å det mesta regnar bort...eller har den det? Lite väl kall kanske, men, jo, det har nog regnat en del. Och för första gången har vi anslutit oss till villaägare med mördarsniglar. Inte så att vi har längtat efter en invasion... min tanke är nog mer att jag hoppas att de bara är på genomresa...*s*Var var jag...jo, just det, den kalendariska sommaren... Tänkte på det igår då jag iförd mina väl använda bomullsbyxor av caprimodell och den löst hängande stortshirten som jag mer eller mindre bott i, gick ut för att hämta tidningen. Det var lite disigt, sådär som man tänker sig att det kan vara på förhösten och på gräsmattan låg några nedfallna äpplen. Och det kändes mer som en morgon i september än i juli... högsommar...hm... Men, det finns dock en, liten men ändå, fördel - det känns som om jag haft en otroligt lång semester *s*.
Iallafall... sista semesterve
ckan, för det är den som just nu tickar på, har vi passat på att åka runt lite, uppåt och neråt. Vi tog en vända upp till Växjö för att hälsa på den ditflyttade sonen. På uppvägen passade vi på att köra inom Ikea och fick en trevlig överraskning vid vår snabbfika då dottern med pojkvän dök upp för frukost! Och i Växjö sken solen och det var precis så varmt och kvalmigt som man vill ha det 
en dag i Juli. Och sonen bjöd på fika på Grand Samarkand, ett utav de fräschaste Köpcentras jag varit på! Och jag glömde min kamera på en soffa på Espressohouse... lite jobbigt inledningsvis då jag upptäckte det vid hemkomsten. Men efter flera insatser är den åter hos mig och det tackar jag både personal på stället och goda vänner som körde inom och hämtade den på hemväg från sin semester *s*.Och, sen är det ju så för oss att det blir
ingen riktig sommar utan rökt lax från Buhres! Igår var det dags. Vi lämnade ett disigt nordskåne för en dag på Österlen och Kivik, inte bara för laxshopping, vi såg också fram emot ett lugnt semesterstrosande på de steniga stigarna vid Stens huvud... och, så klart, en traditionell kakfrossa på café annorlunda *s*.
Solen sken från en klarblå himmel. Och det var sådär lugnt som det bara kan vara vid havet... i själen alltså... för mig iallafall... Jag hittade två stenar. Den ena var lite rödskimrande, oval och len och kändes varm i min hand och jag tänkte där den låg att den fick bli mitt minne av en promenad vid havet...Då vi gjort våra inköp på Buhres upptäckte jag en liten men oerhört ovälkommen fripassagerare på benet! Och inga redskap att avlägsna den med. Som den fästingmagnet jag utvecklats till under de senaste åren har jag väl gått från den panik jag tidigare kände vid blotta ås
ynen av dem, till ett aningen mer sansat äckeltillstånd, som inte på något sätt handlar mindre om en önskan om att få bort dem...omedelbart!"Tänk inte på det", föreslog maken försiktigt deltagande där jag satt tyst i bilen med en desinficerande våtservett tryckt mot låret... och jag kände att det var precis min avsikt...så fort den var avlägsnad!
Resan hem kändes lite lång och bilen hann knappt stanna utanför huset innan jag var på språng, på väg in mot en befriande pincett.
Och sen var den glömd...och jag plockade upp min rödskimrande sten ur fickan och den kändes fortfarande lika varm...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar