hemresor och bristande vinkunskaper...

Varje sommar, förut nästan varje helg, nu minst en gång, åker vi ut till Kullaberg och Mölle. De flesta har väl sin plats... eller relation...eller något annat sammanhang där de känner att de hör hemma, och detta är min plats. Hm...som att åka hem då jag åker bort... Men, nu var det äntligen den dagen!

Det var mycket väder då vi kom dit, men molnen lättade och den kraftiga vinden märktes mest på öppna fält. Så vi gav oss iväg med våra bärväskor, fyllda med allt man tänkas behöva en sådan här dag - solkräm, badkläder, vatten, baguetter och vin.









Man måste vara noga med att dricka då man är ute och vandrar i solen...




 

...och inte glömma bort att fira att det är på dagen sjutton år sedan vi träffades...i en bil på väg ut till Östersjöfestivalen tillsammans med gemensamma vänner. "Så, du gillar också Guntrum?" frågade han, kanske för att komma på något att prata om där vi satt i baksätet. "Vad är det?", frågade jag, för även om det lät bekant kunde jag inte placera var jag hört det. 
"Ett vin", han tvekade innan han fortsatte, "du har det i din väska", han pekade försiktigt ner mot väskan jag klämt ner vid mina fötter där man mycket riktigt såg en blå flaska sticka upp bland andra bra att ha med sig-saker. "Jaha...", sa jag, lite förvånat, och troligen skrattade jag medan jag tänkte "hm...första intrycket och så..." *s*

Vi vandrade runt hela dagen, tog pauser då vi kände för det. Satt i solen, njöt av utsikten, plockade fästingar... Det är en tuff balansgång att vara någonstans där man känner att man alltid vill vara, och ändå veta att ens tid där är begränsad... och i ett försök att  bevara känslan försöker man samla ner alla intryck, mentalt eller digitalt...och då riskera att gå miste om känslan och upplevelsen i nuet eftersom man är alltför upptagen med att dokumentera den.

 Sen kom kvällen där naturen bjöd på ett skådespel som fick mig att allvarligt fundera över varför jag inte bor här... alltid...

...en fråga som kändes lika aktuell då jag vaknade nästa morgon i vårt lilla rum med havsutsikt. För då jag öppnade upp gardinerna möttes jag av en värld som gick helt i blått...vad kan man mer önska sig...*s*

Och vid frukosten satt han där, den spanande sommarvännen Stortruten, och väntade på oerfarna hotellgäster, som inte visste att det var olämpligt att använda införskaffad frukost som bordsmarkör medan man själv gick in för att hämta kaffe...