om vårsnö och vintergrill...

Vi har en ny liten "fury friend". Hon har bott hos oss en vecka nu och har börjat finna sig till rätta. Till en början var det nog mycket för henne…av allt. Mycket utrymme att springa på, många människor, mycket ljud osv. Men så upptäckte hon husets andra fyrbenta filur. Och nu är det den enda som intresserar. Ständigt liggandes på lur, hela tiden lite närmare än förut. Det kommer nog att gå bra. Igår försvann hon. Sonen hade letat efter henne ”överallt” utan att hitta henne. Och inte förrän jag skulle hänga in arbetskläderna i garderoben dök hon upp...eller ut... En elegant liten fröken, nu med en doft av sköljmedel…

Vi andra, tvåbenta, invånare i huset hade, efter att ha sett de mycket glädjande väderleksprognoserna inför helgen, med sol och värme upp emot 10 grader, riktat in oss på årets första grillning. Grillarna kollades, kol och tändvätskeförrådet inventerades och diverse kött och tillbehör införskaffades. Vi var redo!

…Så, jag kan inte påstå att jag jublade då jag klev ut genom dörren för att hämta tidningen på fredagsmorgonen och upptäckte att det fallit 1 dm snö. Jag tror jag lät ett dovt ”Fan”, sippra ut innan jag med stor försiktighet balanserade ner för den isbelagda trappan. Men på väg mot brevlådan märkte jag att känslorna började övergå till något slags lugn. Som om den snötäckta marken kändes mer välbekant och trygg…och förutsägbar…medan de senaste dagarnas barmark varit lite nykommet. Människans anpassningsförmåga och ovilja till förändring fångad i ett tragiskt ögonblick. För det är ju verkligen inte det jag vill just nu. Fem månaders vinter kan väl visserligen göra sitt för tillvänjningen men jag minns med bestämdhet att jag föredrar något annat och jag vill inte ”gilla läget”. Jag vill ha sol, värme och fågelsång då jag öppnar dörren. Jag vill ha blommor och humlor och en välförtjänt fikapaus i ett varmt hörn av trädgården. Det är vad jag vill. Och, som sagt, grilla…

...och det är precis vad jag tänker göra om en stund...det finns inget dåligt väder...bara lite onödiga bakslag...

om halvsanningar och självbedrägeri....

”Jag rensar inte alls ut de godaste bitarna”, sa jag förnärmat, och log mitt mest oskyldiga leende, samtidigt som jag kände mig rätt ertappad där jag satt med handen djupt nertryckt i påsen med engelsk konfekt, ”jag bara plockar lite…”
”Mhm…?”, maken höjde frågande på ögonbrynen och såg inte speciellt imponerad ut.
Jag visste så klart att han inte på något sätt köpt min bortförklaring men kunde tydligen ändå inte stoppa mig själv från att, på samma gång som de där goda små prickiga blåa och rosa knapparna som jag ”av en ren händelse” fått tag på slank in i munnen, kontra med: ”men du äter ju inte godis…eller?”…hm…*s*

Jag vet inte riktigt vad man ska kalla det, som fenomen, menar jag. För visst är det väl något vi alla gör? Det tror jag i alla fall. Det handlar inte om att ljuga med uppsåt att luras. Mer om att vi ändrar lite grand på sanningen och då vet vi ju alla att det blir sannolikt...och det är ju nästan sant... Eller kanske det är en slags lagom dos av självbedrägeri. För att förgylla vardagen….och oss själva. Men jag tycker nog inte att det är att ljuga för det är så obvious att det inte är sant. Oops…nu tror jag bestämt att jag gjorde det igen…*s*...”Jag ljuger inte…jag tänjer bara lite på sanningen…”

Ibland kan det ju också bero på att vi inte kan säga sanningen, verkligen inte kan. Som då jag var runt 20 och hade min blonderade period, och vistades i Italien under en sommar. Vid ett tillfälle var jag inne på ett bageri för att köpa bröd och expediterna stod och diskuterade med varandra om min hårfärg. Den blonda färgnyansen fascinerade dem och av det jag förstod av samtalet tog de inte det för helt osannolikt att den kunde vara äkta eftersom jag var svensk. Så de frågade vänligt...på italienska..."Vilken fantastisk hårfärg...är den äkta?". Jag kände mig inte jättebekväm med att ljuga för de trevliga kvinnorna, och tyckte nog själv att håret knappast kunde rymmas inom gränsen för trovärdighet då det gällde äkthet, så jag sa det enda jag hade språklig kapacitet att säga: "Si"...*s*...och till mitt försvar...jag minns det ännu...

För några dagar sedan fick jag höra något liknande då en vän berättade att sambon förbjudit honom att köpa en endaste pryl till om han inte först slängde, eller på något sätt gjorde sig av med något av det som redan fanns. "Aha", sa jag "är du en samlare?". "nej", svarade han med samma förnärmade ton som jag frambringat med handen i godispåsen, "jag tycker mer att jag är en slags icke-slängare".

om snömögel och vuxenpoäng...

Igår satt jag vid datorn och råkade slänga en blick ut genom fönstret. Visserligen upptas större delen av utsikten av grannens kompakta plank, men ovanför det kunde jag se himlen. Och den var alldeles blå. Solen sken, det var vår i luften och trädgården väntade. Äntligen skulle den läskiga vita beläggningen som brett ut sig över gräsmattan bort!
Jag vet inte, men kanske var jag lite kaxig där jag krattade på så både vantar och jacka åkte av och tänkte att vinterns stenhårda träningspass gjort nytta och förberett mig väl för vårens utmaningar... För idag hasar jag mig runt i huset, lätt framåtlutad med ömmande händer, värkande rygg, och jag vet – och förstår nu – att räfsning aktiverar fler muskler än man hinner bygga upp under en vintersäsong.

Så, det blev inte mer trädgård denna helg. Skulle ha tagit frukträden, men det blev inte så. Av flera anledningar men den viktigaste är nog egentligen att jag inte har den blekaste aning om hur eller vad man gör….eller varför…. Och då känns det bara fånigt att plocka med sig några redskap ut och ställa sig nedanför, eller klättra upp? i ett träd…bara för att rätt snart klättra ner igen…”ta fruktträden”….vad betyder det…?

Så, jag bakade semlor istället. Alla semlor är goda, men de helt hemmagjorda är de allra bästa…*s*.

Fick förresten ett uppmuntrande råd av en vän nu i veckan i samband med att jag satt och plockade med några idéer kring en föreläsningsserie som jag lite sådär i förbigående råkat lova att hålla i till hösten. För visserligen har jag funderat kring ämnet rätt länge nu, vänt och vridit på det, men det där allra sista stadiet då jag behöver få ihop alla olika, i sig viktiga, delar till en sammanhängande teoretisk bas har än så länge vägrat infinna sig. Och under tiden dyker det upp nya spännande forskningsrön som jag gärna vill ha med…så...

Men han sa kort och koncist: "Kill your darlings".
Uttrycket kändes lite vagt bekant men för att vara helt säker bestämde jag mig för att googlade det. Och det visade sig vara ett riktigt bra tips…om än kanske mer simple än easy… Det handlar om att våga plocka bort delar som i sig är lysande men som kanske inte passar in i sammanhanget och därför riskerar att förstöra mer än vad det bidrar med. Det svåra ligger mest i att de är just ens "darlings".

Avslutningsvis under kategorin ”Saker jag aldrig trodde jag skulle säga...än mindre göra” :

"Då jag känner mig lite rastlös och inte riktigt vet vad jag ska göra monterar jag upp strykbrädan, gräver fram lite kläder eller handdukar, och stryker."

Ja, så gick väl även jag och blev lite vuxen…*s*

...om soluppgång och instruktioner...

Varannan veckända har jag långledigt. Jag går hem på torsdag kväll och är inte tillbaks på jobbet förrän tisdag morgon. Som en liten semester. Fast ändå inte. För fredagen används oftast till helgförberedelser, men det är rätt gott att kunna få dem gjorda också. I lugn och ro. Städning och fredagsmysmat. Och så kan jag ta hela dagen på mig att göra det. Det är nog det bästa med det. Att jag själv styr min tid. Lite städ, lite dator, lite fika, lite mer städ, lite dator igen…ja, ni förstår…*s*. Och när familjen kommer hem är det klart och jag sitter i läshörnan med en god bok och ett glas rödvin. Med maten puttrandes i köket. Och maken säger: ”Fan, vad du har det bra!”… Och jag kan bara instämma…*s*.

Förra veckan, då jag alltså hade kortledigt, var delar av personalen på ett spännande internat där de skulle få tillfälle att lyssna på en kvinna som arbetar med att studera hur de olika hjärnhalvorna inverkar på vår personlighet. Jag fick en utav övningarna beskriven för mig av en kollega som varit där förut. Den gick ut på att man ska stå rakt upp och så får man en knuff i ryggen och den fot man då tar för sig med - höger eller vänster - berättar vilken hjärnhalva som styr. Spännande, tänkte jag. Och, eftersom jag och noggranna studier...och följande... av instruktionsböcker och andra föreskrifter, inte finns i samma universum så åkte jag hem på fredagen och knuffade min…hm…vad ska jag säga…well…aningslöse, eller kanske samarbetsvillige, make. Jag vet inte...tyckte det skiftade vilken fot han satte ner. Sen fick han maginfluensa. Troligen inget samband, men då jag träffade internatdeltagarna på måndagen förstod jag på deras beskrivning att jag nog hoppat över några steg.
Men jag väntade tills han var frisk innan jag knuffade honom igen...han är modig *s*...Fast, den här gången gick det bättre ...tror jag i alla fall...han är åtminstone fortfarande frisk...


Och om ni undrar...jag var uppe i tidför att få vara med om en fantastisk soluppgång. Till och med vår lilla by som för tillfället desperat inväntar våren, lika sliten, grå och urtvättad som våra egna väl använda vinterkläder, lystes upp av det varmt skimrande ljuset som för några korta minuter bredde ut sig över himlen.

En bra start på dagen!

om högerkrokar och smygfniss...

Bilden är tagen 1998, 2 år efter vi träffats och lite mer än ett år innan vi gifte oss. Och, hm, ja…vi är fortfarande gifta *s*…trots allt…trots mig…Och den lilla berättelsen ur verkligheten jag nu ska försöka återge är oerhört aktuell…den hände i natt, men vår gemensamma historia är fylld av liknande händelser så…ja…hm…vi är fortfarande gifta…*s*

”Du slog mig i natt”, makens röst kom från dunklet i sovrummet då jag öppnade dörren för att väcka honom. Min spontana reaktion var, givetvis, att antingen förneka... eller bli förvånad. Men, efter bråkdelen av en sekund hejdade jag mig då jag insåg att det nog faktiskt var så. Jag hade smockat till honom.
”Men, jag sa förlåt”, sa jag urskuldande, för det mindes jag tydligt… samtidigt som jag dessvärre också kom ihåg att ursäkten följts av ett tyst fnissande...men det var något dråpligt med situationen...även om jag just då inte kunde komma ihåg vad.

Det gjorde jag istället några timmar senare, runt lunch, då gick jag uppför en av stadens avenyer. För rätt som jag gick där dök de bara upp – sådana där tydliga minnesbilder av nattens lilla incident. Som en "movie in my mind". Och det var då det kom ett, inte stilla fnissande, utan snarare ett hysterisk, bubblande skratt. Ett sådant som inte går att hålla tillbaks…hur mycket man än försöker... I alla fall känner man sig rätt hysterisk då man går på stan och skrattar helt okontrollerat för sig själv. Jag hade inte ens sinnesnärvaro att låtsas att jag gick med mobiltelefon och headset. Jag bara skrattade så jag pep. Ögonen rann. Och…ja…rätt så hysterisk…*s*
Minnesbilden jag fick var att jag i ett dvalliknande tillstånd av vakenhet fått för mig att maken var på väg att börja snarka. Och sannolikheten för att jag, om jag valde att vänta och se om det var så, skulle bli väckt av det lite senare gjorde att jag tänkte att det var bättre att redan nu peta till honom försiktigt och be honom vända på sig. Men, det visade sig att avståndsbedömningen, som även i vaket tillstånd lämnar en del övrigt att önska, i halvsovande läge var katastrofal. Och istället för en lätt knuff på axeln och ett vänligt: “Vill du vända dig”, fick han först ett finger rakt in i höger öga, tätt följd av ett märkligt…och…hm… svårförklarat försök till korrigering som resulterade i en, jag tror man kan kalla det, högerkrok, mitt på näsan.Och han sa "AJ!!"...och jag sa "Oj...förlåt"...och vände mig om, fnissandes. Varefter jag somnade om. Och glömde att det hänt.

Men där, mitt på stan kom jag ihåg det...och började gapskratta. Och det fick mig att fundera över om det är det ok att skratta åt sånt i verkligheten...sånt man skrattar åt på film. När man kört upp maken mitt i natten med ett hetsigt: "Vakna!! Du har försovit dig!!". Eller tillfällen då man...läs jag...lämnat 5 cm av sängen ledig och ursäktat sig med att man...läs jag...bara följt med täcket... Eller...hm...jag känner att den här listan kan bli hur lång som helst.
När jag tänker efter tror jag att det som är viktigt i sammanhanget är att man har samma humor. Att man kan se det roliga i det som händer och inte bli stött då någon skrattar åt eländet.
Och det kändes gott då jag sammanstrålande med maken strax efter 4 och han sa att de fått sig ett gott skratt vid kaffet på jobbet då han berättade om "misshandeln" han råkat ut för på natten...

Och, som sagt....fortfarande gifta...

om galet hår, år som går...och smörgåstårta...

Alla hjärtans dag 2011. Vaknade av att maken sa hej då och stack till jobbet. Min lediga dag, så jag kunde stanna i den goa sängvärmen en stund till innan det var dags att stiga upp. Solskenet som lockat ut oss på långa "sökande efter vårtecken"-promenader i helgen var någon annanstans idag, men det gjorde inget. Hade tid hos frissan. Hon sa att mitt hår var galet, men det var en komplimang. För hon menade att det aldrig blev slitet. Så vi kom överens om att låta det få fortsätta växa ett tag till. Hm...det är ju lite med hår som med annat här i livet. Ju mer vi kämpar för att få eller nå fram till något vi verkligen vill ha, desto större känns avståndet till det...Eller är det så att kampen i sig gör att det känns svårare att nå dit? För, ofta verkar det vara så att då vi slutar kämpa och istället ägnar oss åt något annat, som att ha kul och må bra till exempel, så har det en tendens att plötsligt bara vara där. Lite som att man kan få det man vill ha om man bara kliver åt sidan och gör det möjligt för saker att hända. Så är det med håret i allafall *s*. När jag var ung och "kämpade" slutade det alltid med att jag klippte av det. Men nu har jag annat att tänka på och då kan det bli som härom morgonen då jag vaknade med håret snurrat runt halsen...inte jättetrevligt...rätt obehagligt faktiskt, men jag tänkte ändå att "Oj, vad långt det blivit!".

Men...var var jag...alla hjärtans dag...Efter frissan inhandlade jag kvällens supé - smörgåstårta! Ibland blir jag bara så sugen på det. Och inte bara jag. Ett säkert kort om man önskar locka utflyttade söner att stanna en liten stund till innan de på nytt ger sig iväg...a mother's got to do what a mother's got to do...*s*...

Sen körde jag hem och tillverkade några semlor till dagens fika med några av barnen. Dottern hade med sig en liten present, en alldeles egen bok till mig - om mig! Hennes upplevelse av mig. Går inte att beskriva, men fick läsas genom blödiga ögons tårar kan jag meddela.*s*. Och man undrar lite var sjutton åren tar vägen. Häromdagen var hon så här liten...och på torsdag fyller hon 22...*s*

om flygande pajer och den eviga semlan...

”Hm…hur gick det där till egentligen?”, frågade maken med en blick som på något märkligt sätt lyckades med bedriften att vara både förvånad och road..och en aning uppgiven. Jag såg på honom med lika frågande blick och kunde bara instämma i hans fråga. För det kunde man verkligen fråga sig... Resterna av räkpajen som jag nyss letat fram ur frysen låg nämligen nu, efter en – om jag får säga det själv – rätt snygg luftfärd, i en mindre aptitlig hög, precis framför hans fötter.
"Ingen aning”, svarade jag sanningsenligt, och passade på att försöka mildra det med att, "det var ju tur att du inte fick den i huvudet!"...*s*..
Och det är lite så...att då jag är köket så är det antingen stålhättor på inneskorna och skyddshjälm som gäller...eller himla bra reflexer...För även om jag, för att ta hjälp av Adolphson & Falk, är en ”…lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad…” och inte avsiktligt slänger saker runt mig så händer det ibland...eller...hm...ofta att de liksom hoppar och flyger runt där jag går fram. Sonen sörjer t ex fortfarande sin kaffekopp som råkade komma i min väg då jag lyckades få fart på en trave små skålar i ett skåp och i min iver att fånga dem istället, med en tjusig backhand, skickade dem rätt in i hyllan under, med följden att de visserligen klarade sig men muggarna på hyllan under...hm...gjorde det inte ....

...Men men, man får vara glad att man är som man är, för det är ju ändå det som gör en till den man är. Och om jag nu är "The Goddess of flying things in the kitchen", ja, då får jag acceptera det...också...
...för jag är också syndigt förtjust i Semlor...mums..."The Goddess and protector of the eternal Semla"...hm, jag känner att det finns risk för att jag kan fortsätta på det här spåret ett bra tag.
Och egentligen är det kanske något för oss alla att fundera över, dagar då det känns botten och det blåser snålkalla vindar och våren känns trögstartad, att om vi själva får säga det, så är vi alla bäst på det vi tycker mest om. Det tror iallafall jag.