...om känslan av att fånga en soluppgång...

"Det heter inte jetlag", sa maken då jag försökte förklara hur jag kände mig efter att ena stunden hukat mig fram i novemberdiset i ett, i mitt tycke, ovanligt grått Sverige, för att i nästa stund avslappnat vandra runt på Mallorca, i den behagliga, strax över 20-gradiga, sensommarluften. Och... så satt jag där igen, i höstmörkret...fast nu i minusgrader, och försökte hitta tillbaks till känslan av sommar, capribyxor och havsutsikt.

"Man måste nog byta tidzon för att det ska räknas som jetlag.", fortsatte han sina funderingar.

Men, det var ju lite så det kändes… att inte bara tidzoner hade passerats i form av ett ständigt skiftande här och nu. Min kropp försökte dessutom acklimatisera sig efter att, på bara några dagar, ha transporterats fram och tillbaks genom klimatzoner och kulturer. Och hela tiden försökt vara där, i nuet, delta i det som var. Och då man försöker att vara i stunden, i upplevelsen...fånga den...upptäcker man att den där stunden…den är så väldigt kort. Och oavsett hur underbar den är så följs den obönhörligen av nästa stund…och det som just var, ekar i den där förbaskade fjärran dit vi inte kan återvända...
Och då det går lite för fort blir det svårt att knyta ihop upplevelserna till något begripligt. Att det man längtade till och såg fram emot nyss, redan har varit och nu är något man får minnas istället.

Och jag kände att jag kanske behövde landa och komma ihåg var jag var…och var jag villa vara. Och om det gick att kombinera. För någonstans är det ju lite trevligare med semester och ansvarsfrihet än vardag och obehagliga avslut.

Men nu, knappt en vecka senare, obehagliga avslutsdelen avklarad, sitter jag i mitt arbetsrum, i novemberdiset, med tända stearinljus och tänker att det finns värre saker i livet än att redan ha gjort något man kanske hellre skulle vilja se fram emot. För det innebär ju på något sätt att man tycker att det blev så bra som man hoppats på. Och, eftersom man inte kan ”go back”, så får man väl skapa nya planer…boka nya resor…

Och jag vet också att den goda känslan ibland är närmre än vi tror…bara en tanke bort egentligen. För, en vanlig tisdagsmorgon nu i veckan, i bilen på väg till jobbet, bjöd naturen på en trolsk soluppgång…lite dimmig… bara precis påbörjad. Solen kunde ännu bara anas i öster men färgade ändå redan molnen i en gråaktig nyans som jag tyckte såg ut som berg…om jag kisade på ett visst sätt med ögonen.

Och då jag satt där och kisade mot molnbergen fylldes jag av en härlig förnimmelse av tidig morgon på Mallorca…morgondis över bergen…havet skymtande i fjärran…huvudet ännu lite tungt efter Angelvin och en kvardröjande smak i munnen av vitlöksmarinerade räkor…

Stunden senare klev jag in på jobbet med ett avslappnat leende…här och nu fullt ut…men med känslan av frihet inombords…