Bilden är tagen 1998, 2 år efter vi träffats och lite mer än ett år innan vi gifte oss. Och, hm, ja…vi är fortfarande gifta *s*…trots allt…trots mig…Och den lilla berättelsen ur verkligheten jag nu ska försöka återge är oerhört aktuell…den hände i natt, men vår gemensamma historia är fylld av liknande händelser så…ja…hm…vi är fortfarande gifta…*s*”Du slog mig i natt”, makens röst kom från dunklet i sovrummet då jag öppnade dörren för att väcka honom. Min spontana reaktion var, givetvis, att antingen förneka... eller bli förvånad. Men, efter bråkdelen av en sekund hejdade jag mig då jag insåg att det nog faktiskt var så. Jag hade smockat till honom.
”Men, jag sa förlåt”, sa jag urskuldande, för det mindes jag tydligt… samtidigt som jag dessvärre också kom ihåg att ursäkten följts av ett tyst fnissande...men det var något dråpligt med situationen...även om jag just då inte kunde komma ihåg vad.
Det gjorde jag istället några timmar senare, runt lunch, då gick jag uppför en av stadens avenyer. För rätt som jag gick där dök de bara upp – sådana där tydliga minnesbilder av nattens lilla incident. Som en "movie in my mind". Och det var då det kom ett, inte stilla fnissande, utan snarare ett hysterisk, bubblande skratt. Ett sådant som inte går att hålla tillbaks…hur mycket man än försöker... I alla fall känner man sig rätt hysterisk då man går på stan och skrattar helt okontrollerat för sig själv. Jag hade inte ens sinnesnärvaro att låtsas att jag gick med mobiltelefon och headset. Jag bara skrattade så jag pep. Ögonen rann. Och…ja…rätt så hysterisk…*s*
Minnesbilden jag fick var att jag i ett dvalliknande tillstånd av vakenhet fått för mig att maken var på väg att börja snarka. Och sannolikheten för att jag, om jag valde att vänta och se om det var så, skulle bli väckt av det lite senare gjorde att jag tänkte att det var bättre att redan nu peta till honom försiktigt och be honom vända på sig. Men, det visade sig att avståndsbedömningen, som även i vaket tillstånd lämnar en del övrigt att önska, i halvsovande läge var katastrofal. Och istället för en lätt knuff på axeln och ett vänligt: “Vill du vända dig”, fick han först ett finger rakt in i höger öga, tätt följd av ett märkligt…och…hm… svårförklarat försök till korrigering som resulterade i en, jag tror man kan kalla det, högerkrok, mitt på näsan.Och han sa "AJ!!"...och jag sa "Oj...förlåt"...och vände mig om, fnissandes. Varefter jag somnade om. Och glömde att det hänt.
Men där, mitt på stan kom jag ihåg det...och började gapskratta. Och det fick mig att fundera över om det är det ok att skratta åt sånt i verkligheten...sånt man skrattar åt på film. När man kört upp maken mitt i natten med ett hetsigt: "Vakna!! Du har försovit dig!!". Eller tillfällen då man...läs jag...lämnat 5 cm av sängen ledig och ursäktat sig med att man...läs jag...bara följt med täcket... Eller...hm...jag känner att den här listan kan bli hur lång som helst.
När jag tänker efter tror jag att det som är viktigt i sammanhanget är att man har samma humor. Att man kan se det roliga i det som händer och inte bli stött då någon skrattar åt eländet.
Och det kändes gott då jag sammanstrålande med maken strax efter 4 och han sa att de fått sig ett gott skratt vid kaffet på jobbet då han berättade om "misshandeln" han råkat ut för på natten...
Och, som sagt....fortfarande gifta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar