå upp för ”Visdom och värdighet”, dessvärre aldrig med speciellt långvariga resultat.

Egentligen kanske det inte handlar så mycket om att släppa taget om ungdomen som det handlar om en svårighet att greppa innebörden i det diffusa konceptet ”medelåldern”. Att om vi bara bestämde oss för vad det innebär kunde det också bli lättare att acceptera att vi, vare sig vi vill det eller inte, blir äldre. Och att det handlar mer om hur vi tar det än hur vi har det. Vi behöver kanske bara komma i fas med oss själva. Och våga tro på att själen kanske ändå är ”tidlös”. Så att vi inte är helt ute och reser då vi inte känner att vi har något gemensamt med den där personen som envisas med att ta ett steg framför oss så fort vi tittar oss i spegeln …eller ska bli fotograferade.

Så, jag ger inte upp hoppet att komma i fas med mig själv *s*…men till dess fortsätter jag mitt nya, och rätt harmlösa, samarbete med kameran.

… Ignorance? You bet ^^…*s*

om hundar och förebyggande självbegränsningar...

"Hm, vi kanske ska ta och skaffa hund!" sa jag trevande i ett försök att hitta en väg ut ur den förlamande rastlösheten som på nytt börjat få ett fast grepp om mig.
"Är det nu jag ska säga nej?", sa maken med en fundersam rynka i pannan, vilket fick mig att stanna upp.
(på bilden illustreras min hunddröm av en mycket förtjusande dam från Mallorca - Molly!)
"Va?"
"Ja", fortsatte han och tog en klunk till av kaffet, "du sa det en gång för länge sen.... att: "om jag någonsin säger att jag vill ha hund så säg NEJ!", så...då får jag ju göra det nu i så fall...säga nej."
"Har jag sagt det?" jag kände mig lite tveksam.
Det lät ju som en klok grej att berätta om så där i förebyggande syfte. Att jag ibland blir väldigt rastlös. För det mesta brukar det hjälpa om jag möblerar om lite. Eller funderar kring någon ombyggnad jag skulle vilja göra i huset. Men nu var det en annan sorts rastlöshet. Och tydligen hade jag vetat att den dagen skulle komma, även om jag för tillfället inte kom ihåg det...och sett till att det inte skulle kunna ske...*s*
"Så, du menar alltså att jag ska bära den här oron själv..."sa jag med spelad förtvivlan, eventuellt med en touch av mer "psykologiska"...med ord som "härbärgera" och "ångest".

Då såg han på mig och tyckte kanske att jag fixat det bra hittills då jag under helgen hunnit med att besöka son med sambo i Helsingborg, vandra under IKEA's stora plåttak med ett dånande åskoväder ovanför - utan att handla...så värst mycket...*s*... åkt inom Bauhaus enbart för att inte köpa en duschkabin och klippa gräset i friidrottsmönster - en installation föreställande ett hundrameterslopp, som jag, inspirerad av VM-finalen, döpt till "Utan Bolt".
"Men", jag gjorde ett nytt försök, "tänk en goldenblandning, springandes ute i trädgården och som troget följde en och låg vid ens fötter."
"Ja", sa den ståndaktige maken, "och då och då kunde ni ju möblera om tillsammans!"

om stora drömmar i ett litet hus...

En timme tidigare hade vi blivit som förtrollade av det kombinerade kyl och frysskåpet i borstat stål från Samsung. Med ledbelysning, avancerat kylsystem och självavfrostning…och heltäckande baksida! Nu satt vi vid datorn och sökte information och återförsäljare till separata likadana, alltså fristående kyl och frys, men i samma borstade stål och funktion. Varför? Hm…jo, det var så att…

… jag till varje pris, absolut och definitivt ville ha in duschen från uthuset! Inte en vinter till, pulsande genom snön i mörka kalla vintermorgnar.

Vi hade funderat på det förut, många gången. Men alltid snubblat på målsnöret då det helt enkelt inte gått att hitta en lämplig plats i vårt långa, smala hus….om man nu inte tycker att det känns ok att ha en ”genomgångsdusch”…och det gör inte jag…*s*. Men nu, då husets invånarantal reducerats till att bara bestå av maken och mig är ju förutsättningarna annorlunda, och det borde kunna gå att hitta en plats. Tänkte vi lite optimistiskt. För det är ju inte så att huset blir större bara för att där bor färre personer, men det kändes i alla fall som om valmöjligheterna blev fler. Nu är det dessvärre också så att vi två som bor kvar inte har realistiskt och jordnära tänkande som huvudstyrkor. Snarare är vi optimistiska livsnjutare med mer igångsättande än avslutande egenskaper. Och nu menar inte jag att det är negativt. Det är härligt att drömma...

Så kom det sig att vi den här lite blåsiga halvmulna lördagen i augusti begav oss till Kristianstad. Vi hade inte varit där på ett tag så det kändes mysigt att strosa runt, slinka inom för en fika utan att ha någon direkt plan. Och sen stanna till ute vid Härlöv på hemvägen för och kika lite på de olika butikskedjorna som etablerat sig där.
Men, på vägen dit fick maken en ingivelse att han ville stanna till på Kökscentrum. Han hade för sig att vi varit där förra året och att de då hade haft ett kök, som i sig inte var något speciellt, men den tillhörande köksön bestod av en massiv bänkskiva i ek med inbyggd spishäll. Och nu ville han titta på den igen…*s*. Och åh, vad den är fin! Och den blev ju inte mindre attraktiv då vi upptäckte att hela visningsköket hade fått nedsatt pris. Kanske kunde man köpa bara bänkskivan? Den kallade på oss. Vi gick runt den. Kände på den. Jag såg framför mig hur det skulle kännas att stå vid den, förnöjsamt rörande i någon god gryta…kanske en ”Chicken Marengo”…ett glas rött vin vid sidan av…några tända ljus… eller varför inte en sprakande brasa i en öppen spis! Bilden fyllde mig med längtan och jag kände att mitt liv och min lycka hängde på att den blev min. Att den fanns med i bilen hem... och...

”Vi kanske behöver mäta först?”

Ah, makens ord tog mig abrupt tillbaks till verkligheten, mäta...det hade jag glömt...det är det man måste göra också…*s*

Och när vi kollade bänkskivan lite mer noggrant och försökte omsätta det till måtten i vårt kök hemma insåg vi att denna fantastiskt, underbara bänkskiva, insatt i vårt kök... i vårt lilla hus, hade lämnat ca en halvmeter kvar att röra sig på varje sida. Det var väl det som hänt förra gången vi var här med kanske, men som vi valt att glömma.

Verkligheten kändes trist och grå och lite modstulna gick vi mot utgången. Och det var då vi fick syn på den tjusiga kyl och frysen från Samsung. Ibland tror jag att vi lider av ett gemensamt "här och nu-syndrom", för den nyss så motvilligt tillämpade verklighetsanpassningen ersattes av en omedelbart spirande nyfikenhet. För den stod där och...hm..kanske inte glänste, men den stack ut. Vi stannade. Var det inte så att våra maskiner var rätt gamla...och höll på att ge upp... så att ena dagen flöt smöret och nästa dag fick man hacka isär ihopfryst pålägg och kasta frysskadade avocados? Livet blev ljust på nytt. En självavfrostande frys...nu då vi inte kunde ha "vår" bänkskiva. Försäljaren pekade, visade, och för var detalj han lyfte fram såg jag hur maken gled allt längre in i ett "must have"-tillstånd.

Vi lyckades ta oss hem utan några större inköp, då vi insåg att den där kyl och frysen, även om den var både tjusig och funktionell, inte hade gjort sig så bra mitt på köksgolvet...för det var väl typ där den hade fått stå...*s*. Men nu befinner vi oss alltså istället, hm, inte helt planerat i köksrenoveringsfunderingar…

...och den där duschen…jaja, vad är väl en dusch…inomhus...*s*…

om kaffepauser och stensouvernirer...

Sommaren går fort...speciellt då det mesta regnar bort...eller har den det? Lite väl kall kanske, men, jo, det har nog regnat en del. Och för första gången har vi anslutit oss till villaägare med mördarsniglar. Inte så att vi har längtat efter en invasion... min tanke är nog mer att jag hoppas att de bara är på genomresa...*s*

Var var jag...jo, just det, den kalendariska sommaren... Tänkte på det igår då jag iförd mina väl använda bomullsbyxor av caprimodell och den löst hängande stortshirten som jag mer eller mindre bott i, gick ut för att hämta tidningen. Det var lite disigt, sådär som man tänker sig att det kan vara på förhösten och på gräsmattan låg några nedfallna äpplen. Och det kändes mer som en morgon i september än i juli... högsommar...hm... Men, det finns dock en, liten men ändå, fördel - det känns som om jag haft en otroligt lång semester *s*.

Iallafall... sista semesterveckan, för det är den som just nu tickar på, har vi passat på att åka runt lite, uppåt och neråt. Vi tog en vända upp till Växjö för att hälsa på den ditflyttade sonen. På uppvägen passade vi på att köra inom Ikea och fick en trevlig överraskning vid vår snabbfika då dottern med pojkvän dök upp för frukost! Och i Växjö sken solen och det var precis så varmt och kvalmigt som man vill ha det en dag i Juli. Och sonen bjöd på fika på Grand Samarkand, ett utav de fräschaste Köpcentras jag varit på! Och jag glömde min kamera på en soffa på Espressohouse... lite jobbigt inledningsvis då jag upptäckte det vid hemkomsten. Men efter flera insatser är den åter hos mig och det tackar jag både personal på stället och goda vänner som körde inom och hämtade den på hemväg från sin semester *s*.

Och, sen är det ju så för oss att det blir ingen riktig sommar utan rökt lax från Buhres! Igår var det dags. Vi lämnade ett disigt nordskåne för en dag på Österlen och Kivik, inte bara för laxshopping, vi såg också fram emot ett lugnt semesterstrosande på de steniga stigarna vid Stens huvud... och, så klart, en traditionell kakfrossa på café annorlunda *s*. Solen sken från en klarblå himmel. Och det var sådär lugnt som det bara kan vara vid havet... i själen alltså... för mig iallafall... Jag hittade två stenar. Den ena var lite rödskimrande, oval och len och kändes varm i min hand och jag tänkte där den låg att den fick bli mitt minne av en promenad vid havet...

Då vi gjort våra inköp på Buhres upptäckte jag en liten men oerhört ovälkommen fripassagerare på benet! Och inga redskap att avlägsna den med. Som den fästingmagnet jag utvecklats till under de senaste åren har jag väl gått från den panik jag tidigare kände vid blotta åsynen av dem, till ett aningen mer sansat äckeltillstånd, som inte på något sätt handlar mindre om en önskan om att få bort dem...omedelbart!
"Tänk inte på det", föreslog maken försiktigt deltagande där jag satt tyst i bilen med en desinficerande våtservett tryckt mot låret... och jag kände att det var precis min avsikt...så fort den var avlägsnad!
Resan hem kändes lite lång och bilen hann knappt stanna utanför huset innan jag var på språng, på väg in mot en befriande pincett.

Och sen var den glömd...och jag plockade upp min rödskimrande sten ur fickan och den kändes fortfarande lika varm...

om tvärdrag och bondfångeri...

"Vart vill ni helst resa? Om ni fick välja vart som helst", sa den slipade försäljaren av andelslägenheter och såg på oss med förvånansvärd entusiasm, med tanke på de tre timmar han tillbringat med oss. Och trots mitt påpekande att om lägenheterna var så fantastiska att man inte ville gå ut så kunde man ju lika gärna stanna hemma, fortsatte han rada upp den ena säljfloskeln efter den andra. Och jag tänkte, lite uttråkat, att det nog var troligt att han redan hade en färdig deal att lägga fram oavsett vilket resmål vi presenterade för honom.

Vi hade annars under fem dagar, trots mångfalden, lyckats undvika de påträngande försäljarna, eller rättare sagt; bondfångarna, som strategiskt stod placerade vid samtliga promenadstråk i Puerto Rico, dit vi tagit en sista minuten-resa för en veckas avkoppling i solen.

Vårt hotell var av modell lite äldre, men avsaknaden av luftkonditionering uppvägdes gott och väl av en enastående charm i form av ett virrvarr av trappor och avsatser. Och där fanns, trots att det enligt katalogen bara var två-stjärnigt, såväl pool som tillhörande poolbar, vilket var det enda kravet maken ställt på resmålet...förutom sol och värme förstås. Det var beläget högt uppe på en utav de branta backarna och oavsett vart vi skulle fick vi ta oss igenom ett nätverk av trappor och vanliga uppförs- och nedförsbackar. Inga problem för oss som alltmer kommit ifrån det där med att skaffa den perfekta solbrännan, den utan märken av kläder, utan hellre gav oss ut i omgivningen för att skapa oss en egen upplevelse av semestern. Det visade sig vara en god idé på flera sätt då sommar på Gran Canaria är lågsäsong och många utannonserade turistgrejer var "closed for Holiday".
Så, istället för kostsamma utflykter arrangerade vi vår egen "Tour de minigolf" som vi vävde samman med vandringar upp och nerför de branta sluttningarna.
Och just en sådan tour hade vi varit ute på denna dagen. Det stod 3-0 (till mig *s*) och maken sa att innan han gick en enda runda till skulle han ha en öl.
Vi valde en genväg nerför backen, en trappa på 655 steg och något matta i benen klev vi rätt i famnen på en mycket sympatisk spanjor som pekade på makens snus och sa att en god vän bjudit honom på sådant för två veckor sedan och att han blivit alldeles yr. Hej och hå, så hade vi fått varsin lott och vunnit t-shirts..." nej, vänta", sa den gode bondfångaren, och blev alldeles till sig för att jag skrapat fram ett "Starprize"... med möjlighet att vinna 600 euros!...eller en DVD-spelare

...och så gick det till då vi hamnade på en lyxig resort med all lyx man kunde tänka sig...dessvärre tillsammans med en norsk man vid namn Ivan, som väldigt gärna ville sälja del i en lyxvåning till oss...och som också mycket gärna berättade om alla vänner som han under årens lopp fått genom att sälja lägenheter till dem...hm...eller hur...*s*...och efter 3 timmar, 3 nej från mig, ställde han så frågan vart vi allra helst ville resa.

"Puerto Rico", svarade maken, "till vårt lite sjaviga hotell utan luftkonditionering".

Till deras försvar ska jag säga att de skrattade gott åt sitt nederlag, följde oss till utcheckningen där vi fick ta emot våra priser - en t-shirt, en flaska vitt vin... och en dvdspelare. Sen hoppade vi in i en förbetald taxi och åkte tillbaks till vårt lilla kryp-in, där vi tillverkat vår egen aircondition - även kallat "tvärdrag"...*s*. Och när vi satt där på balkongen med ett glas vin respektive en öl så kom vi överens om att även om vi var lite "suckers" som gått på lott-knepet, så fanns det sämre ställen att tillbringa några heta eftermiddagstimmar på, om än både svettiga och smutsiga, än ett femstjärnigt hotell med aircondition på Gran Canarias soliga sydkust.

vinprov(smak)ning och barkbröd...

Snubblade in i semestern efter några intensiva veckor med firande och hälsa påande och hade väl inte mycket annat i tankarna än att det skulle bli skönt att ta det lugnt ett tag...inga planer...inga plikter... Det gick väl sådär bra, för vid en snabb överblick av första semesterveckan ser man att där finns inte många luckor. Lyckades pricka in en tapetserardag med dottern redan på måndagen - en trevlig heldag med lättlärd assistent och en mycket samarbetsvillig tapet.
Tisdagen bar det av till Bordershop i Puttgarden, mitt första besök på denna välfyllda "tankstation". Som tur är hade maken varit där förut och hade ett väl inarbetat system som vi försökte följa; Man tar sig upp till fjärde våningen och handlar sig sedan neråt mot utgången på markplan. Enda avvikelsen i planeringen var väl då han lämnade mig på andra våningen för att själv ta sig tillbaks till fjärde våningen - där de av outgrundlig anledning valt att förlägga toaletterna... Och på andra våningen, där han lämnade mig har de viner...med provsmakning...
"Ska du lämna mej här!?", sa jag lite tveksamt...
"Ja, du kan väl kolla runt lite här så länge", sa han...och gick.
Så det gjorde jag. Det var ett härligt minglande och vi som gick runt där smakade...och tipsade...och smakade lite mer... Och då maken återvände var jag lite...hm...vi kan säga uppsluppen.... Han såg på mig med frågande blick och sa:
"Hur länge var jag borta egentligen?"

Nåja, efter en heldag på buss kände vi inte för att sitta i något som helst färdmedel utan ägnade onsdagen åt upprensning i trädgården och tippenkörande. Och eftersom det är något som vi blir färdiga att göra typ 1 gång om året så kändes det rätt gott då vi var klara...för då visste vi att det var ett helt år kvar till nästa gång! Torsdagen och fredagen fick vi hålla på med förberedelser för den årliga sommarfesten som sedan gick av stapeln en strålande vacker lördag! Vi hade nästan hunnit bli klara med alla tävlingsgrenar och resten fick jag hitta på under tiden...hm...jag undrar om det märktes...hehe... En solig dag gick över i en ljummen kväll och förstapriset i tävlingen delades av två lag så man kan ju säga att hälften av gästerna vann och de andra...ja, kom väl tvåa...*s*

Och nu är vi inne i vecka 2 av semestern. Det är marknad i byn två utav dagarna, och sedan känns det som vi redan hunnit med det vi tänkt och brukar göra under semestern. Men ingen av oss hade vare sig lust att...eller för den delen, varvat ner så att det var möjligt, att slå sig till ro i en fåtölj och lyssna på fågelsång. Så vi bestämde oss snabbt och lätt för att boka en restresa...det fick bli dit det blev. Enda kriteriet var att det skulle vara varmt.
Sidorna med restresor och utbud av sista minuten är rätt lika och vi satt där och bläddrade runt. Till slut stod valet mellan att åka med Fritidsresor till Gran Canaria, vilket kändes lite grand som ett udda sommarval, eller med Ving till Kreta. Det mesta pekade på Kreta, flyg från Sturup med bra tider på dygnet, i och för sig ospecificerat, men man kunde uppgradera sig så att man åtminstone fick egen toa och dusch så trots allt verkade det bra. Kanarieöarna-alternativet var ett litet lugnt hotell som jag, fram tills att maken något frustrerad bad mig ta på glasögonen, trodde serverade barkbröd... Men det visade sig, med glasögon på, att det fanns barkök med brödrost på rummet...*s*...Så, barkbröd eller schyssta avresetider. Valet tycktes enkelt...men något fick oss att tänka en runda till innan vi gjorde vårt slutgiltiga val. Det var då vi upptäckte att resan till Kreta hade undertexten; "Speciellt för dig som gillar riktigt håll i gång och party party all night long"...

Så, om några dagar bär det av till Kanarieöarna. Där har jag aldrig varit! Härligt!

från buddistiskt filosoferande till lyckliga kattspyor...

"Livet är inte de dagar som går, utan de dagar man minns". Vet inte riktigt vem som sagt det först, men just den här versionen är Mads Mikkelsen. Troligen är det en variant av "life is whats happens to you while you're busy making other plans"...men jag gissar att även Lennon tagit det från någonstans. Kanske något Buddistiskt...

...sidospår...tankarna vandrar, förflyttar sig snabbt i tid och rum...vart var jag på väg...hm...inte en aning...Men jag känner igen det. Detta är semesterversionen av mig! Den som inte tänker en redig tanke....eller säger ett klokt ord. Den som möter varje dag i ett par bekväma bomullsbyxor, ett ledigt linne och ett avslappnat, kanske till och med fånigt leende. Carpe diem! Inga planer. Inga förpliktelser.

Snubblade in i semestern igår, rätt in i favoritfåtöljen. Puh! Ernst på tv'n. Barfota. Lyriskt hyllande lärkträ och lättbetong. I gårdagens avsnitt la de golv i ett gammalt bränneri, ett stenruckel med stampat jordgolv. En stor spricka i väggen förkunnade att huset "satt" sig. "Ingen fara", sa Ernst, det har satt sig en gång för alla så det är inget vi behöver bekymra oss om...".
"Vad skönt", tänkte jag, men lyckades hejda tanken att jag också ville jobba med att rusta upp gamla ruckel...

Försökte istället styra in tankarna på vad det kunde innebära ur ett mer existentiellt perspektiv.
Att inte behöva bekymra sig med att försöka ändra något eller försköna, eller rätta till. Utan istället använda sig av det som finns och göra det mesta möjliga av det.
...och där försvann det igen...hm...jag var nog på väg någonstans med resonemanget. Men semesterjaget vill inte resonera, inte begrunda, eller komma fram till något. Det vill bara vara....flyta med...ha lite ledigt från slutsatser...få lov att drömma utan hinder i form av verkligheten...

Kanske var det mitt semesterjag som försökte ge mig en liten vink i morse då jag steg upp och skulle mata katterna. Den äldsta av de två kattdamerna låg i sin fåtölj och tittade ointresserat på mig då jag gick förbi. Hon som annars alltid är mycket angelägen om att maten ska serveras inom 5 minuter efter det att jag gått upp vände sig bara om och la, med en trött blick, ner huvudet på tassarna. En enda tanke fanns i mitt huvud: "Hon är döende!"
Jag sa bekymrat till maken, då han nyvaknad kom ut i köket, att vi kanske skulle ställa in oss på att hennes tid snart var förbi, en lika sorglig som oönskad tanke...som dessutom visade sig, helt och hållet, bygga på förhastade slutsatser...*s*
För tjugo minuter senare kom hon ut i köket och drack lite vatten, åt lite mat...och jag lyckades med lite tur undvika att trampa i den gigantiska spya hon lagt på mattan i arbetsrummet... Åh! Vilken lycka. Hon var inte döende, bara lite kass i magen!

...hm...i allafall...från fånga dagen till lyckliga kattspyor...*s*...kanske inte något att minnas som en höjdpunkt i min "tänkarvärld"...men ändå...där är jag idag, precis i infarten till ledigheten och lika bra att acceptera det...hm, jag tror till och med att jag gillar det...