om en flygresa och peptalk...

Dag 1

"Jag är helt lugn", svarade jag maken i går morse då han frågade om jag hade resfeber. Men att skenet kan bedra blev tydligt då jag en timme senare upptäckte jag stod och borstade tänderna med hans tandborste...*s*.
Fick ihop packningen som enligt hemmavågen vägde mindre än 20 kg. Sedan gav jag mig iväg. Rätt tidigt. Men vågade inte chansa på att tågresan skulle fungera.

Men, det gjorde den och strax efter 11 steg jag av på Kastrup och var redo för att ta mig an nästa utmaning - att hitta rätt incheckningsdisk. Mitt minne av detta från i våras var ett fullständigt kaos och en lång vandring fram till rätt ställe. Nu snubblade jag över den direkt. Flöt utan problem genom säkerhetskontrollen och strax efter 12 var jag färdig och kunde lugnt... *s*... invänta flyget som skulle avgå 14.35. Kastrup är sådär kul efter ett tag. Tog en kopp kaffe och en kanelbulle och tänkte att jag kunde köpa något mer matigt på planet sen.
Tio över 2 hade jag hittat fram till min gate bara för att upptäcka att planet skulle bli försenat.
Tjugo över 3 taxade vi ut. Rejält hungrig slog jag upp "menyn"... inte bra...bara kött...just det. Så var det ju i våras med...och klockan tickade på och den där timmen jag tänkte ta det lugnt i Barcelona i väntan på anslutande plan till Mallorca började krympa allt mer. Jag beställde in lite av varje för att få i mig något då det slog mig att jag slängt ner en energybar i väskan, fall i fall. Räddaren i nöden!

Med tjugofem minuter till godo, och utan boardingpass, vet inte varför jag inte kunde få det redan i Köpenhamn...klev jag av planet bara för att upptäcka att ingen av de beskrivningar jag fått stämde! Slängde iväg ett nödsms till systern medan jag gjorde ett snabbt, men nödvändigt toabesök. Och tur var det. Hon ringde upp och med hennes påhejande peptalk i örat: " Spring! Spring! Stanna inte! Det är tre timmar till nästa flyg!" sprang jag genom Barcelonas nybyggda flygplats. Med en stark förhoppning om att jag sprang på rätt håll...*s*. Jag såg inget men jag tror den var fin...*s*... Jag hade mindre än 10 minuter till godo och ännu inget boardingcard då jag flåsande stapplade fram till Gaten. Kvinnan vid disken tittade frågande på mig och sa något. Jag sträckte fram mobilen till henne och sa: "Speak to my sister". Efter viss tvekan, och kanske av medkänsla tog hon telefonen och en stund senare satt jag på flygplanet. Systern skrev ett sms: " om din vaska hinner med ar det ett under!"(spanskt tangentbord *s*)

Men detta var miraklernas dag. Väskan var med. Jag hittade även henne på Palmas flygplats, fast vi gick om varandra och hon i paniken hade kört ifrån sin mobil.

Jag kände mig rätt nöjd sedan, då jag efter en lång dag sjönk ner i skinnsoffan framför brasan med en fluffig fröken Suzy vid min sida och ett välförtjänt glas rött i min hand.

om tjuvlyssning och Johan Glans ...

Hur är det...egentligen... Får man tjuvlyssna? Får man blanda sig i en konversation som man bara är ofrivillig åhörare till?

Vi diskuterade frågan med sonen och hans sambo då vi stannat till i Lund för en fika på väg hem från Malmö. Ett mycket blåsigt Malmö kan jag tillägga. Vi hade varit på Spamalot, en Monty Python musikal. Jätterolig - om man gillar M.P. förstås...och jag måste bara säga en sak: Älska Johan Glans!! Sådär. Det var bara det jag ville ha framfört *s*. Och då vi checkade in på Hotell Kramer fick vi samma runda rum igen som vi hade i våras då vi var där! Trevligt.

Men, det var det där med att höra, eller lyssna. För det är ju lite så att folk i allmänhet pratar på rätt friskt...ibland om privata saker, fast de befinner sig i ett sammanhang där det finns stor risk att andra hör. Och det känns lite som om det är underförstått att man inte ska lyssna, även om man hör.

Det svåra är, tycker jag, då det blir avbrott i konversationen för att någon fastnar i något och inte kommer på ett namn, eller en plats, eller liknande och man själv vet. Får man då bryta in och tala om det?

Vi hade lite blandade åsikter om det och hade flera exempel på när det var ok, och när det inte var det. Sonen hade t ex fått svar på varför oktoberfestivalen är i september av en man på tåget som inte tvekade att blanda sig i deras diskussion. Och jag hade tvekat och valt att låta bli att ge information i kassakön i vår lokala icabutik. Så, jag tror att vi kom fram till att det beror på...*s*. Med andra ord - vi vet inte!

Men, oavsett vad tar jag mig friheten att återge en rolig sak jag hörde vid frukosten på Hotell Kramer. Ett gäng, rätt bullriga norrlänningar, kanske arbetare på citytunneln, kanske inte. De pratade norrländska så jag drog den något fördomsfulla slutsatsen att de var här nere för hockey eller nåt. Iallafall- de var rätt bakis...*s* Och en av dem berättade att han och hans byggkompisar vid något tillfälle, på firmans bekostnad druckit 84 öl!? Men för att få dra det på företaget hade de varit tvungna att käka en macka till. Då de dagen efter skickade räkningen på 84 öl och en macka till ekonomiansvarige fick de det något dryga svaret: "Var det verkligen nödvändigt att käka den där mackan?"

om bohemisk organisering och färgburkar...

Ojdå…hm...kanske inte helt genomtänkt…den där toarenoveringen… Men det var ju inte så det var tänkt heller…egentligen…vi skulle ju bara byta handfat…*s*

Det började med att vi upptäckte att den obehagliga doften som vi försökt lokalisera en tid inte alls kom från kattlådan som vi trott, utan den påminde faktiskt mer om avlopp. Vi övervägde några alternativ: dags för byte av avloppsrören (jag tror att det heter något, typ ”stambyte” och innebär mycket av allt…pengar, stök, och euw…inte så kul alltså) Så, kanske var det istället någon plugg från ett ej längre använt rör som hoppat av, ett alternativ som inte innebar så mycket mer än att någon (inte jag) skulle få ta på sig den något obehagliga uppgiften att krypa in i spindelparadiset under huset för att sätta tillbaks den, ett billigt men rätt läbbigt alternativ. Så, mitt optimistiska (och kanske naiva) förslag, att det kunde vara vattenlåset i det gamla handfatet då? Efter en kort stunds funderande föreslog jag ett byte av sagda handfat – lagom kostnad, begränsad arbetsinsats och troligen inte jätteomfattande i stökighet vilket skulle passa bra med tanke på att den årliga gåsamiddagen som stod för dörren. Svårt att argumentera mot!

Men, det är sen det börjar…eller hur?

Jag: ”När vi ändå tar bort handfatet kan jag ju lika gärna måla om väggarna. Det är ju 15 år sen sist”.

Maken: ”Då skulle vi kunna passa på att fixa till det där fönstret vi slog igen då vi klädde om huset”.

Båda (då vi trätt in i tillståndet som präglas mer av entusiasm än förnuft *s*): ”Vi kanske ska ha kakel runt handfatet?”

Och sen, då man kommit förbi det där ”ska bara…passa på”-stadiet så tar nästa fas vid. Det som innehåller: ”har du sett gipsskruvarna?”, ”var fan är alla verktyg”, ”jag var säker på att vi hade spackel”, och ”oj, jag trodde färgen var vattenbaserad?!”

Om två dagar kommer hela familjen för att under helgen umgås, äta gås, eller kalkon är det kanske, och bo över. Inne på toan trängs färgburkar med verktyg och redskap. Kring pianot ligger de nödvändiga toalettartiklarna, provisoriskt nedpackade i små backar med handtag. Målarfärg, penslar, nya lister, kakelplattor, etc etc. Och utanför toan ligger det nya handfatet, delvis uppackat.

Oväntat? Inte direkt. Ovanligt? Knappast! Jag kan förundras över hur vi lyckas glömma detta från gång till gång. Och jag tycker att det har en viss bohemisk charm över sig, vår oförmåga att begränsa oss till realistiska projekt. Och det är ju oftast så att det vi saknar i ordning och organisation tar vi igen i vår carpe diem-attityd. Och sen är vi rätt bra på deadlines. Så jag har rätt stor tro på att då gästerna börjar troppa in – då är toan klar! Sån är jag!

...och avloppslukten? Tja, just nu luktar det mest målarfärg...*s*

om frukostfika och adrenalin...

Det hände en kul grej på frukostfikan. Satt och småpratade med en kollega över en kopp kaffe och en fralla. Han är kirurg och lika intresserad av andras yrkesutövande som han är snabb och skicklig inom sitt eget område. Så diskussionerna blir alltid intressanta. Och idag satt vi och pratade leverfläckar och födelsemärke och borttagning av dessa. Det visade sig att han kunde hinna med en imponerande mängd klienter på en förmiddag och jag påpekade lite skämtsamt att då var de nog inte lika besvärliga som jag, som svimmar så fort jag får bedövning. Och då fick jag årets upprättelse!

Men först, bakgrunden till detta är, bland annat, en incident för några år sedan, då jag ena veckan svimmat vid just ett sådant ingrepp och veckan därpå följde med dottern, som stöd, då hon skulle gå igenom samma sak.

Läkaren, en i övrigt trevlig person, tittade först på mig och sedan på dottern och sa:

"Har du mamma med dej som stöd?", och då dottern svarade ja sa han:

"Är du säker på att du vill det?"

Fast, i ärlighetens namn är det en historia som vi skrattat gott åt genom åren.

Men så idag fick jag alltså en förklaring då min kollega tittade på mig och sa:

”Men då är du allergisk mot adrenalin. Du måste ha bedövning utan det”.

Va? Kan det vara så enkelt? Så jag sa:

”Men, jag har alltid trott att jag var sjåpig?!”

Då log han, min nya läkarfavorit *s*, och sa:

”Man svimmar inte av sjåpighet”.

om paradigmskifte och surgubbar...

"Vi måste ta vårt ansvar som yrkesutövare och inte använda oss av detta", sa den gamle surgubben med eftertryck då han lyckats få tag på mikrofonen för ett sista inlägg före lunch. Efter två dagars föreläsning om self-compassion, accompanjerat av idel lovord hade jag sjunkit ner i den sköna stolen och satt mer och tänkte på den förestående lunchen. Men hans ord skar sig med den gemytliga stämningen och jag tittade förvånat på min kollega som satt bredvid. "Vad sa han?", frågade jag. "Jag vet inte", svarade hon som tydligen visste vem han var, och kanske just därför valt att inte lyssna, "men ser han inte väldigt gammal ut?".
Lite sorgligt egentligen. Generationsskifte. Paradigmskifte. Surgubben, som jag kanske hade vetat vem han var om jag följt debatten, tillhörde förmodligen den radikala grupp som en gång stod på barrikaden och lyckades införa grundmetoden. Och nu kom nästa generation och ville utveckla något, göra om det som för honom kanske symboliserar vetenskapligt perfektion.
Jag hoppas för hans skull att han landar i någon slags visshet. Och kan acceptera att han nu representerar det gamla som behöver utmanas, utvecklas. Allt nytt är inte nödvändigtvis bra. Men det är för det mesta utveckling. Det gamla är kanske tryggt. Men det för alltid med sig en risk för stagnation. För att citera en coach, känd från tv: "om man bara gör det man är bekväm med så kommer man ju ingenstans".
Och kanske har vi alla en inneboende"surgubbe", som sitter på axeln och inte alls vill att saker ska förändras. Som slagit sig till rätta och "sitter säkert". Och vi börjar tänka trygga, förnuftiga tankar som "Man vet vad man har, men inte vad man får..."
Vart ville jag komma med detta då? Hm...jo, så här; min erfarenhet säger mig att kamp och motstånd kostar en massa och leder sällan fram till det man vill. Och efter de senaste dagarnas föreläsning föreslår jag istället att vi behöver acceptera vår egen inre surgubbe, omfamna honom och ta till oss hans vishet och sen låta honom gå för att istället ge plats för nyfikenhet! Så menade jag!

om höstsol och språkförbistring...

Det kunde ha varit värre. Tanken slog mig då jag som hastigast stötte på en avlägsen bekant i bankdörren och ett paket av inte helt angenäma tankar om hur det hade kunnat bli dök upp till ytan. Lite sådär att man ibland kommer undan med blotta förskräckelsen, lite svedd i kanten men...det kunde ha varit värre...även om det inte är exakt så som man skulle ha velat...

Meno male...jag tror det stavas så, italienska för "det kunde ha varit värre". Första gången jag svängde mig med det var 1982 och jag bodde på ett -eller en - campeggio vid havet med, förutom mig, enbart italiensktalande människor. I sammanhanget blev det lite tokigt för en kvinna hade just berättat en tragisk historia och alla beklagade deltagande och då sa jag - meno male - i tron att det betydde vad trist, eller stackars dig, eller något. Men istället sa jag alltså - "det kunde ha varit värre"... Och alla tystnade och tittade på mig, frågande, undrande "Hur?!".

..*s*...och nu kom jag på ett annat tillfälle då jag måste ha kopplat ur hjärnkontoret. Det var 1993 tror jag, och jag skulle förklara för min irländske svåger att det inte alls fanns någon garanti för att man blir bättre på hushållssysslor bara för att man får börja hjälpa till hemma tidigt. För att ge ett exempel på det sa jag: "I started to cook early, but that didn't make me a better cock"...tystnad...befriande skratt...och nu ett roligt minne!

Ett annat tillfälle, för bara någon månad sedan, gjorde jag misstaget att blanda ord från olika språk. Påverkad av reklam - i det här fallet Carlsberg; "Carlsberg don't do *whatever*, but if we did, it would probably be the best *whatever* in the world". Och jag har en ful ovana, troligen fler men de hör inte hemma här, i alla fall, jag lämnar alltid kvar en liten skvätt kaffe i muggen, vatten i glaset, mat på tallriken, skalkar etc etc, med andra ord, jag lämnar slattar. Det gör sig inte bra på engelska...*s*... Maken påpekade just vid det här tillfället, lite på skoj, att jag inte druckit upp. Jag var på väg mot arbetsrummet och vände mig om och svarade: "I don't do sluts". I samma andetag förstod jag vad jag sagt, och kunde bara hoppas att ingen hört något...utom maken då som inte var sen att svara med någon antydning om att han kanske kunde hjälpa till...*S*

Men, var var jag, just det, det kunde har varit värre. Och just idag vaknade jag med en så där "jag får väl ta mig igenom den här dan då"-känsla. Men dagen blev inte sådan. Det dök upp alternativ och istället för att sitta och grubbla packade jag ihop efter lunch, flexade ut och åkte hem och sprang en runda runt sjön i den strålande höstsolen. Sen struntade jag i städningen och tog en kopp kaffe med en Jitterbugg *mums*. Och nu känns det mer som att "life is good"...och det är fredag...och se upp med att få en tupp i halsen...eller att servera Sjömansgryta...i allafall om ni ska göra det på engelska *s*

om självvald inaktivitet och avkopplande likgiltighet...

”Det finns två olika sorters människor”, sa den nu bortgångne rektorn, ”det finns de som går före. Som skapar, som gör saker. Och så finns det de som går bakom och kritiserar! Vilka vill ni vara?”

Den något ledande frågan hade väl i det sammanhanget bara ett vettigt svar. Vi var alla där för att skapa. För att lära oss att uttrycka oss själva genom olika konstarter. Och vi kunde förvänta oss att bli kritiserade.

Men i livet, vardagen som vi alla vaknar upp till varje dag, vem vill vi vara då?

För det mesta tror jag att jag skulle svara att jag vill vara den som går före. Som skapar odödliga verk. Som följer min egen passion. Som inte tar någon hänsyn till samhälleliga lagar och moraliska regler då det gäller att ta till vara alla möjligheter att leva mitt liv fullt ut.

Men, i ärlighetens namn…vissa, inte många… men, morgnar vaknar jag och ja, vad är det man brukar säga, ”så är den dagen förstörd…”

Innebär det med nödvändighet då att man är på den andra sidan? Den som lite småkritiskt granskar sin omvärld med dess invånare? Vill någon vara den personen? Really..?...hm, det är nog så, att verkligheten inte låter sig stoppas in i bara två kategorier, inte ens i ett sånt här sammanhang.

Jag föredrar nog istället att tänka att man i grunden kan vara en skapande person som ibland inte skapar, utan går in i ett mer pausliknande tillstånd, en självvald inaktivitet. Där man kanske mer ägnar sig åt begrundande filosoferande, eller bara inväntar ny inspiration och motivation.

Och jag tror också att man kan vara en i grunden kritisk person, en betraktare, som ibland faktiskt inte bryr sig. Som inte tycker varken bra eller illa om något. Utan istället låter sinnet fyllas av ett ljummet fluff av avkopplande likgiltighet.

Det är så lätt då man får en ledande fråga att svara det som tycks vara politiskt korrekt i sammanhanget, ge uttryck för samma åsikt som de som finns runt omkring, och det är väl dessvärre på det sättet som vi ofta blir manipulerade…hm…nu slår tanken mig att - är det egentligen någon skillnad på självvald inaktivitet och avkopplande likgiltighet? Hur ser man i så fall skillnad? Hur vet man vad som är vad?

Jag tror att jag nu bestämmer jag mig för att välja – båda! I de fall då de verkar för det som är gott. Då vi skapar konstruktivt och upplyftande istället för destruktivt. När vi kritiserar för att främja utvecklingen, för att uppmuntra till sökandet efter det unika, istället för att med lupp leta efter sensationella, lösnummersäljande ”skandaler”.

Och kanske, jag vill gärna tro det i alla fall, bär vi på både skapandet och det kritiska granskandet inom oss.

Och när jag vaknar på morgonen kan jag kanske istället fråga mig: Vem vill jag vara idag?