om högerkrokar och smygfniss...

Bilden är tagen 1998, 2 år efter vi träffats och lite mer än ett år innan vi gifte oss. Och, hm, ja…vi är fortfarande gifta *s*…trots allt…trots mig…Och den lilla berättelsen ur verkligheten jag nu ska försöka återge är oerhört aktuell…den hände i natt, men vår gemensamma historia är fylld av liknande händelser så…ja…hm…vi är fortfarande gifta…*s*

”Du slog mig i natt”, makens röst kom från dunklet i sovrummet då jag öppnade dörren för att väcka honom. Min spontana reaktion var, givetvis, att antingen förneka... eller bli förvånad. Men, efter bråkdelen av en sekund hejdade jag mig då jag insåg att det nog faktiskt var så. Jag hade smockat till honom.
”Men, jag sa förlåt”, sa jag urskuldande, för det mindes jag tydligt… samtidigt som jag dessvärre också kom ihåg att ursäkten följts av ett tyst fnissande...men det var något dråpligt med situationen...även om jag just då inte kunde komma ihåg vad.

Det gjorde jag istället några timmar senare, runt lunch, då gick jag uppför en av stadens avenyer. För rätt som jag gick där dök de bara upp – sådana där tydliga minnesbilder av nattens lilla incident. Som en "movie in my mind". Och det var då det kom ett, inte stilla fnissande, utan snarare ett hysterisk, bubblande skratt. Ett sådant som inte går att hålla tillbaks…hur mycket man än försöker... I alla fall känner man sig rätt hysterisk då man går på stan och skrattar helt okontrollerat för sig själv. Jag hade inte ens sinnesnärvaro att låtsas att jag gick med mobiltelefon och headset. Jag bara skrattade så jag pep. Ögonen rann. Och…ja…rätt så hysterisk…*s*
Minnesbilden jag fick var att jag i ett dvalliknande tillstånd av vakenhet fått för mig att maken var på väg att börja snarka. Och sannolikheten för att jag, om jag valde att vänta och se om det var så, skulle bli väckt av det lite senare gjorde att jag tänkte att det var bättre att redan nu peta till honom försiktigt och be honom vända på sig. Men, det visade sig att avståndsbedömningen, som även i vaket tillstånd lämnar en del övrigt att önska, i halvsovande läge var katastrofal. Och istället för en lätt knuff på axeln och ett vänligt: “Vill du vända dig”, fick han först ett finger rakt in i höger öga, tätt följd av ett märkligt…och…hm… svårförklarat försök till korrigering som resulterade i en, jag tror man kan kalla det, högerkrok, mitt på näsan.Och han sa "AJ!!"...och jag sa "Oj...förlåt"...och vände mig om, fnissandes. Varefter jag somnade om. Och glömde att det hänt.

Men där, mitt på stan kom jag ihåg det...och började gapskratta. Och det fick mig att fundera över om det är det ok att skratta åt sånt i verkligheten...sånt man skrattar åt på film. När man kört upp maken mitt i natten med ett hetsigt: "Vakna!! Du har försovit dig!!". Eller tillfällen då man...läs jag...lämnat 5 cm av sängen ledig och ursäktat sig med att man...läs jag...bara följt med täcket... Eller...hm...jag känner att den här listan kan bli hur lång som helst.
När jag tänker efter tror jag att det som är viktigt i sammanhanget är att man har samma humor. Att man kan se det roliga i det som händer och inte bli stött då någon skrattar åt eländet.
Och det kändes gott då jag sammanstrålande med maken strax efter 4 och han sa att de fått sig ett gott skratt vid kaffet på jobbet då han berättade om "misshandeln" han råkat ut för på natten...

Och, som sagt....fortfarande gifta...

om galet hår, år som går...och smörgåstårta...

Alla hjärtans dag 2011. Vaknade av att maken sa hej då och stack till jobbet. Min lediga dag, så jag kunde stanna i den goa sängvärmen en stund till innan det var dags att stiga upp. Solskenet som lockat ut oss på långa "sökande efter vårtecken"-promenader i helgen var någon annanstans idag, men det gjorde inget. Hade tid hos frissan. Hon sa att mitt hår var galet, men det var en komplimang. För hon menade att det aldrig blev slitet. Så vi kom överens om att låta det få fortsätta växa ett tag till. Hm...det är ju lite med hår som med annat här i livet. Ju mer vi kämpar för att få eller nå fram till något vi verkligen vill ha, desto större känns avståndet till det...Eller är det så att kampen i sig gör att det känns svårare att nå dit? För, ofta verkar det vara så att då vi slutar kämpa och istället ägnar oss åt något annat, som att ha kul och må bra till exempel, så har det en tendens att plötsligt bara vara där. Lite som att man kan få det man vill ha om man bara kliver åt sidan och gör det möjligt för saker att hända. Så är det med håret i allafall *s*. När jag var ung och "kämpade" slutade det alltid med att jag klippte av det. Men nu har jag annat att tänka på och då kan det bli som härom morgonen då jag vaknade med håret snurrat runt halsen...inte jättetrevligt...rätt obehagligt faktiskt, men jag tänkte ändå att "Oj, vad långt det blivit!".

Men...var var jag...alla hjärtans dag...Efter frissan inhandlade jag kvällens supé - smörgåstårta! Ibland blir jag bara så sugen på det. Och inte bara jag. Ett säkert kort om man önskar locka utflyttade söner att stanna en liten stund till innan de på nytt ger sig iväg...a mother's got to do what a mother's got to do...*s*...

Sen körde jag hem och tillverkade några semlor till dagens fika med några av barnen. Dottern hade med sig en liten present, en alldeles egen bok till mig - om mig! Hennes upplevelse av mig. Går inte att beskriva, men fick läsas genom blödiga ögons tårar kan jag meddela.*s*. Och man undrar lite var sjutton åren tar vägen. Häromdagen var hon så här liten...och på torsdag fyller hon 22...*s*

om flygande pajer och den eviga semlan...

”Hm…hur gick det där till egentligen?”, frågade maken med en blick som på något märkligt sätt lyckades med bedriften att vara både förvånad och road..och en aning uppgiven. Jag såg på honom med lika frågande blick och kunde bara instämma i hans fråga. För det kunde man verkligen fråga sig... Resterna av räkpajen som jag nyss letat fram ur frysen låg nämligen nu, efter en – om jag får säga det själv – rätt snygg luftfärd, i en mindre aptitlig hög, precis framför hans fötter.
"Ingen aning”, svarade jag sanningsenligt, och passade på att försöka mildra det med att, "det var ju tur att du inte fick den i huvudet!"...*s*..
Och det är lite så...att då jag är köket så är det antingen stålhättor på inneskorna och skyddshjälm som gäller...eller himla bra reflexer...För även om jag, för att ta hjälp av Adolphson & Falk, är en ”…lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad…” och inte avsiktligt slänger saker runt mig så händer det ibland...eller...hm...ofta att de liksom hoppar och flyger runt där jag går fram. Sonen sörjer t ex fortfarande sin kaffekopp som råkade komma i min väg då jag lyckades få fart på en trave små skålar i ett skåp och i min iver att fånga dem istället, med en tjusig backhand, skickade dem rätt in i hyllan under, med följden att de visserligen klarade sig men muggarna på hyllan under...hm...gjorde det inte ....

...Men men, man får vara glad att man är som man är, för det är ju ändå det som gör en till den man är. Och om jag nu är "The Goddess of flying things in the kitchen", ja, då får jag acceptera det...också...
...för jag är också syndigt förtjust i Semlor...mums..."The Goddess and protector of the eternal Semla"...hm, jag känner att det finns risk för att jag kan fortsätta på det här spåret ett bra tag.
Och egentligen är det kanske något för oss alla att fundera över, dagar då det känns botten och det blåser snålkalla vindar och våren känns trögstartad, att om vi själva får säga det, så är vi alla bäst på det vi tycker mest om. Det tror iallafall jag.

om att resa bort...och att resa hem...

”Jag dyker kanske upp i helgen”, sa sonen och förklarade att han under vistelsen i London fått ett akut behov av att plocka fram sin lilla Mazda från vinterförvaringen.

Jag anade att vistelsen utomlands inte bara rubbat honom i tid utan även i rum. Och att han i både tanke och känsla befann sig någon helt annanstans än i vårt, av vintern ännu ansatta, kylslagna land.

”Har du kollat väderprognoserna?”, frågade jag försiktigt.

”Fan”, svarade han besviken, och bestämde sig motvilligt för att vänta en vecka eller två.

Men det är lite så då man reser bort, att man, inte bara låter bli att fundera på, utan ibland faktiskt helt glömmer vad det är man reser från och sedan återvänder till. På gott och ont kanske.

Under en period i mitt liv blev det av olika anledningar inte mycket resande. Men jag fick ändå tillfälle att, vid avlämning och upphämtning av resenärer, besöka flygplatser runt om i Skåne. Och det slog mig ofta då, där jag stod och väntade i kläder, anpassade efter de förutsättningar som rådde, att de människor jag en vecka tidigare sett resa iväg, bleka och trötta men förväntansfulla…och påklädda, nu återvände efter en veckas sol och bad, utvilade, men i total avsaknad av insikt om vad de kom hem till. Ofta iklädda shorts och kortärmat. I början tänkte jag mest att det var märkligt…och lite aningslöst... men efterhand som det upprepades började jag tycka att fenomenet var rätt kul. Och istället för ett empatiskt ”stackar dej”-uttryck i ansiktet mötte jag deras förvånade blickar med ett roat ”Ojdå, hur tänkte du nu?”.

Men jag tror att vi gör så allihop, och egentligen tänker jag att det är bra. Att vi har en god anpassningsförmåga. Att vi kan gå upp så i det vi är i att vi glömmer annat, t ex vardagen, för en stund. En paus som kan ge oss kraft att ta itu med det som kanske behöver ändras. Och få lite distans...och andrum...

Men genom att vara medvetet närvarande skapar vi också minnen. Något att bära med oss i själen som varar längre än den korta tid som här och nu ändå är. Något att återvända till i tanken och värma sig med när vardagen mest känns som en alldeles för lång och för kall vinter... t ex då man vaknar på morgonen och kastas tillbaks till den bistra verkligheten och med koftan tätt svept runt kroppen tar sig genom minus femton grader ut till duschen...*s*...

...då känner jag att det är läge att korka upp en Chablis och drömma sig tillbaks till de resor man gjort...och till de man ännu har kvar att göra...*s*

om rastlöshet och nyinköpta tvättsvampar...

Gårdagens totala kraftlöshet var som bortblåst då jag vaknade i morse. Istället kände jag mig uppfylld av en porlande rastlöshet som behövde få utlopp…på något sätt… Någon ro att sitta vid datorn fanns inte direkt så det passade ju bra att internet inte ville connecta med mig i dag.

Istället satte jag på min nyinköpta ”Jazz and the city”-skiva och började städa. Hm …i och för sig är det väl bra med energi och ork då man ska städa. Men rastlös…jag vet inte…kändes mer som jag drog runt i huset som en tyfon…med energi som spretade och flyttade runt och gjorde nerslag än här och än där. Då jag var klar med det som bara skulle vara städning hade jag flyttat runt och bytt plats på både mattor och möbler och i slutänden hade det ändå bara resulterat i att mattan vid matbordet och mattan i pianorummet hade skiftat plats. I övrigt såg det ut som förut… *s*.

”Jaja”, tänkte jag, ”alltid nåt”, och kom att tänka på ett recept på ”Semlecupcakes” som jag hittat på en receptblogg – ”Heavenly Cupcakes”.
”Perfekt fredagsfika”, tänkte jag och satte igång.
Gick…sådär…hm… Inledningsvis fattades jag några viktiga ingredienser så jag fick improvisera lite. Och då mina citroncupcakes stått i ugnen en stund och en ljuvlig doft börjat sprida sig i huset upptäckte jag att en utav de rätt så viktiga ingredienserna stod kvar på bakbordet. Väldigt viktiga visade det sig då det färdiga resultatet blev något mellanting mellan dödbakad sockerkaka och nyköpt tvättsvamp…i och för sig med citronsmak…*s* .
Då väninnan kom för att hämta mig en stund senare för en välbehövlig promenad påpekade hon uppmuntrande att det ju faktiskt skapade bra utrymme för den goda toppingen, och det hade hon ju rätt i.

Nu har fredagen gått mot eftermiddag. Och med en lång, uppfriskande promenad i benen, en kopp kaffe med nybakade tvättsvampar och mina inneskor återerövrade från katten så känns det rätt gott att det är fredag.

om rökt lax och åskoväder...

"Rökt vitlökslax...", sa maken och fick något drömskt i blicken. Vi hade just avslutat vår trettondagssupé med ungsbakad lax med vitlöksgratinerade räkor. Och något i den här kombinationen hade väckt associationer och tankarna vandrade till den sommaren för kanske tolv - tretton år sedan då vi som nyblivna husvagnsägare begett oss ner till Kivik för att provbo vårt rullande sommarhus under midsommarhelgen. Vi hade gått en lång runda. Från campingen, genom Kivik och vidare ut på Stenshuvud. Vädret, som varit varmt och soligt då vi gav oss av övergick till att med all önskvärd tydlighet meddela att nu var ett åskväder i antågande. Vi var väl halvvägs tillbaks då ovädret brakade loss. I hällregn, med vatten upp till knäna, sprang vi längs med vägen och nådde in till Kivik där vi sökte skydd inne på Buhres Fiskrökeri. Förmodligen hade vi haft planer på att grilla på kvällen men det kändes inte längre så aktuellt. Istället passade vi på att undersöka utbudet i den lilla butiken... som det var på den tiden. Två rökta makrillar med olika kryddningar och så bestämde vi oss för att testa deras rökta vitlökslax. Det värsta regnet hade avtagit då vi bestämde oss för att avverka sista sträckan upp till husvagnen.

Som campingamatörer lär man sig en del saker "the hard way"...och vi lärde oss den här gången, vår första, att det är inte bara lämpligt, utan dessutom väldigt viktigt, att alltid se till att takluckan är stängd då man ger sig av... Även om det är strålande solsken...*s*.

Efter att ha länspumpat vårt lilla krypin dukade vi fram våra fiskar, bröt lite bröd och slog upp ett glas vin...en festmåltid, nästan lite biblisk... Och den där vitlökslaxen...hm...jag vet inte om det berodde på sammanhanget, men få saker har därefter kunnat överträffa den...*s*...men deras vanliga rökta lax är ju inte dum heller....och deras rökta räkor...mm....

Jag har fortsatt återkomma till Buhres med strävsam regelbundenhet och följde med stort intresse via hemsidan och nyhetsbrev, deras återuppbyggnad efter branden som hotat att ödelägga hela verksamheten... Och förundrades och gladdes åt att få se att även om elden förvandlade den fysiska byggnaden till aska... så var det ur just denna aska som verksamhetens innersta väsen åter kunde resa sig. Till stor glädje för oss entusiaster som lämnat en del av oss själva där...så att vi ska hitta dit igen...*s*

om stugsittare och modifierade nyårslöften...

Julen och vintern hade tagit hårt på vårt ljusförråd så årets första utflykt fick gå till Älmhult och Ikea - det perfekta utflyktsmålet för en frusen stugsittare som jag *s*. En fika hemma hos dottern...och äntligen tillfälle att höra mer om hennes Egyptenresa...sedan var vi redo.
Det är märkligt. Jag hann in genom den snurrande dörren, gick upp för trappan och sedan hade jag en gul lånekasse i handen..?! Med 2 plädar i?!! Dotterns pojkvän hävdar bestämt att det är något betingat, det här med att handla på Ikea. Och jag är kanske böjd att hålla med. För då vi nådde fram till kassan hade jag, förutom ljus som ju var huvudsyftet med besöket, även inhandlat servetter, assietter, en tavelram, en duk, ett par gardiner, samt ovan nämnda plädar.

Men å andra sidan är det ju inga onödiga prylar. För samtidigt lät vi bli att köpa ny hylla till TV-rummet, köksluckor för "bra att ha"-bruk, och en matta. Det hade varit svårare att förklara...utifrån att dagens lilla shoppingrunda faktiskt innebar att jag bröt mitt nyårslöfte - att ha ett inköpsfritt år! Hoppsan. *s*

Men det höll ju i några dagar iallfall...Hm... om nu lördagen kan räknas... Dels är ju det mesta stängt eftersom det var nyårsdagen och dels var det ju så att det tog det lite tid för mig att ta mig upp. Och igår...nej, igår köpte jag ingenting! Ta mig tusan!

Jag tror att jag helt enkelt gör så att jag modifierar mitt nyårslöfte! Till att bli mer åt att "sträva efter att ha så många inköpsfria dagar detta året som är realistiskt, dvs utan att behöva avstå från möjligheter till roliga utflykter och trevligt sällskap!"