om släppta tag och livsnjuteri...

”Om man tror att man är framme och stannar bara för att man får målet i sikte så kommer man ju aldrig fram dit man vill.”, sa den kloka dottern, då jag filosoferade kring varför jag alltid, oavsett vad jag föresatt mig, stannar 3-5 steg innan jag är i mål då jag löptränar.

Jag stannade upp, fast det regnade och vi egentligen försökte ta oss från kondiset där vi just fikat till Ikea så snabbt som möjligt för att inte bli genomblöta.

”Hm, lite som livet…”.

Tanken bet sig fast och jag kunde inte släppa det… livet…mål, både uppnådda och missade…och alla dessa planer och måsten och borden…

…Och mitt uppe i det – som av en händelse (?) - trillade jag över en dikt, The Dash, av Linda Ellis. En helt fantastisk liten text om strecket mellan årtalen på gravstenarna. Det som ju faktiskt är livet. Strecket är detsamma för alla, oavsett hur lång tiden är mellan siffrorna. Och när livet blir reducerat till ett streck, då blir det på något sätt viktigt att fundera över vad vi vill att det där strecket ska betyda, vår resa mellan liv och död.

Och, det kan ju låta som en både viktig och ansvarsfull tanke, att finna sig själv, göra medvetna val, komma någonstans i livet… Men jag funderade lite över vart alla mina planer tagit mig och insåg att de gånger jag gjort något som ledde till att jag var nöjd eller lycklig, alltså uppnått något jag strävat efter, oftast var tillfällen då jag faktiskt inte planerat alls. Utan bara låtit saker ske. Tagit dagen som den kom och mer varit i stunden.

Så, nu i helgen, släppte jag taget. Inga planer. Inget mål som jag kunde misslyckas med att uppnå. Jag struntade i de fåniga kraven, de onödiga bordena och de urtrista måstena. Jag försökte inte få ordning på det kaos som skapats av att alla barn flyttat hemifrån - oanvända, halvtomma rum, fulla av möjligheter, och använda rum, fyllda till bristingsgränsen av prylar och förkvävd kreativitet. Jag försökte inte leva upp till någon diffus förväntan om att ta ansvar och sluta driva runt och inte få något vettigt gjort. För hur viktigt är det egentligen att man följer sin dagsplanering och äter den där laxen man tagit ut frysen…då man under dagens lopp blivit mer sugen på grillat? Eller om den inplanerade städningen och gräsklippningen byts ut mot en värdefull mysdag med dottern?

Och jag tyckte inte att det var jobbigt att behöva åka två vändor till Ikea bara för att jag inte planerat noga. Jag hade ju inget annat för mig ändå. Och jag insåg att det är detta som är mindfulness – att vara i stunden. Inga planer havererar, för det finns inget mål för dagen, annat än att i varje stund må så bra som möjligt.

Och resultatet av min betydligt mer behagliga, carpe diem-attityd är att jag, i skrivande stund, förnöjsamt kan låta blicken svepa över mitt nya arbetsrum, mitt rum….mitt blåa rum…*s*…

Och även om en envis liten ”måste”-figur sliter sitt hår någonstans inom mig och inte alls tänker släppa taget om mig så enkelt, så känner jag nog ändå att istället för att fastna i rundgången att sätta mål som skjuts upp, kan det ju vara en idé att låta allting ha sin gång

och ta det som det kommer…om det kommer…*s*