om vuxenpoäng och pensionärsvarning...

Jag vaknade jättetidigt, fast det var lördag. Fick tvinga mig själv att stanna kvar i sängen tills klockan var så mycket att den skulle ha ringt…om det varit en vanlig vardag. Men, kvart i sex orkade jag inte ligga kvar längre utan steg upp, drog på mig ett par bomullsbyxor och en varm tröja och gick ut i köket och satte på en stor kanna kaffe. Det är livskvalité för mig – lördagsfrukost… sitta länge med tidningen, en macka och en kopp kaffe… i lugn och ro…utan att behöva snegla på ”tidtagaruret” för att hålla tidsschemat.

Det var nog något ovanligt i luften den här dagen, för redan efter mindre än en timme anslöt sig två kaffedrickare till. Men då var jag redan klar och kände mig lite rastlös och redo för att ge mig i kast med något, vad som helst.

”Kan man putsa fönster fast klockan bara är sju?”, frågade jag.
”Ah du”, svaret kom nästan unisont, ”det är fan nästan pensionärsvarning på det”.
Jag såg på dem, ryckte lätt på axlarna, sa kanske ”ok”… men tänkte ändå någonstans att: ”Hm… hur, eller när gör man rätt?”

För, det var en tid då man lite sådär smått sarkastiskt fick "vuxenpoäng" så fort man gjorde något moget som i och för sig kanske var bra… men oväntat. Nu är det istället "pensionärsvarning" på det. Det väcker ju liksom frågan….När sjutton har man rätt ålder då?

Hur jag än vände och vred på det kom jag bara fram till slutsatsen att det bestämmer man nog själv. Och så kan man välja att strunta i att bry sig så mycket om vad andra tänker om det. Om de tänker något...för det vet man ju i regel inte heller... och ska man följa alla andras tyckande kan det bli lite mycket att hålla reda på...*s*... Och så tänker jag att vi, precis som alla andra, oavsett hur gamla eller unga vi är eller skulle vilja vara, nog ändå är i våra bästa år, och då kan det ju inte bli fel!

Så... blev det några fönster putsade? Hm… sanningen är den att jag bestämde mig för att det nog var en lite aning för kallt för det ännu, så jag gick in i arbetsrummet och satte mig vid datorn en stund för att vänta in dagen. En stund senare kom maken in, uppiggad av en kopp kaffe eller två, och sa – ovanligt hurtigt för att vara honom, speciellt vid den här tidpunkten på dagen: ”Ska vi köra till tippen nu då?”

Det hade varit en lättköpt poäng att bolla tillbaks pensionärsvarningen eftersom klockan bara hunnit bli tio i åtta…men jag avstod och påpekade istället stilla att vi nog fick vänta ett tag så de hann öppna…*s*