om en liten resa...

Jag lämnade ett regnigt Hässleholm på torsdagsmorgonen och begav mig norrut…till ett lika regnigt Norrköping. Men det gjorde inget. Sonen och jag knatade runt bra ändå bland stadens gallerior, bl a för ett litet studiebesök på hans sambos jobb – gissa var…*s*, och en tur ner till hans skola. På kvällen lagade värdparet till en jättegod fisksoppa!

På fredagsmorgonen, vid frukostbordet såg jag en spårvagn passera utanför fönstret. Och sedan en till. Och detta är inte en ovanlig händelse bara för att jag annars bor i en liten landsortshåla, utan min förvåning handlade mer om att jag befann mig i ett kök på tredje våningen... Sonen och hans sambo som bott i lägenheten några månader var mycket överseende och satte in mig i stadens topografi.
Fram emot lunch gjorde jag sedan ett försök att knyta skorna utan att samtidigt knyta fast Raoul, en liten silvervitspräcklig kattflicka, en bedårande varelse, för att fortsätta min resa vidare norrut.

Tåget var i tid, och allt flöt på tills vi närmade oss Stockholm då de meddelade i högtalarna att tåget skulle tas ur trafik och alla fick kliva av tåget i Stockholm. Men, med risk för att låta lite ego så kändes det lite skönt att inte behöva bry sig. Jag skulle ju ändå av!

Kanske med lite mer kaxighet än kunskap i bagaget gick jag sedan med raska steg mot hotellet. Hade tidigare i veckan letat upp en, som jag tyckte, bra väg dit. Tills maken påpekade att det inte var tillåtet att gå på motorvägen…*s*. Men just denna fredag bestämde sig mitt lokalsinne att samarbeta och utan större svårigheter hittade jag både hotellet, och senare maken och kvällen avslutades med en fantastisk vegetarisk buffé på Hermans och en vandring på gamla Söder.

Så blev det lördag och efter en smaskig hotellfrukost gav vi oss ut på stan för ett rejält turistande. Med nyinköpt 24 timmarskort åkte vi det mesta av vad Stockholm har att erbjuda av färdmedel. Spårvagn ut till Djurgården och Vasamuseet. Efter en lunch på Slingerbulten i gamla stan drog vi oss upp till hotellet för en liten paus, väldigt liten faktiskt – så kort att det bara rymdes en utklassningsseger i ett kortspel.

Vi valde att ta Djurgårdsfärjan ut till Cirkus och jisses vilken show himlen valde att bjuda oss på; ”Se hur hela Uppland står i lågor…” Och detta följdes av en dunderbra föreställning; ”We will rock you”.

Det är lite synd att Stockholm ligger så långt borta…annars hade man nästan kunnat tänka sig att bo där…*s*.

om sömnbesvär och sportbilar...

Morgonen var inte alls lika solig som jag hade hoppats på. En rejäl vind svepte runt knutarna men förutom det hördes ingenting. För tidigt. Jag vaknar ofta tidigt men lägger mig samtidigt som alla andra så summan av det blir väl då att jag nog sover för lite. I allafall får man det intrycket då man läser alla larmrapporter om för lite sömn. Och att kvinnor med sina mer komplexa hjärnor också behöver mer sömn. Än män förmodar jag att det betyder... Om man dessutom använder nämnda kroppsdel i sitt arbete är det ännu viktigare att sova. För återhämtning alltså. Så, då kan jag ju hävda det som orsak till att jag inte är riktigt lika snabb som jag brukar. I tanken alltså. Lite trög skulle man kunna säga. Iallfall var det det omdömet som fälldes då jag skrattade åt nåt skämt och sonen påpekade att jag var lite "sen". Han hade hunnit skratta färdigt innan jag greppat poängen...*s* ...och jag är böjd att hålla med. Men det gör inget, jag har inte bråttom...och ett bra skämt håller länge, så att även jag hinner med....tänker jag...Hm...å andra sidan sover jag rätt gott framför tv'n och det måste ju räknas det med...

och, var var jag...ja just det, jag vaknade och tittade ut och fick syn på den lilla pärlan...sonens Mazda - med följdnamn...som kvinna tar jag mig friheten att säga att den är grön, en "cabbe"! I en gammal låt med Marianne Faithful sjunger hon "at the age of thirtyseven...." och om att hon aldrig kommer att åka runt i Paris i en sportbil med vinden i håret...och det är lite tragiskt...så, idag på eftermiddagen tog han med mig i sin bil, "nedkabbat" - vet inte hur det stavas - blev jag bjuden på en åktur, inte genom Paris, men ner till Luhrsjöns hösttomma parkering. Han provade några, troligen fräcka, moves med bilen så jag satt med säkerhetsbältet i axeln och hjärtat i halsgropen innan han skjutsade tillbaks mig till vardagen igen. Och jag lovar att jag menade varje ord jag sa att jag gärna passar bilen om han känner att han behöver ha lite ledigt. Så att jag "at the age of fortyseven..." kan köra genom byn med "a warm wind in my hair..".

om runda bord och träningsvärk...

Jag log lite i smyg åt dotterns entusiasm då hon följde med på måndagens styrketräning för att testa. Jag kunde känna igen mig själv, och alla andra för den delen. När det var vår första gång. Övningarna är enkla och man lär sig dem snabbt. Vilket ju också gör att man rätt snabbt kan delta fullt ut. Snabbare än musklerna hinner byggas upp, har vi alla fått lära oss den hårda vägen…*s*…så jag blev inte så förvånad, utan log väl mer ett medkännande leende då jag dagen efter fick ett sms ”…träningsvärk? Skoja eller! Det är inte lätt att leva då hela kroppen värker…”.
Men det är lite märkligt det där med träningsvärk. Hur det inte tycks finnas någon gräns för det. Efter sex veckors träning, 3-4 dagar i veckan, sitter jag här, dagen efter mitt eget pass och känner att - hoppsan…där var visst några muskler till som jag inte använt förut…?! Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är positivt eller negativt heller. För det är väl alltid trevligt att upptäcka nya grejer hos sig själv... men det måste ju inte nödvändigtvis vara smärtsamt.

Men så är det väl med det mesta när jag tänker efter. Att det är lite knökigt att lära sig något nytt. I början tar det emot rejält att göra saker på ett nytt sätt. Som då vi för några helger sedan skaffade nytt köksbord. Ett runt. Inte för att vi behövde det, köksbord är ingen bristvara i vårt hem, utan mer för att det var så fint. Och det passar verkligen bra i vårt lilla kök. Nu blev det så att eftersom vi alltid haft mer avlånga bord, fyrkantiga eller ovala, där alla mer eller mindre haft sin speciella plats dit de gått då vi kallat till mat, så uppstod det under första tiden med nya bordet viss förvirring. Lite ”Bob Lindeman – uppmaning till "Nisse" vid träning i det runda rummet: Gå och ställ dig i hörnet!”. Men nu, efter några veckors prövotid har det kanske ändå på något svårbegripligt sätt börjat fall på plats och kanske, kanske har vi hittat och mer markerat våra platser. Vårt matbordsrevir. Eller, har vi börjat acceptera kaoset. För när jag tänker efter så skiftar vi runt lite. Beroende på vilka som är där. Hm...avancerade regler vid matbordet som inte har något med varken etikett eller vett att göra. Det här får nog studeras vidare tror jag...*s*...men,

...Hm, nu har jag gjort ett tappert försök. Att tänka positivt kring den eviga träningsvärken menar jag. Och jag viker mig för den eviga sanningen att, det handlar väl, som alltid, om acceptans kring sakernas natur. Så, då det kommer till träningsvärk; den gör ont, den går över och ...den kommer tillbaka.

om katedraler och oväntad erotik...

Det är det där med tidens tand..och guldkant får gårdsplanens knastrande grus…(ur ”Fråga mig inte varför”). Vad som händer med våra minnen då de får ligga lite. Vad man väljer att komma ihåg. Jag tror att det säger lite om vem man är. Och hur kom jag in på detta då?

Det började i onsdags då jag efter ett stenhårt gympapass slog ner ändan i fåtöljen. Med katten förnöjsamt spinnandes på magen, ett stort glas citronvatten inom räckhåll och med stora förväntningar startade…hm…ska jag skriva tv’n, fast det var datorn…eller egentligen både och…i alla fall. Vi drog igång den, miniserien som bygger på böckerna ”Stormarnas tid” och ”Maktens skördar”, av Ken Follet. Storslagna böcker! Handlingen kretsar kring uppförandet av en gigantisk katedral. Upplevelsen av böckerna har sedan dess gjort att jag ständigt fascinerats av byggnader jag besökt. Hur de faktiskt konstruerats och byggts upp för jätte länge sedan. Hur sjutton gjorde de? Och böckerna, ja, de var sådana att man slukade dem. Levde med dem. Tog till sig karaktärerna. Älskade några. Hatade andra. Och när man läst ut dem ville man ha mer. Och nu har de blivit filmade.
Någon som tänker att jag kanske är liiiite naiv som tror att filmen skulle kunna leva upp till böckerna? Till mina högt ställda förväntningar? Hm…*s*.
Vi såg första delen och jag blev lite konfundersam. Visst kom jag ihåg karaktärerna…eller..? Letade fram den första boken för att friska upp minnet. Och efter lite bläddrande konstaterade jag att hm..det var en rätt erotisk bok...hade jag tyckt det då också? För typ 20 år sedan… Då eftertexterna rullade efter del 2, där vi fått bevittna såväl incest som våldtäkter och nedpinkade biskopar, undrade sonen försiktigt vad fasen det var för böcker jag läste egentligen. Och som jag rekommenderade till mina barn. Och maken frågade lite försynt vad han kunde förvänta sig framöver…djursex? För det var väl i stort sett det enda vi ännu inte fått bevittna… Bara så att han var beredd…*s*…
Konstigt.
Jag försökte lite förundrat minnas vad böckerna handlat om. För hos mig fanns bara kvar bilder av hjältar, starka kvinnor och ett fantastiskt katedralbygge… Funderade lite om jag skulle läsa om böckerna istället…och strunta i att se resten av miniserien. Det verkade ju inte som manusförfattaren och jag var på samma våglängd.
Men det var då jag kom att tänka på det där med hur man väljer att minnas saker. Och att hans/hennes upplevelse av boken får stå för honom/henne. Jag behöver inte släppa min, utan kan fortsätta minnas den som min stora läsupplevelse. Och så får miniserien vara något annat. Och, ja, vi har fortsatt titta. Och den tar sig. Så jag kommer att följa med hela vägen fram. Men nu utifrån miniserien. Inte boken. Och vad säger det om mig då? Hur jag väljer att minnas saker…I don’t know…men, då jag nu nått en ålder där det inte alltid är så lätt att komma ihåg saker kan det kännas rätt bra att jag åtminstone väljer att minnas det som var positivt!

om fnyshummande och frispring...

"234,50", sa kassörskan till kunden framför mig i kön på Systembolaget i går. Jag stannade upp. Hm... konstigt. Och sen förstod jag varför det kändes märkligt, för på kassaapparaten i utgången till höger om oss stod exakt samma belopp. Jag gjorde väl någon slags fnyshummande åt min upptäckt för kassörskan i min kassa tittade upp på mig med en frågande blick. Och jag som alltid ser lite skyldig ut, oavsett om jag gjort något eller inte, kände mig lite ertappad. Under en bråkdel av en sekund funderade jag på om jag skulle berätta vad jag fnyshummat åt, men lyckades fånga upp mig innan jag satte igång en utläggning som knappast fått mig att verka mindre skyldig. Och detta, att jag lyckades stoppa mig kan eventuell ha något att göra med att jag tidigare under dagen blivit ertappad på jobbet i en lite oväntad situation. Då jag trodde jag var själv. Hm...lät kanske mer dramatiskt än det var...*s*... I alla fall, mitt rum på jobbet ligger längst ner i en korridor och i andra änden ligger personalutrymmet, alltså omklädningsrum och så. Jag har vid flera tillfällen på väg mot mitt rum känt en nästan oemotståndlig lust att släppa loss och springa eller danshoppa genom korridoren, men givetvis inte gjort det...finns alltid risk att någon dörr öppnas och jag vill ju inte gärna hoppa in i en sådan...eller råka hoppa in i ett annat rum...*s*. Men, en sån där sen eftermiddag som det var igår, och de flesta hade gått hem så kunde jag inte längre stå emot. Så jag började lite försiktigt med några hoppsasteg och lät det accelerera till ett vilt "frispring" längs med det skinande golvet. Med armarna uppsträckta mot taket i någon slags danspose, det långa håret löst fladdrande runt huvudet och ett lyckligt leende på läpparna flög jag fram. Strax före mitt rum finns ett glasparti ut mot väntrummet. Jag slängde en snabb blick åt det hållet då jag passerade...och mötte ett par mycket förvånade ögon. Jag kraschlandade i verkligheten med ett gapskratt. Fanns inte mycket annat att göra. Och min kollega fick eventuellt något att berätta vid kvällens fredagsmys. Och jag kanske får lite gliringar en vecka framåt. Det är ok. I morgon är det val. Och jag tror inte att något parti föreslagit mer fritt löpande i korridorerna...men ett parti förespråkar i allafall fler psykologer på vårdcentralerna. Och i det här fallet är det nästan samma sak. *S*

om att unna sig en gnutta magi...

Just hemkommen från veckans joggingtur....I know....det börjar likna en "joggblogg"..*s*...I allafall. Idag ackompanjerades rundan av "I need you now" med Lady Antebellum. Kanske inte det naturliga valet för en tur i skogen, men om man springer i min stilla lunk så är den perfekt. Och dessutom väldigt fin. Men, en sak störde min frid -en lång smal joggare med tighta svarta brallor och knallorange tröja. Ja, han störde mig inte, men då jag blivit omsprungen av honom 2 gånger och dssutom mött honom en gång så började jag känna av lite så där, "matrix-deja vu", (för er som inte sett Matrix betyder en deja-vú i det sammanhanget att något ändrats i Matrix - dvs det vi tror är verkligheten, *s*.) Strax innan jag blev omsprungen andra gången och hamnade i filmens värld hade ett stilla regn börjat falla och jag insåg att det fanns risk att jag skulle bli rätt blöt då jag nådde ner till sjön och inte längre skyddades av träden. Det hade inte varit hela världen i och för sig...kanske tänker man bara så automatiskt...att det ska vara besvärligt...hm...Men, just som jag kom ut ur skogen och sprang ner för den sista backen innan sjön öppnade molnen upp sig. Solen sken och två fantastiska regnbågar prydde himlen.
Wow, något hade verkligen ändrats. Magiskt. Och vilken tur att jag springer så långsamt att jag hann att se det!!
Och nu är duschen ledig och jag har fortfarande samma låt i huvudet..."I'm a little drunk and I need you now...*s*..."

om en alldeles individuell nyårsafton...

Skål och gott nytt år!
Om man ser det så kan man ju säga att torsdagen var som en liten nyårsafton. Dagen före födelsedagen. Och då firade vi med en mustig kycklingsoppa och ett riktigt gott rött vin. Och egentligen kanske jag skulle ha satt mig den dagen och jobbat med min alldeles speciella, individuella årskrönika över det gångna året. Eller, det kvittar väl..om jag ändå ska introducera ett individuellt nyårsfirande behöver jag ju inte omedelbart hitta på regler som jag automatiskt har brutit…*s*, så jag gör det idag istället, efter 3 dagars firande, sådär lite lagom trött och nöjd.
Jag var ute och sprang en runda på fredagsförmiddagen (efter jag hade städat). Och när jag väl fått ut Erik Hassle ur huvudet (hade hört "Standing where you left me" precis innan vi stack ut och just det sista man hör brukar vara det som styr tempot i löpstegen) så började jag fundera över det där med ålder. Det finns en t-shirt med trycket: "Gammal är alltid 15 år äldre än jag...". Och lite så är det nog, att även om födelsedagar eventuellt börjar handla mer om nedräkning inför den slutliga utcheckningen än en räcka av nya starter så flyttas den där ”gammalgränsen” hela tiden fram. Tills man inte längre tänker att det ska jag göra sen. Om 5 år. Om 10 år. Utan verkligen får börja fundera över om det inte är dags att göra det här och nu.

Speciellt då alla tecken visar på att man nått en "checkpoint". Då den inre termostaten börjat löpa amok och man går runt med någon slags ständig hormonell slagsida. Då vet man att det är dags för eftertanke. Innan man går vidare. Eller, heter det förtanke då? Så att man är mer förberedd. Och vet vad man vill.

Fredagen, själva nyårsdagen avslutades med vitlöksmarinerade tigerräkor med aioli och en välkyld Chablis. Skål ta mig fan! *S*
Så, så här dagen efter kalas med gäster och tacos - har jag ångrat något jag gjort det gångna året? No way! Kanske ångrar jag sådant jag lät bli att göra. För att jag fegade ur. Eller inte orkade dra igång något. Som kunde ha blivit bra. ”Men tiden gick och det blev kväll. Och ingenting förändrade sig själv”, Wiehe/Afselius.

Och, loggdate sep12, både rastlös och förväntansfull - vad önskar jag mig av det nya året? Hm...Frallor till lördagsfikat, frysta hallon till yoghurten, frostklara vinternätter, frukost på hotell….mmm…älskar hotellfrukostar! Fräknar på sommarnäsan…så ungdomligt.. *s*…Frågor som får svar! Frid i själen, fröjd i hjärtat och så förstås - Fred på jorden!
Skål och gott nytt år!