om kaffepauser och stensouvernirer...

Sommaren går fort...speciellt då det mesta regnar bort...eller har den det? Lite väl kall kanske, men, jo, det har nog regnat en del. Och för första gången har vi anslutit oss till villaägare med mördarsniglar. Inte så att vi har längtat efter en invasion... min tanke är nog mer att jag hoppas att de bara är på genomresa...*s*

Var var jag...jo, just det, den kalendariska sommaren... Tänkte på det igår då jag iförd mina väl använda bomullsbyxor av caprimodell och den löst hängande stortshirten som jag mer eller mindre bott i, gick ut för att hämta tidningen. Det var lite disigt, sådär som man tänker sig att det kan vara på förhösten och på gräsmattan låg några nedfallna äpplen. Och det kändes mer som en morgon i september än i juli... högsommar...hm... Men, det finns dock en, liten men ändå, fördel - det känns som om jag haft en otroligt lång semester *s*.

Iallafall... sista semesterveckan, för det är den som just nu tickar på, har vi passat på att åka runt lite, uppåt och neråt. Vi tog en vända upp till Växjö för att hälsa på den ditflyttade sonen. På uppvägen passade vi på att köra inom Ikea och fick en trevlig överraskning vid vår snabbfika då dottern med pojkvän dök upp för frukost! Och i Växjö sken solen och det var precis så varmt och kvalmigt som man vill ha det en dag i Juli. Och sonen bjöd på fika på Grand Samarkand, ett utav de fräschaste Köpcentras jag varit på! Och jag glömde min kamera på en soffa på Espressohouse... lite jobbigt inledningsvis då jag upptäckte det vid hemkomsten. Men efter flera insatser är den åter hos mig och det tackar jag både personal på stället och goda vänner som körde inom och hämtade den på hemväg från sin semester *s*.

Och, sen är det ju så för oss att det blir ingen riktig sommar utan rökt lax från Buhres! Igår var det dags. Vi lämnade ett disigt nordskåne för en dag på Österlen och Kivik, inte bara för laxshopping, vi såg också fram emot ett lugnt semesterstrosande på de steniga stigarna vid Stens huvud... och, så klart, en traditionell kakfrossa på café annorlunda *s*. Solen sken från en klarblå himmel. Och det var sådär lugnt som det bara kan vara vid havet... i själen alltså... för mig iallafall... Jag hittade två stenar. Den ena var lite rödskimrande, oval och len och kändes varm i min hand och jag tänkte där den låg att den fick bli mitt minne av en promenad vid havet...

Då vi gjort våra inköp på Buhres upptäckte jag en liten men oerhört ovälkommen fripassagerare på benet! Och inga redskap att avlägsna den med. Som den fästingmagnet jag utvecklats till under de senaste åren har jag väl gått från den panik jag tidigare kände vid blotta åsynen av dem, till ett aningen mer sansat äckeltillstånd, som inte på något sätt handlar mindre om en önskan om att få bort dem...omedelbart!
"Tänk inte på det", föreslog maken försiktigt deltagande där jag satt tyst i bilen med en desinficerande våtservett tryckt mot låret... och jag kände att det var precis min avsikt...så fort den var avlägsnad!
Resan hem kändes lite lång och bilen hann knappt stanna utanför huset innan jag var på språng, på väg in mot en befriande pincett.

Och sen var den glömd...och jag plockade upp min rödskimrande sten ur fickan och den kändes fortfarande lika varm...

om tvärdrag och bondfångeri...

"Vart vill ni helst resa? Om ni fick välja vart som helst", sa den slipade försäljaren av andelslägenheter och såg på oss med förvånansvärd entusiasm, med tanke på de tre timmar han tillbringat med oss. Och trots mitt påpekande att om lägenheterna var så fantastiska att man inte ville gå ut så kunde man ju lika gärna stanna hemma, fortsatte han rada upp den ena säljfloskeln efter den andra. Och jag tänkte, lite uttråkat, att det nog var troligt att han redan hade en färdig deal att lägga fram oavsett vilket resmål vi presenterade för honom.

Vi hade annars under fem dagar, trots mångfalden, lyckats undvika de påträngande försäljarna, eller rättare sagt; bondfångarna, som strategiskt stod placerade vid samtliga promenadstråk i Puerto Rico, dit vi tagit en sista minuten-resa för en veckas avkoppling i solen.

Vårt hotell var av modell lite äldre, men avsaknaden av luftkonditionering uppvägdes gott och väl av en enastående charm i form av ett virrvarr av trappor och avsatser. Och där fanns, trots att det enligt katalogen bara var två-stjärnigt, såväl pool som tillhörande poolbar, vilket var det enda kravet maken ställt på resmålet...förutom sol och värme förstås. Det var beläget högt uppe på en utav de branta backarna och oavsett vart vi skulle fick vi ta oss igenom ett nätverk av trappor och vanliga uppförs- och nedförsbackar. Inga problem för oss som alltmer kommit ifrån det där med att skaffa den perfekta solbrännan, den utan märken av kläder, utan hellre gav oss ut i omgivningen för att skapa oss en egen upplevelse av semestern. Det visade sig vara en god idé på flera sätt då sommar på Gran Canaria är lågsäsong och många utannonserade turistgrejer var "closed for Holiday".
Så, istället för kostsamma utflykter arrangerade vi vår egen "Tour de minigolf" som vi vävde samman med vandringar upp och nerför de branta sluttningarna.
Och just en sådan tour hade vi varit ute på denna dagen. Det stod 3-0 (till mig *s*) och maken sa att innan han gick en enda runda till skulle han ha en öl.
Vi valde en genväg nerför backen, en trappa på 655 steg och något matta i benen klev vi rätt i famnen på en mycket sympatisk spanjor som pekade på makens snus och sa att en god vän bjudit honom på sådant för två veckor sedan och att han blivit alldeles yr. Hej och hå, så hade vi fått varsin lott och vunnit t-shirts..." nej, vänta", sa den gode bondfångaren, och blev alldeles till sig för att jag skrapat fram ett "Starprize"... med möjlighet att vinna 600 euros!...eller en DVD-spelare

...och så gick det till då vi hamnade på en lyxig resort med all lyx man kunde tänka sig...dessvärre tillsammans med en norsk man vid namn Ivan, som väldigt gärna ville sälja del i en lyxvåning till oss...och som också mycket gärna berättade om alla vänner som han under årens lopp fått genom att sälja lägenheter till dem...hm...eller hur...*s*...och efter 3 timmar, 3 nej från mig, ställde han så frågan vart vi allra helst ville resa.

"Puerto Rico", svarade maken, "till vårt lite sjaviga hotell utan luftkonditionering".

Till deras försvar ska jag säga att de skrattade gott åt sitt nederlag, följde oss till utcheckningen där vi fick ta emot våra priser - en t-shirt, en flaska vitt vin... och en dvdspelare. Sen hoppade vi in i en förbetald taxi och åkte tillbaks till vårt lilla kryp-in, där vi tillverkat vår egen aircondition - även kallat "tvärdrag"...*s*. Och när vi satt där på balkongen med ett glas vin respektive en öl så kom vi överens om att även om vi var lite "suckers" som gått på lott-knepet, så fanns det sämre ställen att tillbringa några heta eftermiddagstimmar på, om än både svettiga och smutsiga, än ett femstjärnigt hotell med aircondition på Gran Canarias soliga sydkust.

vinprov(smak)ning och barkbröd...

Snubblade in i semestern efter några intensiva veckor med firande och hälsa påande och hade väl inte mycket annat i tankarna än att det skulle bli skönt att ta det lugnt ett tag...inga planer...inga plikter... Det gick väl sådär bra, för vid en snabb överblick av första semesterveckan ser man att där finns inte många luckor. Lyckades pricka in en tapetserardag med dottern redan på måndagen - en trevlig heldag med lättlärd assistent och en mycket samarbetsvillig tapet.
Tisdagen bar det av till Bordershop i Puttgarden, mitt första besök på denna välfyllda "tankstation". Som tur är hade maken varit där förut och hade ett väl inarbetat system som vi försökte följa; Man tar sig upp till fjärde våningen och handlar sig sedan neråt mot utgången på markplan. Enda avvikelsen i planeringen var väl då han lämnade mig på andra våningen för att själv ta sig tillbaks till fjärde våningen - där de av outgrundlig anledning valt att förlägga toaletterna... Och på andra våningen, där han lämnade mig har de viner...med provsmakning...
"Ska du lämna mej här!?", sa jag lite tveksamt...
"Ja, du kan väl kolla runt lite här så länge", sa han...och gick.
Så det gjorde jag. Det var ett härligt minglande och vi som gick runt där smakade...och tipsade...och smakade lite mer... Och då maken återvände var jag lite...hm...vi kan säga uppsluppen.... Han såg på mig med frågande blick och sa:
"Hur länge var jag borta egentligen?"

Nåja, efter en heldag på buss kände vi inte för att sitta i något som helst färdmedel utan ägnade onsdagen åt upprensning i trädgården och tippenkörande. Och eftersom det är något som vi blir färdiga att göra typ 1 gång om året så kändes det rätt gott då vi var klara...för då visste vi att det var ett helt år kvar till nästa gång! Torsdagen och fredagen fick vi hålla på med förberedelser för den årliga sommarfesten som sedan gick av stapeln en strålande vacker lördag! Vi hade nästan hunnit bli klara med alla tävlingsgrenar och resten fick jag hitta på under tiden...hm...jag undrar om det märktes...hehe... En solig dag gick över i en ljummen kväll och förstapriset i tävlingen delades av två lag så man kan ju säga att hälften av gästerna vann och de andra...ja, kom väl tvåa...*s*

Och nu är vi inne i vecka 2 av semestern. Det är marknad i byn två utav dagarna, och sedan känns det som vi redan hunnit med det vi tänkt och brukar göra under semestern. Men ingen av oss hade vare sig lust att...eller för den delen, varvat ner så att det var möjligt, att slå sig till ro i en fåtölj och lyssna på fågelsång. Så vi bestämde oss snabbt och lätt för att boka en restresa...det fick bli dit det blev. Enda kriteriet var att det skulle vara varmt.
Sidorna med restresor och utbud av sista minuten är rätt lika och vi satt där och bläddrade runt. Till slut stod valet mellan att åka med Fritidsresor till Gran Canaria, vilket kändes lite grand som ett udda sommarval, eller med Ving till Kreta. Det mesta pekade på Kreta, flyg från Sturup med bra tider på dygnet, i och för sig ospecificerat, men man kunde uppgradera sig så att man åtminstone fick egen toa och dusch så trots allt verkade det bra. Kanarieöarna-alternativet var ett litet lugnt hotell som jag, fram tills att maken något frustrerad bad mig ta på glasögonen, trodde serverade barkbröd... Men det visade sig, med glasögon på, att det fanns barkök med brödrost på rummet...*s*...Så, barkbröd eller schyssta avresetider. Valet tycktes enkelt...men något fick oss att tänka en runda till innan vi gjorde vårt slutgiltiga val. Det var då vi upptäckte att resan till Kreta hade undertexten; "Speciellt för dig som gillar riktigt håll i gång och party party all night long"...

Så, om några dagar bär det av till Kanarieöarna. Där har jag aldrig varit! Härligt!

från buddistiskt filosoferande till lyckliga kattspyor...

"Livet är inte de dagar som går, utan de dagar man minns". Vet inte riktigt vem som sagt det först, men just den här versionen är Mads Mikkelsen. Troligen är det en variant av "life is whats happens to you while you're busy making other plans"...men jag gissar att även Lennon tagit det från någonstans. Kanske något Buddistiskt...

...sidospår...tankarna vandrar, förflyttar sig snabbt i tid och rum...vart var jag på väg...hm...inte en aning...Men jag känner igen det. Detta är semesterversionen av mig! Den som inte tänker en redig tanke....eller säger ett klokt ord. Den som möter varje dag i ett par bekväma bomullsbyxor, ett ledigt linne och ett avslappnat, kanske till och med fånigt leende. Carpe diem! Inga planer. Inga förpliktelser.

Snubblade in i semestern igår, rätt in i favoritfåtöljen. Puh! Ernst på tv'n. Barfota. Lyriskt hyllande lärkträ och lättbetong. I gårdagens avsnitt la de golv i ett gammalt bränneri, ett stenruckel med stampat jordgolv. En stor spricka i väggen förkunnade att huset "satt" sig. "Ingen fara", sa Ernst, det har satt sig en gång för alla så det är inget vi behöver bekymra oss om...".
"Vad skönt", tänkte jag, men lyckades hejda tanken att jag också ville jobba med att rusta upp gamla ruckel...

Försökte istället styra in tankarna på vad det kunde innebära ur ett mer existentiellt perspektiv.
Att inte behöva bekymra sig med att försöka ändra något eller försköna, eller rätta till. Utan istället använda sig av det som finns och göra det mesta möjliga av det.
...och där försvann det igen...hm...jag var nog på väg någonstans med resonemanget. Men semesterjaget vill inte resonera, inte begrunda, eller komma fram till något. Det vill bara vara....flyta med...ha lite ledigt från slutsatser...få lov att drömma utan hinder i form av verkligheten...

Kanske var det mitt semesterjag som försökte ge mig en liten vink i morse då jag steg upp och skulle mata katterna. Den äldsta av de två kattdamerna låg i sin fåtölj och tittade ointresserat på mig då jag gick förbi. Hon som annars alltid är mycket angelägen om att maten ska serveras inom 5 minuter efter det att jag gått upp vände sig bara om och la, med en trött blick, ner huvudet på tassarna. En enda tanke fanns i mitt huvud: "Hon är döende!"
Jag sa bekymrat till maken, då han nyvaknad kom ut i köket, att vi kanske skulle ställa in oss på att hennes tid snart var förbi, en lika sorglig som oönskad tanke...som dessutom visade sig, helt och hållet, bygga på förhastade slutsatser...*s*
För tjugo minuter senare kom hon ut i köket och drack lite vatten, åt lite mat...och jag lyckades med lite tur undvika att trampa i den gigantiska spya hon lagt på mattan i arbetsrummet... Åh! Vilken lycka. Hon var inte döende, bara lite kass i magen!

...hm...i allafall...från fånga dagen till lyckliga kattspyor...*s*...kanske inte något att minnas som en höjdpunkt i min "tänkarvärld"...men ändå...där är jag idag, precis i infarten till ledigheten och lika bra att acceptera det...hm, jag tror till och med att jag gillar det...

om semesterdags och koskräck...

Solen skiner då och då. Alla långbyxor är sedan flera veckor tillbaka instoppade långt in i garderoben. Partytältet är uppsatt och invigt. Jag rör ihop saker och dubbelbokar. Sommar! Man kan uttrycka det så att det finns flera tecken som pekar på att semestern inte bara närmar sig utan att det också är hög tid för det! *s*

Som igår. Jag satt jag och slötittade på något sommarSverige-program på tv'n medan jag åt en kvällsmacka. Det var ett inslag om ungdomar som gick någon form av lantbruksskola. De fick släppa ut kalvar på sommarbete och prova på lite av varje inom lantbruket. Reportern frågade några av dem om de skulle kunna tänka sig bli bönder. En av tjejerna han pratade med svarade entusiastiskt att hon tyckte det verkade vara ett jättebra jobb. Fritt. Och hon beskrev hur mycket hon gillat att härom morgonen få gå upp klockan 4 och gå ut i lugnet i ladugården för att mjölka...

...Och det var då jag visste att det var dags för semester...

För varje år då det närmar sig semester händer samma sak. Och det händer oavsett vilket jobb jag haft, om jag trivts eller känt att det var dags för mig att söka mig vidare. Det är någon slags trött rastlöshet, efter 11 månaders intensivt tänkande och klokskapande som gör att jag tänker att jag kanske skulle byta bransch helt och hållet...nej förresten, tänker gör jag inte, det är ofta det som är problemet, tankarna är mer eller mindre slut. Istället är det nog så att jag känner...att jag är trött...och då går jag igång på den här sortens idylliska information. I slutet av jobbsäsongen har jag under årens lopp funderat att byta bana flera gånger, till exempel till bartender, fabriksarbetare och brödbilschaufför!

Och nu tyckte jag att det lät jätteintressant att vara bonde! Jag kände att jag ville vakna tidigt på sommarmorgonen...ta en kopp kaffe och njuta av det tidiga gryningsljuset innan jag gick över daggvåta gräsmattor ner mot ladugården där korna väntade tålmodigt på att bli mjölkade. Bilden blev så tydlig för mig att jag nästan kunde känna doften av hö och höra koltrastens ljuvliga sång från en trädtopp någonstans. Och luften var ljummen och katten slog följe med mig, och...*s*...

Maken kom ut i köket och slängde en snabb blick på tv'n. Jag försökte intressera honom för min vision av framtiden... på en liten gård på den skånska landsbygden. Men, han har ju varit med ett tag och detta var inte hans första möte med mina "snart semester"-illusioner...*s*... Så, då jag beskrev min, eventuellt något romantiserade bild av farmarlivet tittade han på mig och sa, med en rätt snäll glimt i ögonvrån:'"Mm, synd bara att du har koskräck..."

om festligt firande och vinstänksinstallationer...

Helgen har gått i firandets tecken och vi har hunnit med både att gratulera en nyutsläppt tandläkare och en ”soon to be”-tjugoåring. Vi hade dessutom en nyfärsk civilingenjör i Norrköping, men å ena sidan hade vi svårt att hinna vara på flera ställen samtidigt och å andra sidan meddelade han att de bestämt sig för att fira ”föräldrafritt”, han och kursarna. Så vi får komma nästa helg istället.

Men, i fredagskväll, mitt emellan tandläkarlunch och grillpartaj, satt maken och jag och försökte sätta samman någon form av ”to do”.lista inför lördagen. Fram till dess hade vi inte gjort mer än handlat så under lördagsförmiddagen skulle vi få ihop såväl städning och bakning som dukning och gräsklipp….men det sista fick, får jag väl erkänna, vara tills idag…*s*…

I alla fall, vi satt där vid köksbordet med några pizzabitar vi hittat i frysen och varsitt glas rödvin, nöjda med dagen som varit och förväntansfulla inför dagen som skulle komma, då allt, från en stund till en annan förändrades. Och åh vad jag skulle ha velat ha en kamera då! För i nästa stund hade makens glas gjort en stilig luftfärd, bort från hans bordstablett, över bordet och låg nu istället ner, precis vid bordskanten. Och större delen av gardinen, mattan, elementet, en stolsits, ja till och med bordsunderredet var fyllt av, såväl fläckar som stora sjok av en mättad röd färg – en ”vinstänksinstallation”. Och allt stod still. Som om tiden frusit och vi satt där som ett fotografi, en 3D-bild, en del av installationen…*s*. Och sen var det som om någon tryckt på "play" igen. Total aktivitet! Sådan som vi brukar ha då saker välter…som man nog får efter välta mjölkglas och juicepaket efter alla år med barn. En virvelvind drog genom köket: torkande... gardintvätt…”lita på rosa”…och sen satt vi där igen...med vår lista… Maken hade bytt ut rödvinet mot en öl och sa bestämt att han aldrig mer skulle dricka rödvin. Speciellt inte om jag tänkte duka med bambu-underlägg som visade sig fungera bra som katapult om man vill hiva iväg ett glas vin, ja, även om man inte ville det…*s*

Själv fastnade jag i tanken: ”Märkligt att det inte kom en enda droppe på duken…”

Kameran kom aldrig fram…vilket kanske är tur…*s*, det känns på något sätt mer redigt att prioritera upptorkning än att dokumentera…om man inte har som jobb att dokumentera förstås…men gardinerna som jag ändå planerat att byta ut kom ner, och jag kände mig rätt glad över att det stannat vid tanken innan i veckan, för det enda spåret av glaskatapulten nu är väl egentligen den vinstänkta mattan…men den tar jag itu med en annan dag…*s*.

Och maken och jag kom överens om att hans helg varit lite speciell, och för en gångs skull var jag inte inblandad då stolar välte och saker flög runt på Ikea...*s*

om tävlingsinstinkt och HELF...

Hösten och vintern är mina stora träningstider. Kan ju bero på att jag är gympaledare och våra aktiviteter främst pågår inomhus... vilket är perfekt vintertid... Vår och sommar blir det mest vandring och promenader. Och gott ätande och drickande vid grillen...och sena kvällar...

En av sjukgymnasterna på jobbet funderade kring detta och bestämde sig för att göra något åt sina sommarsoftande kollegor innan nersunkningen tagit alltför hårt grepp om oss och utlyste en försommartävling; "Den som skrapat ihop flest träningsminuter fram till midsommar vinner ett pris!" Allt pågår i det fördolda, dvs. vi vet inte vilka som deltar eller hur många minuter våra konkurrenter samlat på sig utan får helt och hållet ta ansvar för vår egen träning. En riktig utmaning...på flera plan visade det sig.
Men min första tanke var ändå: "Spännande, vilket bra sätt att komma igång igen". För det är ju otroligt vad fort man tappar den, spänsten...är väl åldern det med förstås...*s*.

Iallafall, jag blev riktigt inspirerad och första veckan fick jag ihop 5,5 timmar och nästa strax över 7 timmar... på bekostnad av kvällsmaten som jag inte riktigt hann med...Men jag kände att jag nog kunde ligga rätt bra till i tävlingen.
Redan här kanske jag kunde ha reagerat över att det nu gått över till att handla mer om tävlingen än om att komma i form och må bra. Men, hög på endorfiner - låg på förnuft..."HELF"-metoden...*s*... fortsatte jag planera hur jag skulle få ihop nästa veckas träningstider. Och så, äntligen, i måndags, fick vi en liten feedback!
Vi fick veta dels att vi var elva stycken som valt att anta utmaningen och att det i ledningen, just nu, fanns en riktig lågoddsare...? Hm... vi vet ju inte vilka som deltar och därför är det ju lite svårt att komma på vem av oss som kan tänkas vara lågoddsaren...i ledningen... Är jag en lågoddsare? Knappast...eller? Ser mig inte själv som det, men det gör kanske andra. Och hur mycket kunde personen ifråga egentligen hunnit med att träna? Och hur skulle jag kunna få ihop ännu fler minuter? Den där tävlingsnerven, jag inte ens visste att jag hade, började klia lite och gjorde mig både full av energi och rastlös. Jag försökte säga till mig själv att det viktigaste inte är att vinna, utan att delta för sin egen skull. För att må bra och ha roligt! Men, fasen med...jag tycker verkligen inte om att förlora... *s*... Så, nu tränar jag...mycket... Och ibland kan jag höra en försiktig röst långt bak i huvudet som viskar: "tänk om det är jag som är lågoddsaren" ...då är det ju mig själv jag jagar...hm...som att försöka springa efter sin egen svans...eller skugga... Men, men, det visar sig vid midsommar. Vi kanske tänker likadant alla elva...och det värsta som kan hända då, förutom att de flesta av oss faktiskt kommer att förlora, är att vi kommer att gå in i semestern i superform. Och det är ju inte helt fel. Man kan ju faktiskt se det så att det inte bara är en tröst utan också, om man tänker efter, lite välvilligt och förnuftigt, en seger...lite grann...*s*...hm...