Det hände en kul grej på frukostfikan. Satt och småpratade med en kollega över en kopp kaffe och en fralla. Han är kirurg och lika intresserad av andras yrkesutövande som han är snabb och skicklig inom sitt eget område. Så diskussionerna blir alltid intressanta. Och idag satt vi och pratade leverfläckar och födelsemärke och borttagning av dessa. Det visade sig att han kunde hinna med en imponerande mängd klienter på en förmiddag och jag påpekade lite skämtsamt att då var de nog inte lika besvärliga som jag, som svimmar så fort jag får bedövning. Och då fick jag årets upprättelse!
Men först, bakgrunden till detta är, bland annat, en incident för några år sedan, då jag ena veckan svimmat vid just ett sådant ingrepp och veckan därpå följde med dottern, som stöd, då hon skulle gå igenom samma sak.
Läkaren, en i övrigt trevlig person, tittade först på mig och sedan på dottern och sa:
"Har du mamma med dej som stöd?", och då dottern svarade ja sa han:
"Är du säker på att du vill det?"
Fast, i ärlighetens namn är det en historia som vi skrattat gott åt genom åren.
Men så idag fick jag alltså en förklaring då min kollega tittade på mig och sa:
”Men då är du allergisk mot adrenalin. Du måste ha bedövning utan det”.
Va? Kan det vara så enkelt? Så jag sa:
”Men, jag har alltid trott att jag var sjåpig?!”
Då log han, min nya läkarfavorit *s*, och sa:
”Man svimmar inte av sjåpighet”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar