Upptäckte till min fasa att vågen bekräftade det som kläderna antydde; sommaren hade satt sina spår. Försökte givetvis skylla på vågen, den är ju trots allt gammal. Å andra sidan börjar ju jag bli det också...*s*...läste någonstans (på nätet så klart) att en kvinna i min ålder får räkna med en viktökning på 3 kilo..."det är normalt"... Normalt ja...men det är fasen inte roligt! ...Tänkte jag och började fundera vad jag skulle göra åt det. Pulver? Kände hur blodsockret nuddade vid tårna på sin väg ut ur kroppen bara jag tänkte på det. Träning? Ja, men det gör jag ju alltid. Utom på sommaren då. Men då gör man jag ju så mycket annat. Och äter gott. Och ett och annat glas vin förstås...*s*...Men, allvarligt, det finns nog ingenting som kan väcka min hunger och mitt begär efter sötsaker som tanken på bantning. Jag är världens sämsta bantare. Jag når aldrig ens fram till start. Jag tänker att "jag måste verkligen skärpa mig!" Och sen är racet igång. Jag vet inte vad det är för signal som når systemet som gör att då jag tänker "hålla igen" så slår "måste äta upp allt som kan fresta" till...?
Hm...jag tror jag gör som jag brukar...jag skiter i det... Och förlitar mig på att kroppen tar hand om det. Som den brukar. Och att acceptera det som är, inte nödvändigtvis betyder samma sak som att acceptera att det alltid ska så förbli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar