"Vi måste ta vårt ansvar som yrkesutövare och inte använda oss av detta", sa den gamle surgubben med eftertryck då han lyckats få tag på mikrofonen för ett sista inlägg före lunch. Efter två dagars föreläsning om self-compassion, accompanjerat av idel lovord hade jag sjunkit ner i den sköna stolen och satt mer och tänkte på den förestående lunchen. Men hans ord skar sig med den gemytliga stämningen och jag tittade förvånat på min kollega som satt bredvid. "Vad sa han?", frågade jag. "Jag vet inte", svarade hon som tydligen visste vem han var, och kanske just därför valt att inte lyssna, "men ser han inte väldigt gammal ut?".
Lite sorgligt egentligen. Generationsskifte. Paradigmskifte. Surgubben, som jag kanske hade vetat vem han var om jag följt debatten, tillhörde förmodligen den radikala grupp som en gång stod på barrikaden och lyckades införa grundmetoden. Och nu kom nästa generation och ville utveckla något, göra om det som för honom kanske symboliserar vetenskapligt perfektion.
Jag hoppas för hans skull att han landar i någon slags visshet. Och kan acceptera att han nu representerar det gamla som behöver utmanas, utvecklas. Allt nytt är inte nödvändigtvis bra. Men det är för det mesta utveckling. Det gamla är kanske tryggt. Men det för alltid med sig en risk för stagnation. För att citera en coach, känd från tv: "om man bara gör det man är bekväm med så kommer man ju ingenstans".
Och kanske har vi alla en inneboende"surgubbe", som sitter på axeln och inte alls vill att saker ska förändras. Som slagit sig till rätta och "sitter säkert". Och vi börjar tänka trygga, förnuftiga tankar som "Man vet vad man har, men inte vad man får..."
Vart ville jag komma med detta då? Hm...jo, så här; min erfarenhet säger mig att kamp och motstånd kostar en massa och leder sällan fram till det man vill. Och efter de senaste dagarnas föreläsning föreslår jag istället att vi behöver acceptera vår egen inre surgubbe, omfamna honom och ta till oss hans vishet och sen låta honom gå för att istället ge plats för nyfikenhet! Så menade jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar