om runda bord och träningsvärk...

Jag log lite i smyg åt dotterns entusiasm då hon följde med på måndagens styrketräning för att testa. Jag kunde känna igen mig själv, och alla andra för den delen. När det var vår första gång. Övningarna är enkla och man lär sig dem snabbt. Vilket ju också gör att man rätt snabbt kan delta fullt ut. Snabbare än musklerna hinner byggas upp, har vi alla fått lära oss den hårda vägen…*s*…så jag blev inte så förvånad, utan log väl mer ett medkännande leende då jag dagen efter fick ett sms ”…träningsvärk? Skoja eller! Det är inte lätt att leva då hela kroppen värker…”.
Men det är lite märkligt det där med träningsvärk. Hur det inte tycks finnas någon gräns för det. Efter sex veckors träning, 3-4 dagar i veckan, sitter jag här, dagen efter mitt eget pass och känner att - hoppsan…där var visst några muskler till som jag inte använt förut…?! Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är positivt eller negativt heller. För det är väl alltid trevligt att upptäcka nya grejer hos sig själv... men det måste ju inte nödvändigtvis vara smärtsamt.

Men så är det väl med det mesta när jag tänker efter. Att det är lite knökigt att lära sig något nytt. I början tar det emot rejält att göra saker på ett nytt sätt. Som då vi för några helger sedan skaffade nytt köksbord. Ett runt. Inte för att vi behövde det, köksbord är ingen bristvara i vårt hem, utan mer för att det var så fint. Och det passar verkligen bra i vårt lilla kök. Nu blev det så att eftersom vi alltid haft mer avlånga bord, fyrkantiga eller ovala, där alla mer eller mindre haft sin speciella plats dit de gått då vi kallat till mat, så uppstod det under första tiden med nya bordet viss förvirring. Lite ”Bob Lindeman – uppmaning till "Nisse" vid träning i det runda rummet: Gå och ställ dig i hörnet!”. Men nu, efter några veckors prövotid har det kanske ändå på något svårbegripligt sätt börjat fall på plats och kanske, kanske har vi hittat och mer markerat våra platser. Vårt matbordsrevir. Eller, har vi börjat acceptera kaoset. För när jag tänker efter så skiftar vi runt lite. Beroende på vilka som är där. Hm...avancerade regler vid matbordet som inte har något med varken etikett eller vett att göra. Det här får nog studeras vidare tror jag...*s*...men,

...Hm, nu har jag gjort ett tappert försök. Att tänka positivt kring den eviga träningsvärken menar jag. Och jag viker mig för den eviga sanningen att, det handlar väl, som alltid, om acceptans kring sakernas natur. Så, då det kommer till träningsvärk; den gör ont, den går över och ...den kommer tillbaka.