För det kunde man verkligen fråga sig... Resterna av räkpajen som jag nyss letat fram ur frysen låg nämligen nu, efter en – om jag får säga det själv – rätt snygg luftfärd, i en mindre aptitlig hög, precis framför hans fötter."Ingen aning”, svarade jag sanningsenligt, och passade på att försöka mildra det med att, "det var ju tur att du inte fick den i huvudet!"...*s*..
Och det är lite så...att då jag är köket så är det antingen stålhättor på inneskorna och skyddshjälm som gäller...eller himla bra reflexer...För även om jag, för att ta hjälp av Adolphson & Falk, är en ”…lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad…” och inte avsiktligt slänger saker runt mig så händer det ibland...eller...hm...ofta att de liksom hoppar och flyger runt där jag går fram. Sonen sörjer t ex fortfarande sin kaffekopp som råkade komma i min väg då jag lyckades få fart på en trave små skålar i ett skåp och i min iver att fånga dem istället, med en tjusig backhand, skickade dem rätt in i hyllan under, med följden att de visserligen klarade sig men muggarna på hyllan under...hm...gjorde det inte ....
...Men men, man får vara glad att man är som man är, för det är ju ändå det som gör en till den man är. Och om jag nu är "The Goddess of flying things in the kitchen", ja, då får jag acceptera det...också...
...för jag är också syndigt förtjust i Semlor...mums..."The Goddess and protector of the eternal Semla"...hm, jag känner att det finns risk för att jag kan fortsätta på det här spåret ett bra tag.Och egentligen är det kanske något för oss alla att fundera över, dagar då det känns botten och det blåser snålkalla vindar och våren känns trögstartad, att om vi själva får säga det, så är vi alla bäst på det vi tycker mest om. Det tror iallafall jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar