”Jag dyker kanske upp i helgen”, sa sonen och förklarade att han under vistelsen i London fått ett akut behov av att plocka fram sin lilla Mazda från vinterförvaringen.
Jag anade att vistelsen utomlands inte bara rubbat honom i tid utan även i rum. Och att han i både tanke och känsla befann sig någon helt annanstans än i vårt, av vintern ännu ansatta, kylslagna land.
”Har du kollat väderprognoserna?”, frågade jag försiktigt.
”Fan”, svarade han besviken, och bestämde sig motvilligt för att vänta en vecka eller två.
Men det är lite så då man reser bort, att man, inte bara låter bli att fundera på, utan ibland faktiskt helt glömmer vad det är man reser från och sedan återvänder till. På gott och ont kanske.
Under en period i mitt liv blev det av olika anledningar inte mycket resande. Men jag fick ändå tillfälle att, vid avlämning och upphämtning av resenärer, besöka flygplatser runt om i Skåne. Och det slog mig ofta då, där jag stod och väntade i kläder, anpassade efter de förutsättningar som rådde, att de människor jag en vecka tidigare sett resa iväg, bleka och trötta men förväntansfulla…och påklädda, nu återvände efter en veckas sol och bad, utvilade, men i total avsaknad av insikt om vad de kom hem till. Ofta iklädda shorts och kortärmat. I början tänkte jag mest att det var märkligt…och lite aningslöst... men efterhand som det upprepades började jag tycka att fenomenet var rätt kul. Och istället för ett empatiskt ”stackar dej”-uttryck i ansiktet mötte jag deras förvånade blickar med ett roat ”Ojdå, hur tänkte du nu?”.
Men jag tror att vi gör så allihop, och egentligen tänker jag att det är bra. Att vi har en god anpassningsförmåga. Att vi kan gå upp så i det vi är i att vi glömmer annat, t ex vardagen, för en stund. En paus som kan ge oss kraft att ta itu med det som kanske behöver ändras. Och få lite distans...och andrum...
Men genom att vara medvetet närvarande skapar vi också minnen. Något att bära med oss i själen som varar längre än den korta tid som här och nu ändå är. Något att återvända till i tanken och värma sig med när vardagen mest känns som en alldeles för lång och för kall vinter... t ex då man vaknar på morgonen och kastas tillbaks till den bistra verkligheten och med koftan tätt svept runt kroppen tar sig genom minus femton grader ut till duschen...*s*...
...då känner jag att det är läge att korka upp en Chablis och drömma sig tillbaks till de resor man gjort...och till de man ännu har kvar att göra...*s*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar