om förtolkning och maginfluensa...

Yngste sonen hittar ibland på egna ord, och även om vi kanske är lite dryga mot honom ibland så kan jag inte förneka att det ibland dyker upp ett och annat användbart uttryck. Som till exempel förtolka, med betoning på "för". Det innebär att man utgår från att något är på ett visst sätt och sen tolkar man allt som händer och sägs utifrån det. Och då blir det inte alltid så rätt...

...Jag hade varit däckad av en hastigt påkommen maginfluensa, men var nu på bättringsvägen och satt vid min dator och kollade runt lite om det hänt något speciellt på Internet medan jag varit borta. Makens arbetsrum ligger några dörrar bort och om det kommer ljud därifrån så brukar det mest vara smällande och skjutande från något spel som ska testköras....eller letar han runt för att se om det kommit ut någon ny hårdrock...eller gammal...

Men nu var det röster. Och jag är väl varken mer eller mindre nyfiken än de flesta...*s*, så jag vände mitt bästa öra åt det hållet och hörde honom fråga: "Are you stupid?"

Hm...engelska...det uteslöt de flesta familjemedlemmar...men samtidigt var ju frågan lite för familjär för att vara en total främling. Jag hann väl inte direkt tänka så väldigt mycket mer innan jag hörde nämnda främling svara...med en mycket mjuk och väldigt feminin röst: "Don't be rude."

Okej...vad sysslade han med...min käre make och livskamrat? Tankarna spann på och hamnade på ställen jag inte visste att jag hade tillgång till. Inga trevliga platser alltså. Hade han glömt att jag inte längre låg och var sjuk i soffan utan att jag faktiskt satt i rummet intill och kunde höra vad han höll på med. Mina tankar började kännas obehagligt sanna och magen drog ihop sig på ett för tillfället välbekant sätt.
Jag försökte säga till mig själv att jag hittade på, att det förmodligen var alldeles oskyldigt och hade väl lyckats lugna mig själv rätt bra då han sa: "Do you love me?"

"Va?!"

Plötsligt var jag övertygad om att det var sant...att han satt där inne och småpratade lite kärvänligt med....hm...och nu säger det mer om mig än om honom...men, i alla fall, någon yngre hot babe. Och frågade om hon älskade honom!? Hur oskyldigt kunde jag tänka att det var!?
Jag slets mellan valet att gå raka vägen in och dänga något hårt i skallen på honom...alternativt räcka över en resväska och lite coolt sådär be honom packa och dra. Men bestämde mig för att sitta kvar och se vart den här konversationen skulle ta vägen...få mer kött på benen....men sen! Sen skulle jag...hm...göra något..(?).
Jag satt alldeles tyst och stilla och väntade. Så äntligen svarade hon..med samma lena stämma:
"I love everybody, especially you..."...

Jag reste mig långsamt...uppgiven...slagen...och gick in till honom för att få min dom. Han tittade upp på mig då jag klev in...och såg varken ertappad eller skyldig ut..hm...pokerfejs.
Som tur var hann jag aldrig säga något förrän han med ett glatt leende höll upp sin Iphone...och sa:
"Fan vilken schysst app jag hittade! Man kan fråga den vad som helst!"

Får jag skylla på maginfluensan...att jag hade glömt bort att han bara någon timme tidigare demonstrerat ett svenskt röstprogram, som fungerar...sådär...och då man ber telefonen ringa upp någon kan den svara med att sätta igång musikspelaren. Och maken hade då frågat sin Iphone: "Är min fru sjuk?" Varvid han fått svaret: Spelar albumet "Hysteria"...*s*