Varannan veckända har jag långledigt. Jag går hem på torsdag kväll och är inte tillbaks på jobbet förrän tisdag morgon. Som en liten semester. Fast ändå inte. För fredagen används oftast till helgförberedelser, men det är rätt gott att kunna få dem gjorda också. I lugn och ro. Städning och fredagsmysmat. Och så kan jag ta hela dagen på mig att göra det. Det är nog det bästa med det. Att jag själv styr min tid. Lite städ, lite dator, lite fika, lite mer städ, lite dator igen…ja, ni förstår…*s*. Och när familjen kommer hem är det klart och jag sitter i läshörnan med en god bok och ett glas rödvin. Med maten puttrandes i köket. Och maken säger: ”Fan, vad du har det bra!”… Och jag kan bara instämma…*s*.
Förra veckan, då jag alltså hade kortledigt, var delar av personalen på ett spännande internat där de skulle få tillfälle att lyssna på en kvinna som arbetar med att studera hur de olika hjärnhalvorna inverkar på vår personlighet. Jag fick en utav övningarna beskriven för mig av en kollega som varit där förut. Den gick ut på att man ska stå rakt upp och så får man en knuff i ryggen och den fot man då tar för sig med - höger eller vänster - berättar vilken hjärnhalva som styr. Spännande, tänkte jag. Och, eftersom jag och noggranna studier...och följande... av instruktionsböcker och andra föreskrifter, inte finns i samma universum så åkte jag hem på fredagen och knuffade min…hm…vad ska jag säga…well…aningslöse, eller kanske samarbetsvillige, make. Jag vet inte...tyckte det skiftade vilken fot han satte ner. Sen fick han maginfluensa. Troligen inget samband, men då jag träffade internatdeltagarna på måndagen förstod jag på deras beskrivning att jag nog hoppat över några steg.
Men jag väntade tills han var frisk innan jag knuffade honom igen...han är modig *s*...Fast, den här gången gick det bättre ...tror jag i alla fall...han är åtminstone fortfarande frisk...
Och om ni undrar...jag var uppe i tidför att få vara med om en fantastisk soluppgång. Till och med vår lilla by som för tillfället desperat inväntar våren, lika sliten, grå och urtvättad som våra egna väl använda vinterkläder, lystes upp av det varmt skimrande ljuset som för några korta minuter 
bredde ut sig över himlen.
Förra veckan, då jag alltså hade kortledigt, var delar av personalen på ett spännande internat där de skulle få tillfälle att lyssna på en kvinna som arbetar med att studera hur de olika hjärnhalvorna inverkar på vår personlighet. Jag fick en utav övningarna beskriven för mig av en kollega som varit där förut. Den gick ut på att man ska stå rakt upp och så får man en knuff i ryggen och den fot man då tar för sig med - höger eller vänster - berättar vilken hjärnhalva som styr. Spännande, tänkte jag. Och, eftersom jag och noggranna studier...och följande... av instruktionsböcker och andra föreskrifter, inte finns i samma universum så åkte jag hem på fredagen och knuffade min…hm…vad ska jag säga…well…aningslöse, eller kanske samarbetsvillige, make. Jag vet inte...tyckte det skiftade vilken fot han satte ner. Sen fick han maginfluensa. Troligen inget samband, men då jag träffade internatdeltagarna på måndagen förstod jag på deras beskrivning att jag nog hoppat över några steg.
Men jag väntade tills han var frisk innan jag knuffade honom igen...han är modig *s*...Fast, den här gången gick det bättre ...tror jag i alla fall...han är åtminstone fortfarande frisk...
Och om ni undrar...jag var uppe i tidför att få vara med om en fantastisk soluppgång. Till och med vår lilla by som för tillfället desperat inväntar våren, lika sliten, grå och urtvättad som våra egna väl använda vinterkläder, lystes upp av det varmt skimrande ljuset som för några korta minuter 
bredde ut sig över himlen.En bra start på dagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar