om retuschering och acceptans...

Min kamera har lagt sig till med en liten rolig egenhet. Den autoretuscherar mina bilder! Ibland väljer den att överexponera och istället för en grådassig vardagsbild av en vanlig, typ medeldålders kvinna, skapar den ljusa, spännande fotografier där man nätt och jämt kan skönja vad bilden föreställer. Andra gånger väntar den helt enkelt med att lösa ut sig så att objektet nästan hinner komma ur bild. Och efter lite funderade kom jag fram till slutsatsen att min kamera har en inbyggd, lite enklare, variant av åldersretuchering!

Och, jag minns en bild jag sett för ett tag sedan på en evigt ung Jane Fonda, 73, klädd i en tight, nästan täckande, kroppsstrumpa på omslaget till Harper's Bazaar, där hon säger att: ”äntligen kan jag älska min kropp” …Och artikeln handlade om att äldre kvinnor ”äger”? Jag kan ju inte vara helt säker, men jag gissar att bilden är retuscherad och även om artikeln försökte göra sken av att handla om att acceptera åldrandet så kändes det mer som att det underliggande, något mer cyniska budskapet var att – ”även äldre kvinnor kan vara smala, snygga och attraktiva…bara de vill och anstränger sig!”...

…hm …Vi lever i den kultur vi lever i och faller, trots våra intentioner om motsatsen, lätt in i rådande tycke och smak. ..
…När jag var runt trettio sa jag, lite kaxigt...och mot bättre vetande har tiden utvisat, att jag inte tänkte nedlåta mig till någon form av åldersnoja. Jag skulle åldras med värdighet...inte bli ett offer för den rådande ungdomsfixeringen, utan låta ålder stå för visdom och erfarenhet...*s*…hm...
…Då jag var runt trettiofem stod jag ändå där med pincetten och drog ut de där första förbaskade gråa hårstråna som envisades med att komma i samlad trupp mitt uppe på huvudet. Tills det inte längre var möjligt utan att jag fått dra en vit lögn om att jag bestämt mig för att bli munk och jag istället fick ställa mitt hopp till hårfärgningsbranschen...*s*... Efter det har det väl gjorts ett och annat halvhjärtat försök att stå upp för ”Visdom och värdighet”, dessvärre aldrig med speciellt långvariga resultat.

Egentligen kanske det inte handlar så mycket om att släppa taget om ungdomen som det handlar om en svårighet att greppa innebörden i det diffusa konceptet ”medelåldern”. Att om vi bara bestämde oss för vad det innebär kunde det också bli lättare att acceptera att vi, vare sig vi vill det eller inte, blir äldre. Och att det handlar mer om hur vi tar det än hur vi har det. Vi behöver kanske bara komma i fas med oss själva. Och våga tro på att själen kanske ändå är ”tidlös”. Så att vi inte är helt ute och reser då vi inte känner att vi har något gemensamt med den där personen som envisas med att ta ett steg framför oss så fort vi tittar oss i spegeln …eller ska bli fotograferade.

Så, jag ger inte upp hoppet att komma i fas med mig själv *s*…men till dess fortsätter jag mitt nya, och rätt harmlösa, samarbete med kameran.

… Ignorance? You bet ^^…*s*