om katedraler och oväntad erotik...

Det är det där med tidens tand..och guldkant får gårdsplanens knastrande grus…(ur ”Fråga mig inte varför”). Vad som händer med våra minnen då de får ligga lite. Vad man väljer att komma ihåg. Jag tror att det säger lite om vem man är. Och hur kom jag in på detta då?

Det började i onsdags då jag efter ett stenhårt gympapass slog ner ändan i fåtöljen. Med katten förnöjsamt spinnandes på magen, ett stort glas citronvatten inom räckhåll och med stora förväntningar startade…hm…ska jag skriva tv’n, fast det var datorn…eller egentligen både och…i alla fall. Vi drog igång den, miniserien som bygger på böckerna ”Stormarnas tid” och ”Maktens skördar”, av Ken Follet. Storslagna böcker! Handlingen kretsar kring uppförandet av en gigantisk katedral. Upplevelsen av böckerna har sedan dess gjort att jag ständigt fascinerats av byggnader jag besökt. Hur de faktiskt konstruerats och byggts upp för jätte länge sedan. Hur sjutton gjorde de? Och böckerna, ja, de var sådana att man slukade dem. Levde med dem. Tog till sig karaktärerna. Älskade några. Hatade andra. Och när man läst ut dem ville man ha mer. Och nu har de blivit filmade.
Någon som tänker att jag kanske är liiiite naiv som tror att filmen skulle kunna leva upp till böckerna? Till mina högt ställda förväntningar? Hm…*s*.
Vi såg första delen och jag blev lite konfundersam. Visst kom jag ihåg karaktärerna…eller..? Letade fram den första boken för att friska upp minnet. Och efter lite bläddrande konstaterade jag att hm..det var en rätt erotisk bok...hade jag tyckt det då också? För typ 20 år sedan… Då eftertexterna rullade efter del 2, där vi fått bevittna såväl incest som våldtäkter och nedpinkade biskopar, undrade sonen försiktigt vad fasen det var för böcker jag läste egentligen. Och som jag rekommenderade till mina barn. Och maken frågade lite försynt vad han kunde förvänta sig framöver…djursex? För det var väl i stort sett det enda vi ännu inte fått bevittna… Bara så att han var beredd…*s*…
Konstigt.
Jag försökte lite förundrat minnas vad böckerna handlat om. För hos mig fanns bara kvar bilder av hjältar, starka kvinnor och ett fantastiskt katedralbygge… Funderade lite om jag skulle läsa om böckerna istället…och strunta i att se resten av miniserien. Det verkade ju inte som manusförfattaren och jag var på samma våglängd.
Men det var då jag kom att tänka på det där med hur man väljer att minnas saker. Och att hans/hennes upplevelse av boken får stå för honom/henne. Jag behöver inte släppa min, utan kan fortsätta minnas den som min stora läsupplevelse. Och så får miniserien vara något annat. Och, ja, vi har fortsatt titta. Och den tar sig. Så jag kommer att följa med hela vägen fram. Men nu utifrån miniserien. Inte boken. Och vad säger det om mig då? Hur jag väljer att minnas saker…I don’t know…men, då jag nu nått en ålder där det inte alltid är så lätt att komma ihåg saker kan det kännas rätt bra att jag åtminstone väljer att minnas det som var positivt!