Om midvintersolstånd och mångalenskap

Ja ja, det är vinter och ”en sa ente klaga…”… Visserligen är det väl mer väntat vid den här tiden på året...med kyla och snö...och kläder efter väder osv. Men det kan väl få vara lite okej att tycka att det är lite motigt att gå upp från sängvärmen då det är 22 minusgrader ute och 15 – visserligen plus, men ändå – grader inne. Och is på fönsterrutorna i sovrummet…på insidan…och på dörren till duschen…... men sen får det räcka *s*. För det är också väldigt vackert med både snön och rimfrosten. Och så här några dagar kvar till jul känns det också rätt väl ”tajmat”. Dessutom ska det nog komma ännu mer snö...så; Hej mitt vinterland...hej o hå...

Hm... det känns som om många saker infaller samtidigt just nu. Inte bara snö och jul. Men lite så, mitt upp i julförberedelserna och den deadline som den 24’e ändå innebär så står vi här under inflytande av både fullmåne, månförmörkelse och midvintersolstånd - samtidigt! Inte konstigt att man känner av sin inneboende galenskap och gör och säger märkliga saker. Och man mest av allt känner lust att ge sig ut och dansa i det silverfärgade månskenet…hm…*s*… Jag tror att i en annan tid, på en annan plats *s*…dansar vildkvinnan i mig en hälsningsdans till solguden för att locka och välkomna den värmande solen tillbaks till kalla norden. …

…Eller…det kan ju också vara någon slags inre smygsstress…men det är ju inte lika spännande på något sätt…*s*

om blomdoft och kattombyte...

Med hjälp av 15 stearinljus i köket fick jag upp innetemperaturen runt köksbordet från 17 till 18 grader. Det är tidigt på morgonen, fjärde advent och det fortsätter att snöa. Och mina tankar, något sega efter gårdagens 45-årskalas vandrar…




…”Tack, men jag tittar lite…”, sa jag till den något påträngande expediten i den dofttyngda affären när hon frågade om jag behövde hjälp. För mig betyder det svaret: "Lämna mig ifred!", dvs. att jag verkligen inte vill ha någon hjälp. Men för henne betydde det nog något annat, typ "Jag säger nej, men om du är riktigt envis och påträngande så kanske jag ändå köper något!". Maken drog sig småleende undan och hade rätt roligt åt mig då jag tio minuter senare något frustrerad lämnade affären med diverse doftande krämer och blomvatten insmorda på händerna. Kanske hade jag klarat mig bättre om jag inte slängt in en liten vit lögn att jag tittade efter något litet till min mamma, för det var då hon påpekade att jag var på herravdelningen och genast drog iväg med mig till fina hyllan i dyra avdelningen. Jag kan fascineras över hur en del säljpersoner verkligen inte kan läsa av kunder. Jag ville bara titta. Verkligen. Och jag köpte inget.


Istället gick vi och tog en fika på Darins, där de hade gyllengul saffransglass (som det var alldeles för kallt för att äta) och lussekatter i form av sockerbullar (som också gick bort då de även var fyllda med russin).

Sen hämtade vi Blekingesonen på stationen och körde hem genom snötyngda skogar. Och det var så vackert att man knappt trodde det var sant.

Och nu går det snabbt mot jul. Nästa vecka är det stora hemvändardagar och då är det också dags för kattombyte. Då vår katt – som är sådär intresserad av besök (gissa vem utav dem det är) – får säga adjö till dotterns myskatter och istället välkomna Norrköpingssonens storstadskatt.

om julefrid och zombies...

Snart fjärde advent och i morse vaknade jag upp till ett fantastiskt vinterlandskap! Byn, fortfarande omgärdad av det blå gryningsljuset, hade under natten täckts av ett tungt snötäcke. Grannens julbelysning skapade ett värmande sken som fick mig att stanna upp en stund. Och medan jag satt där på sängkanten, och drog på mig mina tjocka fårskinnstofflor utanpå raggsockorna, kände jag att jag fylldes av julstämning. Den lugna varianten. Den där varma, gemytliga, rofyllda. Hm… när jag tänker efter behövs det inte så mycket nuförtiden för att försätta mig i den stämningen… och spinner jag vidare på den tanken så är det väl lite så att det finns några möjliga orsaker till detta.

Dels kan det ju vara så att all mindfulnessträning fått effekt och jag numera lever som jag lär. Tar en dag i taget och njuter av att söka efter det positiva i det som händer. Och sett ur det perspektivet har veckan varit jättebra! (så klart *s*). Full av roliga händelser och aktiviteter… och härliga möten…och dignande julbord!

…Eller så är jag inte alls avslappnad utan har mer gått in i ett zombieliknande tillstånd där jag som en effekt av stress efter en fullspäckad vecka blivit mer död än levande…hehe…nej…jag håller på det första alternativet…man kan inte vara zombie samtidigt som man är fylld av energi…

Och så är jag dessutom en fantastiskt stolt mamma!!

Och med sista versen i julfavoriten, går jag in i fjärde advent.

Like a bolt out of the blue

fate steps in and sees you through

when you wish upon a star

your dreams come true

om pepparkakor och flanellpyjamas...

"Det viktigaste är ju trots allt att man gör saker för att man själv vill det och inte för att man måste, för att det är en tradition", tänkte jag för mig själv då jag avslutat årets pepparkaksbak... och slängt resultatet i den organiska tunnan... Jag hade gjort en mindre sats än jag brukar och allt hade flutit på bra. Men någonstans blev det visst fel och i stället för spröda, tunna kakor i form av hjärtan, grisar och stjärnor påminde det om fantasifullt skurna disktrasor..*s*...hm...nåja...degen var god i alla fall... och det luktar gott i huset! Och jag fick min stund av bak med julmusik!

Tänkte på det igår då jag gick en runda på stan medan jag väntade på att maken skulle sluta jobba och i varje affär möttes av en ständig ljudvall av julinspirerande musik... troligen "Absolut Christmas" som snurrade i cd-spelarna. Som hastigast noterade jag att jag trots allt kunde känna viss sympati för de som står i detta brus hela dagarna men...hm... jag gillar julmusik! Och jag upptäckte som jag gick där att det inom mig växte fram en idyllisk bild, eller känsla, av en julaftonsmorgon framför brasan. Familjen som vaknade och droppade in efter hand. I flanellpyjamas...(?)... Kaffe och lussekatt i väntan på frukost. Och allt inbäddat i sånt där dimmigt fluff som bara finns i amerikanska filmer. Och alla var glada...och förväntansfulla...*s*

Jag berättade om min vision på kvällen då vi samlats kring fredagssupén och den närvarande delen av familjen, som inte alls delar min vurm för julmusik, lyssnade på min beskrivning av en julaftonsidyll med viss skepticism. Men de lät mig hållas och den enda ifrågasättande kommentaren som kom var sonen som efter att ha lyssnat på min mycket målande beskrivning sa: "Vadå flanellpyjamas?"...*s*

Men känslan sitter kvar och nu är det tredje advent och jag placerar mig själv vid min inre brasa och nynnar...

Fate is kind
She brings to those who love
the sweet fulfillment of
their secret longing...

Om sönderfall och förnekelse...

Utan ett ljud föll glasögonen i sär i min hand. Bara sådär. Så diskret att jag först inte förstod vad som hänt. Jag försökte få ihop dem igen, vilket visade sig vara en moment 22-uppgift eftersom jag inte kunde se vad jag gjorde utan att ha dem på *s*. Och i ärlighetens namn, jag kan mörka min bristande synförmåga i de flesta sammanhang, men läsa, det kan jag inte. Och det kan bli väldigt fel då jag chansar. Egentligen kan jag inte skriva sms heller…jo, skriva dem kan jag…men det är inte alltid lätt att förstå vad jag vill ha sagt eftersom T9 funktionen själv väljer vad den vill skriva…i alla fall skyller jag på det …*s*

För att inte missa vinterns alla goda tillfällen till läsning fick jag istället ta en lite tidigare lunch och göra ett besök hos optikern. Tjejen i kassan såg lite beklagande på mig då jag lämnade fram resterna och sa: ”Tyvärr så är det ju ingen garanti på dem längre”. Det visade sig efter en noggrann check i datorn att inte bara hade garantin gått ut, det hade även modellen. Och hur hon än sökte kunde hon inte hitta några reservdelar.

Och att köpa ett par vanliga läsglasögon kunde hon inte rekommendera eftersom mina ögon har väldigt olika synfel.

Så, nu blir det ny synundersökning – den senaste skedde januari 2008 och det är ju ett tag sedan – och kanske kanske, om det visar sig vara lika illa som de flesta runt omkring mig anar och antyder, ger jag mig och erkänner mig lite skyldig till dåligt seende. Fast om det sedan leder till att jag använder glasögonen är ju en helt annan sak. *s*

om hjärnskakning och glöggfrossa...

Inte så att vi har läkarskräck i min familj, men vi har lite svårt att ta oss till doktorn. Det är en sån där allmänt känd sanning om såväl mig som mina nära och kära. Helst ska vi veta vad som är fel och vara rätt säkra på att det finns anledning att ta oss dit innan vi gör det. Så, the hard way har vi fått lära oss att en obehandlad urinvägsinfektion kan ge njurbäcksinflammation, en mycket smärtsam upplevelse som tvingade mig till några dagars sängliggande. Det finns flera andra liknande situationer som efter en viss tids väntan (här snackar vi allt från några timmar, dagar upp till 12 år) till slut lett till både sjukhusvistelser och operationer. Det senaste exemplet i denna anda hände i veckan då min mamma halkade på en isfläck, dold av snö. Med en rejäl smäll landade hon i backen, både med baken och huvudet.
Sex timmar senare ringde hon till mig och frågade, eftersom jag arbetar inom sjukvården *s*, om det var farligt att bli helt förvirrad och tappa minnet då man slår sig i huvudet. Lät inte bra tyckte jag, men eftersom det inte är min avdelning föreslog jag att hon skulle ringa sjukvårdsupplysningen. Och sedan höra av sig tillbaks om hon behövde åka till sjukhuset.
Efter en stund ringde hon upp och berättade att hon fått beskedet att hon omedelbart måste åka in och få huvudet röntgat.
"Ok", sa jag, "ska vi göra det då?"
"Nja", svarade hon, "egentligen är det ju så här. Att om jag inte ringt till dig så hade jag inte ringt till sjukvårdsupplysningen...och då hade jag inte vetat att jag skulle åka in. Så då jag tänker så här, att jag ringde inte till dig. Och då behöver jag ju inte åka in heller..."...inte lönt att argumentera, så är det att eventuellt behöva vård i vår familj...men några dagar senare blev hon iallafall röntgad...och allt var bra! *s*
Men nu har hon iallafall tagit det lungt en vecka och vilat upp sig. Och så använder hon numera broddar!

Men det har snöat rejält nu i helgen och den där hårdrockskonserten vi skulle varit på i Perstorp fick vi skippa.

Istället begav vi oss till fots "upp" till Sjörröd för årets glöggprovning. 10 sorter skulle avverkas. Som vanligt en del mycket goda och andra åkte direkt ut i vasken. Till slut fick vi fram årets vinnare - som vi var rörande överens om - Herrljunga orginal. På grund av delade meningar hade vi sen delad andraplats...hm...min favorit var Kivik Äpple med smak av saffran och apelsin, men den fick kämpa hårt mot Lucia Chokladglögg.
Sen, å andra sidan, är det lite tveksamt om jag överhuvudtaget vill dricka mer glögg i år ändå efter denna glöggfrossa...*s*

om göingemål och lussekatter...

Det är fortfarande fint med snö. För julkänslan. Och även om den inte ligger kvar till jul så gör den mig mer inspirerad än stressad i julpyssleriet. Så idag har jag hunnit med att städa, baka lussekatter och hängt upp julgardiner. Jag har även hunnit slänga sopor och sedan fiska upp dem igen eftersom snön låg tjock på tunnlocket så jag la dem fel...*s*...



... Men mina planer att köra till Ikea för lite julshopping la jag ner då jag drog upp rullgardinen i morse och fick syn på bilen.


Kanske är det för att fokus ligger på julförberedelser eller är det bara rätt stilla för tillfället. Det lunkar på. Händer inget speciellt.

Så dagens händelse är inte speciellt underbar och fantastisk. Snarare något som jag gärna inte gör alls faktiskt...*s*... i alla fall..

...I vår lilla by finns en diversehandel. Av den gamla sorten där man kan hitta reservdelar till saker ingen längre minns någonsin funnits. Där finns sportartiklar, fiskegrejer, hushållsprylar, byggmaterial osv. Den är vida känd...eller var det iallafall en gång i tiden. Men det är något med den affären som gör att man, var gång man går in där, får en känsla av att ha hamnat i en "Stefan & Christer-buskis". En obehaglig skrockande jargong med insinuerande undertoner. Allt sagt med en bred göinsk dialekt, inte alltid lätt att förstå. Det väcker ett märkligt obehag hos mig att gå dit. Och jag förstår att det handlar om min tolkning och att jag inte riktigt fixar att anpassa mig till det. Men, eftersom de nu har blivit ombud och utlämningsställe för DHL och jag ville ha mitt paket så fick jag väl gå dit...även om jag först försökte muta sonen...*s*

Med mössan nerdragen så att den täckte större delen av ansiktet klev jag in, nickade kort och sa så avmätt jag kunde för att inte uppmuntra till något extrasnack, men utan att för den sakens skull vara otrevlig:
” Hej, har du något paket till mig?”

Svaret var oväntat sansat:
”Jau, da ha ja kanse. Oum jau kaålla i apparatten sau se vi”

Eftersom tidigare försök att konversera inte blivit så bra avstod jag från att småprata och informera om att jag lyckats slarva bort numret på paketet och stod bara där och log lite förstrött.

”Jöhup, da va dä.” Han läste mitt namn, ”tank ött jau kunge veda dä, hähä”.

Han gick iväg och hämtade mitt paket. Jag fick det och sa ett snabbt: ”Tack” och smet sedan snabbt ut igen.
Hm..."Det var ju inte så farligt...", tänkte jag sedan...egentligen är det lite charmigt att bo i ett litet samhälle där man kan gå in och säga "Har du ett paket till mig", och utan ytterligare information så vet de om de har det. Det är ju faktiskt en sorts gemenskap i det. Även om vi inte alltid förstår varandra.

Med mitt paket i handen gick jag sen hem och drog igång ett sjujäkla lussekattebak! Många lussekatter blev det. Och en saffransbutterkaka. Och så tryckte jag ner några i en muffinsform så det blev lussecupcakes.

Så nu hoppas vi på fikasugna adventsgäster *s*





Och nu, då vi närmar oss andra advent : Vers 2 i min favoritjulsång:


If your heart is in your dream
No request is too extreme
When you wish upon a star
As dreamers do