om pepparkakor och flanellpyjamas...

"Det viktigaste är ju trots allt att man gör saker för att man själv vill det och inte för att man måste, för att det är en tradition", tänkte jag för mig själv då jag avslutat årets pepparkaksbak... och slängt resultatet i den organiska tunnan... Jag hade gjort en mindre sats än jag brukar och allt hade flutit på bra. Men någonstans blev det visst fel och i stället för spröda, tunna kakor i form av hjärtan, grisar och stjärnor påminde det om fantasifullt skurna disktrasor..*s*...hm...nåja...degen var god i alla fall... och det luktar gott i huset! Och jag fick min stund av bak med julmusik!

Tänkte på det igår då jag gick en runda på stan medan jag väntade på att maken skulle sluta jobba och i varje affär möttes av en ständig ljudvall av julinspirerande musik... troligen "Absolut Christmas" som snurrade i cd-spelarna. Som hastigast noterade jag att jag trots allt kunde känna viss sympati för de som står i detta brus hela dagarna men...hm... jag gillar julmusik! Och jag upptäckte som jag gick där att det inom mig växte fram en idyllisk bild, eller känsla, av en julaftonsmorgon framför brasan. Familjen som vaknade och droppade in efter hand. I flanellpyjamas...(?)... Kaffe och lussekatt i väntan på frukost. Och allt inbäddat i sånt där dimmigt fluff som bara finns i amerikanska filmer. Och alla var glada...och förväntansfulla...*s*

Jag berättade om min vision på kvällen då vi samlats kring fredagssupén och den närvarande delen av familjen, som inte alls delar min vurm för julmusik, lyssnade på min beskrivning av en julaftonsidyll med viss skepticism. Men de lät mig hållas och den enda ifrågasättande kommentaren som kom var sonen som efter att ha lyssnat på min mycket målande beskrivning sa: "Vadå flanellpyjamas?"...*s*

Men känslan sitter kvar och nu är det tredje advent och jag placerar mig själv vid min inre brasa och nynnar...

Fate is kind
She brings to those who love
the sweet fulfillment of
their secret longing...