om drömmar och fastkilade fingrar...

”Det var nog det märkligaste jag sett”, sa maken där jag stod med fingret fastkilat i diskmaskinen, ”hur fick du in det där?”
En omöjlig fråga för mig att besvara för i min värld hade jag bara gått förbi diskmaskinen och plötsligt suttit fast i den översta trådkorgen.

”Jag vet inte”, svarade jag sanningsenligt men kunde inte låta bli att skratta åt det, för någonstans måste man ändå tänka att ”what are the odds?”. Speciellt som det visade sig att jag, för att få loss fingret, var tvungen att vika lite på armen och vrida till och liksom gänga ut det. Så hur det gått till, rent tekniskt, är en gåta, men att märkliga saker händer då huvud och kropp inte riktigt befinner sig på samma ställe, det är tydligt.

Och i mitt fall kan man nog lugnt påstå att jag samtidigt som jag, på gott och ont, står med båda fötterna stadigt förankrade i den skånska myllan, så har jag huvudet, allt som oftast högt i det blå.

Och det är inte alltid helt enkelt. Det är det där med att kunna vara både medvetet närvarande här och nu, samtidigt som man inte släpper sina önskningar och drömmar ur sikte. Det är lätt att sväva iväg och hellre vara framme redan. Men knepet är väl någonstans att kunna ta hjälp av sina önskningar och drömmar, att hitta själva kärnan och känslan i dem, för att må så bra som möjligt där man är. Så man hittar kraften och modet att ta sig dit man vill.

Och då kan ett fastkilat finger bli lite av en påminnelse om att det är dags att stanna upp och samla ihop sig en stund.Och kolla att man fortfarande vet åt vilket håll man är på väg så att det är på väg dit man vill.