Gårdagens kräftskiva dröjer sig kvar i kroppen som en känsla som passar rätt bra ihop med dagens gråmulna regnande. Lite seg med andra ord. Nästan som om hösten krupit in under skinnet och det enda som lockar är en filt och en bra bok. Men jag tycker om hösten så det är ok. Då tempot blir lite lugnare. Man går in i ett stilla lunk, där vardag är vardag och helgen är helg.
Men, vänta lite...det där stämmer ju inte riktigt. En stilla lunk alltså. För samtidigt som jag skriver det kommer jag på att jag ju faktiskt lyckats boka upp mig en del den närmsta tiden; flyttar, gympakurs och gympastart. Och Norrköping/Stockholmresa. Och avtackningsmiddagar på jobbet. Och ännu mera kurs ...
... Men, ändå känns det lungt... kan det vara så att jag fullständigt kommit in i det här "här och nu"-tänkandet som jag så länge förespråkat? Så att jag nu kan förhålla mig till det som är just nu som något som är, inte nödvändigtvis, om jag inte gillar det som är, även ska förbli? Och att det som har varit har varit och inte längre är. Men som kan - om jag vill - plockas fram, speciellt om det är ljuva minnen som väcker varma känslor. Ja, så är det nog. Och i den friden som blir resultatet av att vara här och nu så blir tillvaron till en stilla lunk. Där man hinner uppleva och se sådant man kanske annars bara sprungit förbi i sin jakt på "sen".
Hm...man måste kanske vara där jag just nu är, för att förstå vad jag menar...*s*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar