om hundar och förebyggande självbegränsningar...

"Hm, vi kanske ska ta och skaffa hund!" sa jag trevande i ett försök att hitta en väg ut ur den förlamande rastlösheten som på nytt börjat få ett fast grepp om mig.
"Är det nu jag ska säga nej?", sa maken med en fundersam rynka i pannan, vilket fick mig att stanna upp.
(på bilden illustreras min hunddröm av en mycket förtjusande dam från Mallorca - Molly!)
"Va?"
"Ja", fortsatte han och tog en klunk till av kaffet, "du sa det en gång för länge sen.... att: "om jag någonsin säger att jag vill ha hund så säg NEJ!", så...då får jag ju göra det nu i så fall...säga nej."
"Har jag sagt det?" jag kände mig lite tveksam.
Det lät ju som en klok grej att berätta om så där i förebyggande syfte. Att jag ibland blir väldigt rastlös. För det mesta brukar det hjälpa om jag möblerar om lite. Eller funderar kring någon ombyggnad jag skulle vilja göra i huset. Men nu var det en annan sorts rastlöshet. Och tydligen hade jag vetat att den dagen skulle komma, även om jag för tillfället inte kom ihåg det...och sett till att det inte skulle kunna ske...*s*
"Så, du menar alltså att jag ska bära den här oron själv..."sa jag med spelad förtvivlan, eventuellt med en touch av mer "psykologiska"...med ord som "härbärgera" och "ångest".

Då såg han på mig och tyckte kanske att jag fixat det bra hittills då jag under helgen hunnit med att besöka son med sambo i Helsingborg, vandra under IKEA's stora plåttak med ett dånande åskoväder ovanför - utan att handla...så värst mycket...*s*... åkt inom Bauhaus enbart för att inte köpa en duschkabin och klippa gräset i friidrottsmönster - en installation föreställande ett hundrameterslopp, som jag, inspirerad av VM-finalen, döpt till "Utan Bolt".
"Men", jag gjorde ett nytt försök, "tänk en goldenblandning, springandes ute i trädgården och som troget följde en och låg vid ens fötter."
"Ja", sa den ståndaktige maken, "och då och då kunde ni ju möblera om tillsammans!"