”Jag rensar inte alls ut de godaste bitarna”, sa jag förnärmat, och log mitt mest oskyldiga leende, samtidigt som jag kände mig rätt ertappad där jag satt med handen djupt nertryckt i påsen med engelsk konfekt, ”jag bara plockar lite…”
”Mhm…?”, maken höjde frågande på ögonbrynen och såg inte speciellt imponerad ut.
Jag visste så klart att han inte på något sätt köpt min bortförklaring men kunde tydligen ändå inte stoppa mig själv från att, på samma gång som de där goda små prickiga blåa och rosa knapparna som jag ”av en ren händelse” fått tag på slank in i munnen, kontra med: ”men du äter ju inte godis…eller?”…hm…*s*
Jag vet inte riktigt vad man ska kalla det, som fenomen, menar jag. För visst är det väl något vi alla gör? Det tror jag i alla fall. Det handlar inte om att ljuga med uppsåt att luras. Mer om att vi ändrar lite grand på sanningen och då vet vi ju alla att det blir sannolikt...och det är ju nästan sant... Eller kanske det är en slags lagom dos av självbedrägeri. För att förgylla vardagen….och oss själva. Men jag tycker nog inte att det är att ljuga för det är så obvious att det inte är sant. Oops…nu tror jag bestämt att jag gjorde det igen…*s*...”Jag ljuger inte…jag tänjer bara lite på sanningen…”
Ibland kan det ju också bero på att vi inte kan säga sanningen, verkligen inte kan. Som då jag var runt 20 och hade min blonderade period, och vistades i Italien under en sommar. Vid ett tillfälle var jag inne på ett bageri för att köpa bröd och expediterna stod och diskuterade med varandra om min hårfärg. Den blonda färgnyansen fascinerade dem och av det jag förstod av samtalet tog de inte det för helt osannolikt att den kunde vara äkta eftersom jag var svensk. Så de frågade vänligt...på italienska..."Vilken fantastisk hårfärg...är den äkta?". Jag kände mig inte jättebekväm med att ljuga för de trevliga kvinnorna, och tyckte nog själv att håret knappast kunde rymmas inom gränsen för trovärdighet då det gällde äkthet, så jag sa det enda jag hade språklig kapacitet att säga: "Si"...*s*...och till mitt försvar...jag minns det ännu...
För några dagar sedan fick jag höra något liknande då en vän berättade att sambon förbjudit honom att köpa en endaste pryl till om han inte först slängde, eller på något sätt gjorde sig av med något av det som redan fanns. "Aha", sa jag "är du en samlare?". "nej", svarade han med samma förnärmade ton som jag frambringat med handen i godispåsen, "jag tycker mer att jag är en slags icke-slängare".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar