om frukostfika och adrenalin...

Det hände en kul grej på frukostfikan. Satt och småpratade med en kollega över en kopp kaffe och en fralla. Han är kirurg och lika intresserad av andras yrkesutövande som han är snabb och skicklig inom sitt eget område. Så diskussionerna blir alltid intressanta. Och idag satt vi och pratade leverfläckar och födelsemärke och borttagning av dessa. Det visade sig att han kunde hinna med en imponerande mängd klienter på en förmiddag och jag påpekade lite skämtsamt att då var de nog inte lika besvärliga som jag, som svimmar så fort jag får bedövning. Och då fick jag årets upprättelse!

Men först, bakgrunden till detta är, bland annat, en incident för några år sedan, då jag ena veckan svimmat vid just ett sådant ingrepp och veckan därpå följde med dottern, som stöd, då hon skulle gå igenom samma sak.

Läkaren, en i övrigt trevlig person, tittade först på mig och sedan på dottern och sa:

"Har du mamma med dej som stöd?", och då dottern svarade ja sa han:

"Är du säker på att du vill det?"

Fast, i ärlighetens namn är det en historia som vi skrattat gott åt genom åren.

Men så idag fick jag alltså en förklaring då min kollega tittade på mig och sa:

”Men då är du allergisk mot adrenalin. Du måste ha bedövning utan det”.

Va? Kan det vara så enkelt? Så jag sa:

”Men, jag har alltid trott att jag var sjåpig?!”

Då log han, min nya läkarfavorit *s*, och sa:

”Man svimmar inte av sjåpighet”.

om paradigmskifte och surgubbar...

"Vi måste ta vårt ansvar som yrkesutövare och inte använda oss av detta", sa den gamle surgubben med eftertryck då han lyckats få tag på mikrofonen för ett sista inlägg före lunch. Efter två dagars föreläsning om self-compassion, accompanjerat av idel lovord hade jag sjunkit ner i den sköna stolen och satt mer och tänkte på den förestående lunchen. Men hans ord skar sig med den gemytliga stämningen och jag tittade förvånat på min kollega som satt bredvid. "Vad sa han?", frågade jag. "Jag vet inte", svarade hon som tydligen visste vem han var, och kanske just därför valt att inte lyssna, "men ser han inte väldigt gammal ut?".
Lite sorgligt egentligen. Generationsskifte. Paradigmskifte. Surgubben, som jag kanske hade vetat vem han var om jag följt debatten, tillhörde förmodligen den radikala grupp som en gång stod på barrikaden och lyckades införa grundmetoden. Och nu kom nästa generation och ville utveckla något, göra om det som för honom kanske symboliserar vetenskapligt perfektion.
Jag hoppas för hans skull att han landar i någon slags visshet. Och kan acceptera att han nu representerar det gamla som behöver utmanas, utvecklas. Allt nytt är inte nödvändigtvis bra. Men det är för det mesta utveckling. Det gamla är kanske tryggt. Men det för alltid med sig en risk för stagnation. För att citera en coach, känd från tv: "om man bara gör det man är bekväm med så kommer man ju ingenstans".
Och kanske har vi alla en inneboende"surgubbe", som sitter på axeln och inte alls vill att saker ska förändras. Som slagit sig till rätta och "sitter säkert". Och vi börjar tänka trygga, förnuftiga tankar som "Man vet vad man har, men inte vad man får..."
Vart ville jag komma med detta då? Hm...jo, så här; min erfarenhet säger mig att kamp och motstånd kostar en massa och leder sällan fram till det man vill. Och efter de senaste dagarnas föreläsning föreslår jag istället att vi behöver acceptera vår egen inre surgubbe, omfamna honom och ta till oss hans vishet och sen låta honom gå för att istället ge plats för nyfikenhet! Så menade jag!

om höstsol och språkförbistring...

Det kunde ha varit värre. Tanken slog mig då jag som hastigast stötte på en avlägsen bekant i bankdörren och ett paket av inte helt angenäma tankar om hur det hade kunnat bli dök upp till ytan. Lite sådär att man ibland kommer undan med blotta förskräckelsen, lite svedd i kanten men...det kunde ha varit värre...även om det inte är exakt så som man skulle ha velat...

Meno male...jag tror det stavas så, italienska för "det kunde ha varit värre". Första gången jag svängde mig med det var 1982 och jag bodde på ett -eller en - campeggio vid havet med, förutom mig, enbart italiensktalande människor. I sammanhanget blev det lite tokigt för en kvinna hade just berättat en tragisk historia och alla beklagade deltagande och då sa jag - meno male - i tron att det betydde vad trist, eller stackars dig, eller något. Men istället sa jag alltså - "det kunde ha varit värre"... Och alla tystnade och tittade på mig, frågande, undrande "Hur?!".

..*s*...och nu kom jag på ett annat tillfälle då jag måste ha kopplat ur hjärnkontoret. Det var 1993 tror jag, och jag skulle förklara för min irländske svåger att det inte alls fanns någon garanti för att man blir bättre på hushållssysslor bara för att man får börja hjälpa till hemma tidigt. För att ge ett exempel på det sa jag: "I started to cook early, but that didn't make me a better cock"...tystnad...befriande skratt...och nu ett roligt minne!

Ett annat tillfälle, för bara någon månad sedan, gjorde jag misstaget att blanda ord från olika språk. Påverkad av reklam - i det här fallet Carlsberg; "Carlsberg don't do *whatever*, but if we did, it would probably be the best *whatever* in the world". Och jag har en ful ovana, troligen fler men de hör inte hemma här, i alla fall, jag lämnar alltid kvar en liten skvätt kaffe i muggen, vatten i glaset, mat på tallriken, skalkar etc etc, med andra ord, jag lämnar slattar. Det gör sig inte bra på engelska...*s*... Maken påpekade just vid det här tillfället, lite på skoj, att jag inte druckit upp. Jag var på väg mot arbetsrummet och vände mig om och svarade: "I don't do sluts". I samma andetag förstod jag vad jag sagt, och kunde bara hoppas att ingen hört något...utom maken då som inte var sen att svara med någon antydning om att han kanske kunde hjälpa till...*S*

Men, var var jag, just det, det kunde har varit värre. Och just idag vaknade jag med en så där "jag får väl ta mig igenom den här dan då"-känsla. Men dagen blev inte sådan. Det dök upp alternativ och istället för att sitta och grubbla packade jag ihop efter lunch, flexade ut och åkte hem och sprang en runda runt sjön i den strålande höstsolen. Sen struntade jag i städningen och tog en kopp kaffe med en Jitterbugg *mums*. Och nu känns det mer som att "life is good"...och det är fredag...och se upp med att få en tupp i halsen...eller att servera Sjömansgryta...i allafall om ni ska göra det på engelska *s*

om självvald inaktivitet och avkopplande likgiltighet...

”Det finns två olika sorters människor”, sa den nu bortgångne rektorn, ”det finns de som går före. Som skapar, som gör saker. Och så finns det de som går bakom och kritiserar! Vilka vill ni vara?”

Den något ledande frågan hade väl i det sammanhanget bara ett vettigt svar. Vi var alla där för att skapa. För att lära oss att uttrycka oss själva genom olika konstarter. Och vi kunde förvänta oss att bli kritiserade.

Men i livet, vardagen som vi alla vaknar upp till varje dag, vem vill vi vara då?

För det mesta tror jag att jag skulle svara att jag vill vara den som går före. Som skapar odödliga verk. Som följer min egen passion. Som inte tar någon hänsyn till samhälleliga lagar och moraliska regler då det gäller att ta till vara alla möjligheter att leva mitt liv fullt ut.

Men, i ärlighetens namn…vissa, inte många… men, morgnar vaknar jag och ja, vad är det man brukar säga, ”så är den dagen förstörd…”

Innebär det med nödvändighet då att man är på den andra sidan? Den som lite småkritiskt granskar sin omvärld med dess invånare? Vill någon vara den personen? Really..?...hm, det är nog så, att verkligheten inte låter sig stoppas in i bara två kategorier, inte ens i ett sånt här sammanhang.

Jag föredrar nog istället att tänka att man i grunden kan vara en skapande person som ibland inte skapar, utan går in i ett mer pausliknande tillstånd, en självvald inaktivitet. Där man kanske mer ägnar sig åt begrundande filosoferande, eller bara inväntar ny inspiration och motivation.

Och jag tror också att man kan vara en i grunden kritisk person, en betraktare, som ibland faktiskt inte bryr sig. Som inte tycker varken bra eller illa om något. Utan istället låter sinnet fyllas av ett ljummet fluff av avkopplande likgiltighet.

Det är så lätt då man får en ledande fråga att svara det som tycks vara politiskt korrekt i sammanhanget, ge uttryck för samma åsikt som de som finns runt omkring, och det är väl dessvärre på det sättet som vi ofta blir manipulerade…hm…nu slår tanken mig att - är det egentligen någon skillnad på självvald inaktivitet och avkopplande likgiltighet? Hur ser man i så fall skillnad? Hur vet man vad som är vad?

Jag tror att jag nu bestämmer jag mig för att välja – båda! I de fall då de verkar för det som är gott. Då vi skapar konstruktivt och upplyftande istället för destruktivt. När vi kritiserar för att främja utvecklingen, för att uppmuntra till sökandet efter det unika, istället för att med lupp leta efter sensationella, lösnummersäljande ”skandaler”.

Och kanske, jag vill gärna tro det i alla fall, bär vi på både skapandet och det kritiska granskandet inom oss.

Och när jag vaknar på morgonen kan jag kanske istället fråga mig: Vem vill jag vara idag?

om en liten resa...

Jag lämnade ett regnigt Hässleholm på torsdagsmorgonen och begav mig norrut…till ett lika regnigt Norrköping. Men det gjorde inget. Sonen och jag knatade runt bra ändå bland stadens gallerior, bl a för ett litet studiebesök på hans sambos jobb – gissa var…*s*, och en tur ner till hans skola. På kvällen lagade värdparet till en jättegod fisksoppa!

På fredagsmorgonen, vid frukostbordet såg jag en spårvagn passera utanför fönstret. Och sedan en till. Och detta är inte en ovanlig händelse bara för att jag annars bor i en liten landsortshåla, utan min förvåning handlade mer om att jag befann mig i ett kök på tredje våningen... Sonen och hans sambo som bott i lägenheten några månader var mycket överseende och satte in mig i stadens topografi.
Fram emot lunch gjorde jag sedan ett försök att knyta skorna utan att samtidigt knyta fast Raoul, en liten silvervitspräcklig kattflicka, en bedårande varelse, för att fortsätta min resa vidare norrut.

Tåget var i tid, och allt flöt på tills vi närmade oss Stockholm då de meddelade i högtalarna att tåget skulle tas ur trafik och alla fick kliva av tåget i Stockholm. Men, med risk för att låta lite ego så kändes det lite skönt att inte behöva bry sig. Jag skulle ju ändå av!

Kanske med lite mer kaxighet än kunskap i bagaget gick jag sedan med raska steg mot hotellet. Hade tidigare i veckan letat upp en, som jag tyckte, bra väg dit. Tills maken påpekade att det inte var tillåtet att gå på motorvägen…*s*. Men just denna fredag bestämde sig mitt lokalsinne att samarbeta och utan större svårigheter hittade jag både hotellet, och senare maken och kvällen avslutades med en fantastisk vegetarisk buffé på Hermans och en vandring på gamla Söder.

Så blev det lördag och efter en smaskig hotellfrukost gav vi oss ut på stan för ett rejält turistande. Med nyinköpt 24 timmarskort åkte vi det mesta av vad Stockholm har att erbjuda av färdmedel. Spårvagn ut till Djurgården och Vasamuseet. Efter en lunch på Slingerbulten i gamla stan drog vi oss upp till hotellet för en liten paus, väldigt liten faktiskt – så kort att det bara rymdes en utklassningsseger i ett kortspel.

Vi valde att ta Djurgårdsfärjan ut till Cirkus och jisses vilken show himlen valde att bjuda oss på; ”Se hur hela Uppland står i lågor…” Och detta följdes av en dunderbra föreställning; ”We will rock you”.

Det är lite synd att Stockholm ligger så långt borta…annars hade man nästan kunnat tänka sig att bo där…*s*.

om sömnbesvär och sportbilar...

Morgonen var inte alls lika solig som jag hade hoppats på. En rejäl vind svepte runt knutarna men förutom det hördes ingenting. För tidigt. Jag vaknar ofta tidigt men lägger mig samtidigt som alla andra så summan av det blir väl då att jag nog sover för lite. I allafall får man det intrycket då man läser alla larmrapporter om för lite sömn. Och att kvinnor med sina mer komplexa hjärnor också behöver mer sömn. Än män förmodar jag att det betyder... Om man dessutom använder nämnda kroppsdel i sitt arbete är det ännu viktigare att sova. För återhämtning alltså. Så, då kan jag ju hävda det som orsak till att jag inte är riktigt lika snabb som jag brukar. I tanken alltså. Lite trög skulle man kunna säga. Iallfall var det det omdömet som fälldes då jag skrattade åt nåt skämt och sonen påpekade att jag var lite "sen". Han hade hunnit skratta färdigt innan jag greppat poängen...*s* ...och jag är böjd att hålla med. Men det gör inget, jag har inte bråttom...och ett bra skämt håller länge, så att även jag hinner med....tänker jag...Hm...å andra sidan sover jag rätt gott framför tv'n och det måste ju räknas det med...

och, var var jag...ja just det, jag vaknade och tittade ut och fick syn på den lilla pärlan...sonens Mazda - med följdnamn...som kvinna tar jag mig friheten att säga att den är grön, en "cabbe"! I en gammal låt med Marianne Faithful sjunger hon "at the age of thirtyseven...." och om att hon aldrig kommer att åka runt i Paris i en sportbil med vinden i håret...och det är lite tragiskt...så, idag på eftermiddagen tog han med mig i sin bil, "nedkabbat" - vet inte hur det stavas - blev jag bjuden på en åktur, inte genom Paris, men ner till Luhrsjöns hösttomma parkering. Han provade några, troligen fräcka, moves med bilen så jag satt med säkerhetsbältet i axeln och hjärtat i halsgropen innan han skjutsade tillbaks mig till vardagen igen. Och jag lovar att jag menade varje ord jag sa att jag gärna passar bilen om han känner att han behöver ha lite ledigt. Så att jag "at the age of fortyseven..." kan köra genom byn med "a warm wind in my hair..".