om självvald inaktivitet och avkopplande likgiltighet...

”Det finns två olika sorters människor”, sa den nu bortgångne rektorn, ”det finns de som går före. Som skapar, som gör saker. Och så finns det de som går bakom och kritiserar! Vilka vill ni vara?”

Den något ledande frågan hade väl i det sammanhanget bara ett vettigt svar. Vi var alla där för att skapa. För att lära oss att uttrycka oss själva genom olika konstarter. Och vi kunde förvänta oss att bli kritiserade.

Men i livet, vardagen som vi alla vaknar upp till varje dag, vem vill vi vara då?

För det mesta tror jag att jag skulle svara att jag vill vara den som går före. Som skapar odödliga verk. Som följer min egen passion. Som inte tar någon hänsyn till samhälleliga lagar och moraliska regler då det gäller att ta till vara alla möjligheter att leva mitt liv fullt ut.

Men, i ärlighetens namn…vissa, inte många… men, morgnar vaknar jag och ja, vad är det man brukar säga, ”så är den dagen förstörd…”

Innebär det med nödvändighet då att man är på den andra sidan? Den som lite småkritiskt granskar sin omvärld med dess invånare? Vill någon vara den personen? Really..?...hm, det är nog så, att verkligheten inte låter sig stoppas in i bara två kategorier, inte ens i ett sånt här sammanhang.

Jag föredrar nog istället att tänka att man i grunden kan vara en skapande person som ibland inte skapar, utan går in i ett mer pausliknande tillstånd, en självvald inaktivitet. Där man kanske mer ägnar sig åt begrundande filosoferande, eller bara inväntar ny inspiration och motivation.

Och jag tror också att man kan vara en i grunden kritisk person, en betraktare, som ibland faktiskt inte bryr sig. Som inte tycker varken bra eller illa om något. Utan istället låter sinnet fyllas av ett ljummet fluff av avkopplande likgiltighet.

Det är så lätt då man får en ledande fråga att svara det som tycks vara politiskt korrekt i sammanhanget, ge uttryck för samma åsikt som de som finns runt omkring, och det är väl dessvärre på det sättet som vi ofta blir manipulerade…hm…nu slår tanken mig att - är det egentligen någon skillnad på självvald inaktivitet och avkopplande likgiltighet? Hur ser man i så fall skillnad? Hur vet man vad som är vad?

Jag tror att jag nu bestämmer jag mig för att välja – båda! I de fall då de verkar för det som är gott. Då vi skapar konstruktivt och upplyftande istället för destruktivt. När vi kritiserar för att främja utvecklingen, för att uppmuntra till sökandet efter det unika, istället för att med lupp leta efter sensationella, lösnummersäljande ”skandaler”.

Och kanske, jag vill gärna tro det i alla fall, bär vi på både skapandet och det kritiska granskandet inom oss.

Och när jag vaknar på morgonen kan jag kanske istället fråga mig: Vem vill jag vara idag?