från buddistiskt filosoferande till lyckliga kattspyor...

"Livet är inte de dagar som går, utan de dagar man minns". Vet inte riktigt vem som sagt det först, men just den här versionen är Mads Mikkelsen. Troligen är det en variant av "life is whats happens to you while you're busy making other plans"...men jag gissar att även Lennon tagit det från någonstans. Kanske något Buddistiskt...

...sidospår...tankarna vandrar, förflyttar sig snabbt i tid och rum...vart var jag på väg...hm...inte en aning...Men jag känner igen det. Detta är semesterversionen av mig! Den som inte tänker en redig tanke....eller säger ett klokt ord. Den som möter varje dag i ett par bekväma bomullsbyxor, ett ledigt linne och ett avslappnat, kanske till och med fånigt leende. Carpe diem! Inga planer. Inga förpliktelser.

Snubblade in i semestern igår, rätt in i favoritfåtöljen. Puh! Ernst på tv'n. Barfota. Lyriskt hyllande lärkträ och lättbetong. I gårdagens avsnitt la de golv i ett gammalt bränneri, ett stenruckel med stampat jordgolv. En stor spricka i väggen förkunnade att huset "satt" sig. "Ingen fara", sa Ernst, det har satt sig en gång för alla så det är inget vi behöver bekymra oss om...".
"Vad skönt", tänkte jag, men lyckades hejda tanken att jag också ville jobba med att rusta upp gamla ruckel...

Försökte istället styra in tankarna på vad det kunde innebära ur ett mer existentiellt perspektiv.
Att inte behöva bekymra sig med att försöka ändra något eller försköna, eller rätta till. Utan istället använda sig av det som finns och göra det mesta möjliga av det.
...och där försvann det igen...hm...jag var nog på väg någonstans med resonemanget. Men semesterjaget vill inte resonera, inte begrunda, eller komma fram till något. Det vill bara vara....flyta med...ha lite ledigt från slutsatser...få lov att drömma utan hinder i form av verkligheten...

Kanske var det mitt semesterjag som försökte ge mig en liten vink i morse då jag steg upp och skulle mata katterna. Den äldsta av de två kattdamerna låg i sin fåtölj och tittade ointresserat på mig då jag gick förbi. Hon som annars alltid är mycket angelägen om att maten ska serveras inom 5 minuter efter det att jag gått upp vände sig bara om och la, med en trött blick, ner huvudet på tassarna. En enda tanke fanns i mitt huvud: "Hon är döende!"
Jag sa bekymrat till maken, då han nyvaknad kom ut i köket, att vi kanske skulle ställa in oss på att hennes tid snart var förbi, en lika sorglig som oönskad tanke...som dessutom visade sig, helt och hållet, bygga på förhastade slutsatser...*s*
För tjugo minuter senare kom hon ut i köket och drack lite vatten, åt lite mat...och jag lyckades med lite tur undvika att trampa i den gigantiska spya hon lagt på mattan i arbetsrummet... Åh! Vilken lycka. Hon var inte döende, bara lite kass i magen!

...hm...i allafall...från fånga dagen till lyckliga kattspyor...*s*...kanske inte något att minnas som en höjdpunkt i min "tänkarvärld"...men ändå...där är jag idag, precis i infarten till ledigheten och lika bra att acceptera det...hm, jag tror till och med att jag gillar det...