...om kakfrossa och mirakelplåster...

Förändringar är på intågande i vår stilla vardag, men de ligger några månader framåt och är väl därför mer som en god tanke att gotta sig åt då kvällen är dimmig och kall. Som den här måndagskvällen till exempel. Det är slutet på min långlediga helg. Hm, det är snart slut på långlediga helger helt och hållet… så det gäller väl att ta tillvara dem. Vi försöker att inte planera så mycket utan mer göra det vi känner för. Och just den här helgen råkade det bli så att vi valde att ge oss i kast med Katastrofen!

Katastrofen är det allra innersta utrymmet i vårt 18 meter långa hus och fick sitt namn för länge sedan och eftersom namnet säger en del av vad det är för slags utrymme har det fått behålla det. Tanken är väl att det ska bli ändring på det nu, men jag vet inte, det kan hända att det är för etablerat för att låta sig ändras. I värsta fall får vi väl lägga till "f.d." framför...men då är det väl egentligen i bästa fall..hm... I alla fall, långledig blev lika med Cheapy och Ikea och sedan mammas födelsedagsfirande - den årliga, återkommande, och förväntansfullt emotsedda kakfrossan...mums *s*! Och frossade gjorde vi, som om ingen morgondag fanns på andra sidan vetegifflar, kolakakor och Pavlova. ..en gigantisk pavlova…*s*…och god!

Och inte förrän i slutet på gårdagen kom jag att tänka på dagens lilla otrevlighet, en annan återkommande händelse som inte alls är lika emotsedd och efterlängtad – med andra ord - dags för oral besiktning, alltså Tandläkaren….
Jag vet inte varför det väcker sånt obehag, jag har sällan anledning till oro, men lik förbaskat kommer oron smygandes. Det har hänt (ofta ...pinsamt ofta,*s*) att jag bokat av några dagar innan och på så sätt skjutit obehaget framför mig. Men den här gången hade jag bokat tid en måndag så att alla möjligheter till avbokning utan merkostnad var borta. Ändå var min första tanke då jag vaknade: "hm...mår jag inte lite illa...?"
Men då jag satt hos tandläkaren, med vatten sprutande i ansiktet, huvudet vibrerande av tandstensslipen och tror jag, blodet forsande...åtminstone kändes de så, kom jag att tänka på att här och nu ju även gäller det som är jobbigt...och att jag om högst tio minuter skulle vara på väg tillbaks till bilen. Och fram tills dess behövde jag i stort sett bara försöka må så bra som möjligt...kanske tänka på något annat...lite trevligare. Och då var det som om den stora tandläkarlampan som lyste mig rakt i ögonen blev till en sol...och i tanken förflyttades jag till en solig varm strand... med vajande palmer...och trevligt sällskap...och vips, var det över. Inga hål. 600 spänn. Och minst 1,5 år till nästa gång.

Och, mitt i skärpunkten mellan kakfrossa och tandläkare, blev jag uppringd av en ung kvinna från ett Internetbaserat företag som ville premiera mig för att jag svarat på en undersökning de haft ute på nätet. Som ”tack” för min insats ville hon skicka en månadsförbrukning av ett aptitdämpande plåster... som effektivt skulle minska behovet av sötsaker och eliminera småätande. ..wow... mirakelmedicin eller? *s*.
Jag kunde inte komma ihåg att jag svarat på någon undersökning och är, helt ärligt, inte något vidare bra på att fullfölja någon form av program eller behandling, så jag sa som det var, att jag inte var intresserad och troligen inte skulle komma att använda det.
"Okej, du tycker alltså inte att du behöver det...", hon lät lite besviken och jag kände ett stygn av dåligt samvete för att jag inte bara tackade nej till hennes fantastiska gratiserbjudande, jag passade även på att dissa det genom att antyda att jag inte hade något behov av det.
Men, hm, så är det nog faktiskt, att när det gäller att hindra mig från att småäta, bland annat goda, söta saker, så behövs nog mer än ett plåster....så vida det inte är dubbelhäftande och går att sätta fast mellan golvet och foten.