Med hjälp av 15 stearinljus i köket fick jag upp innetemperaturen runt köksbordet från 17 till 18 grader. Det är tidigt på morgonen, fjärde advent och det fortsätter att snöa. Och mina tankar, något sega efter gårdagens 45-årskalas vandrar…
…”Tack, men jag tittar lite…”, sa jag till den något påträngande expediten i den dofttyngda affären när hon frågade om jag behövde hjälp. För mig betyder det svaret: "Lämna mig ifred!", dvs. att jag verkligen inte vill ha någon hjälp. Men för henne betydde det nog något annat, typ "Jag säger nej, men om du är riktigt envis och påträngande så kanske jag ändå köper något!". Maken drog sig småleende undan och hade rätt roligt åt mig då jag tio minuter senare något frustrerad lämnade affären med diverse doftande krämer och blomvatten insmorda på händerna. Kanske hade jag klarat mig bättre om jag inte slängt in en liten vit lögn att jag tittade efter något litet till min mamma, för det var då hon påpekade att jag var på herravdelningen och genast drog iväg med mig till fina hyllan i dyra avdelningen. Jag kan fascineras över hur en del säljpersoner verkligen inte kan läsa av kunder. Jag ville bara titta. Verkligen. Och jag köpte inget.
Istället gick vi och tog en fika på Darins, där de hade gyllengul saffransglass (som det var alldeles för kallt för att äta) och lussekatter i form av sockerbullar (som också gick bort då de även var fyllda med russin).
Sen hämtade vi Blekingesonen på stationen och körde hem
genom snötyngda skogar. Och det var så vackert att man knappt trodde det var sant.Och nu går det snabbt mot jul. Nästa vecka är det stora hemvändardagar och då är det också dags för kattombyte. Då vår katt – som är sådär intresserad av besök (gissa vem utav dem det är) – får säga adjö till dotterns myskatter och istället välkomna Norrköpingssonens storstadskatt. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar