Vi har en ny liten "fury friend". Hon har bott hos oss en vecka nu 
och har börjat finna sig till rätta. Till en början var det nog mycket för henne…av allt. Mycket utrymme att springa på, många människor, mycket ljud osv. Men så upptäckte hon husets andra fyrbenta filur. Och nu är det den enda som intresserar. 
Ständigt liggandes på lur, hela tiden lite närmare än förut. Det kommer nog att gå bra. Igår försvann hon. Sonen hade letat efter henne ”överallt” utan att hitta henne. Och inte förrän jag skulle hänga in arbetskläderna i garderoben dök hon upp...eller ut... En elegant liten fröken, nu med en doft av sköljmedel…
Vi andra, tvåbenta, invånare i huset hade, efter att ha sett de mycket glädjande väderleksprognoserna inför helgen, med sol och värme upp emot 10 grader, riktat in oss på årets första grillning. Grillarna kollades, kol och tändvätskeförrådet inventerades och diverse kött och tillbehör införskaffades. Vi var redo!
…Så, jag kan inte påstå att jag jublade då jag klev ut genom dörren för att hämta tidningen på fredagsmorgonen och upptäckte att det fallit 1 dm snö. Jag tror jag lät ett dovt ”Fan”, sippra ut innan jag
med stor försiktighet balanserade ner för den isbelagda trappan. Men på väg mot brevlådan märkte jag att känslorna började övergå till något slags lugn. Som om den snötäckta marken kändes mer välbekant och trygg…och förutsägbar…medan de senaste dagarnas barmark varit lite nykommet. Människans anpassningsförmåga och ovilja till förändring fångad i ett tragiskt ögonblick. För det är ju verkligen inte det jag vill just nu. Fem månaders vinter kan väl visserligen göra sitt för tillvänjningen men jag minns med bestämdhet att jag föredrar något annat och jag vill inte ”gilla läget”. Jag vill ha sol, värme och fågelsång då jag öppnar dörren. Jag vill ha blommor och humlor och en välförtjänt fikapaus i ett varmt hörn av trädgården. Det är vad jag vill. Och, som sagt, grilla…
och har börjat finna sig till rätta. Till en början var det nog mycket för henne…av allt. Mycket utrymme att springa på, många människor, mycket ljud osv. Men så upptäckte hon husets andra fyrbenta filur. Och nu är det den enda som intresserar. 
Ständigt liggandes på lur, hela tiden lite närmare än förut. Det kommer nog att gå bra. Igår försvann hon. Sonen hade letat efter henne ”överallt” utan att hitta henne. Och inte förrän jag skulle hänga in arbetskläderna i garderoben dök hon upp...eller ut... En elegant liten fröken, nu med en doft av sköljmedel…Vi andra, tvåbenta, invånare i huset hade, efter att ha sett de mycket glädjande väderleksprognoserna inför helgen, med sol och värme upp emot 10 grader, riktat in oss på årets första grillning. Grillarna kollades, kol och tändvätskeförrådet inventerades och diverse kött och tillbehör införskaffades. Vi var redo!
…Så, jag kan inte påstå att jag jublade då jag klev ut genom dörren för att hämta tidningen på fredagsmorgonen och upptäckte att det fallit 1 dm snö. Jag tror jag lät ett dovt ”Fan”, sippra ut innan jag
med stor försiktighet balanserade ner för den isbelagda trappan. Men på väg mot brevlådan märkte jag att känslorna började övergå till något slags lugn. Som om den snötäckta marken kändes mer välbekant och trygg…och förutsägbar…medan de senaste dagarnas barmark varit lite nykommet. Människans anpassningsförmåga och ovilja till förändring fångad i ett tragiskt ögonblick. För det är ju verkligen inte det jag vill just nu. Fem månaders vinter kan väl visserligen göra sitt för tillvänjningen men jag minns med bestämdhet att jag föredrar något annat och jag vill inte ”gilla läget”. Jag vill ha sol, värme och fågelsång då jag öppnar dörren. Jag vill ha blommor och humlor och en välförtjänt fikapaus i ett varmt hörn av trädgården. Det är vad jag vill. Och, som sagt, grilla…...och det är precis vad jag tänker göra om en stund...det finns inget dåligt väder...bara lite onödiga bakslag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar