om en flygresa och peptalk...

Dag 1

"Jag är helt lugn", svarade jag maken i går morse då han frågade om jag hade resfeber. Men att skenet kan bedra blev tydligt då jag en timme senare upptäckte jag stod och borstade tänderna med hans tandborste...*s*.
Fick ihop packningen som enligt hemmavågen vägde mindre än 20 kg. Sedan gav jag mig iväg. Rätt tidigt. Men vågade inte chansa på att tågresan skulle fungera.

Men, det gjorde den och strax efter 11 steg jag av på Kastrup och var redo för att ta mig an nästa utmaning - att hitta rätt incheckningsdisk. Mitt minne av detta från i våras var ett fullständigt kaos och en lång vandring fram till rätt ställe. Nu snubblade jag över den direkt. Flöt utan problem genom säkerhetskontrollen och strax efter 12 var jag färdig och kunde lugnt... *s*... invänta flyget som skulle avgå 14.35. Kastrup är sådär kul efter ett tag. Tog en kopp kaffe och en kanelbulle och tänkte att jag kunde köpa något mer matigt på planet sen.
Tio över 2 hade jag hittat fram till min gate bara för att upptäcka att planet skulle bli försenat.
Tjugo över 3 taxade vi ut. Rejält hungrig slog jag upp "menyn"... inte bra...bara kött...just det. Så var det ju i våras med...och klockan tickade på och den där timmen jag tänkte ta det lugnt i Barcelona i väntan på anslutande plan till Mallorca började krympa allt mer. Jag beställde in lite av varje för att få i mig något då det slog mig att jag slängt ner en energybar i väskan, fall i fall. Räddaren i nöden!

Med tjugofem minuter till godo, och utan boardingpass, vet inte varför jag inte kunde få det redan i Köpenhamn...klev jag av planet bara för att upptäcka att ingen av de beskrivningar jag fått stämde! Slängde iväg ett nödsms till systern medan jag gjorde ett snabbt, men nödvändigt toabesök. Och tur var det. Hon ringde upp och med hennes påhejande peptalk i örat: " Spring! Spring! Stanna inte! Det är tre timmar till nästa flyg!" sprang jag genom Barcelonas nybyggda flygplats. Med en stark förhoppning om att jag sprang på rätt håll...*s*. Jag såg inget men jag tror den var fin...*s*... Jag hade mindre än 10 minuter till godo och ännu inget boardingcard då jag flåsande stapplade fram till Gaten. Kvinnan vid disken tittade frågande på mig och sa något. Jag sträckte fram mobilen till henne och sa: "Speak to my sister". Efter viss tvekan, och kanske av medkänsla tog hon telefonen och en stund senare satt jag på flygplanet. Systern skrev ett sms: " om din vaska hinner med ar det ett under!"(spanskt tangentbord *s*)

Men detta var miraklernas dag. Väskan var med. Jag hittade även henne på Palmas flygplats, fast vi gick om varandra och hon i paniken hade kört ifrån sin mobil.

Jag kände mig rätt nöjd sedan, då jag efter en lång dag sjönk ner i skinnsoffan framför brasan med en fluffig fröken Suzy vid min sida och ett välförtjänt glas rött i min hand.