om en dag i paradiset...

Påskdagens morgon vaknade jag, som alltid, tidigt. Vi hade inga mer bestämda planer än att vi skulle ta oss ut till Mölle och Kullaberg och tillbringa dagen där. Och vilken dag det blev. Fast vi bara är i april var det sommartemperaturer. Och det kändes lite underligt då den ännu lite vinterfuktiga marken doldes av vitsippor och gulsippor medan träden ännu var kala. Men ändå, efterhand som dagen gick var det som om naturen vaknade till och i slutet på vår långa vandring var det flera bokar som börjat spricka upp.
Jag kände mig fylld av energi så fort jag satte ner foten utanför bilen i Mölles hamn. På med vandrarskorna sen gav vi oss av. Vi valde, som vi brukar, att ta den klippiga strandvägen från Mölle ute till Ransvik för att sedan påbörja stigningen på den rödmarkerade, lite mer promenadvänliga leden upp mot fyren. Vi höll ett högt tempo medan vi gick, men tog ofta pauser för att bara njuta. Klarblå himmel, ett stilla hav och en sol som värmde havsvindarna till ljumma brisar.
Vi bestämde oss för att packa upp vår lilla matsäck på Åkersberg, en klippig kulle ut i vattnet... Jättefin! Det var nog några år sedan vi klättrade upp där senast så det var lite nykommet. Och i valet av rester kändes det som om vi gjort rätt då vi med väl upparbetad aptit avnjöt en lunch bestående av potatissallad grillade kycklingrester med lite vindruvor och pärltomater.
Kaffe passade vi på att köpa då vi passerade Fyren.
Vägen ner gick vi längs den något tuffare blåmarkerade leden. Senaste gången vi försökte gå den hamnade vi i ett igenväxt buskage... som jag tror var bebott av typ en miljon fästningar *s*...och där stigen blockerades av nedfallna träd. Den gången gick vi tillbaks till den röda leden och tänkte att de nog inte hunnit röja upp efter alla stormar. Men nu upptäckte vi att det nog var så att vi gått fel den gången...*s*. För om man gick rätt gick det alldeles utmärkt att ta sig fram. Det är en tuff led! Rejäla backar... bäst att fästa blicken i marken så att fötterna hamnar där de ska... *s*. För på ena sidan- en vitsippsbacke...och på andra sidan ett - förvisso enastående vackert, men lik förbaskat ett- stup! Vi gick alldeles tysta...men omslutna av ljud; skratt från en båt som sakta gled förbi ute på havet, bilar på väg upp mot fyren, vandrare som hellre njöt av en engagerad diskussion och allt blandat med en symfoni av fågelsång. Det är som om man hamnar i trans då man går där. Och samtidigt som man är väl medveten om var man är glider tankarna iväg och jag känner alltid att jag uppfylls av någon slags tankereda. Som om tankarna blir klarare. Jag gick och funderade över mod. Mod att göra de förändringar jag vet att jag egentligen redan satt igång. Och här ute, i mitt paradis på jorden, känns de alltid möjliga. Nästan självklara. Kanske till och med enkla.

Vi var rätt möra då vi till slut kom tillbaks till bilen. Efter en glass och en stilla promenad runt i Mölle satt vi åter i bilen och körde hem. Och på något sätt känns det alltid som att det snarare är så att vi kör bort...med en längtan om att snart komma tillbaks igen.

Jag trodde vi skulle vara helt slut efter vår heldag i paradiset och bara falla ihop i soffan. Men istället blev det mer så att energinivån låg någon halvmeter över huvudet så vi satte igång med att trä grillspett. Mums!

Och, med nytankad energi går jag vidare i vårsolen och tar med mig mitt favoritcitat:

"Dröm bara de drömmar som väcker glädje och kraft och i vilka du är den som styr över ditt liv."