om tävlingsinstinkt och HELF...

Hösten och vintern är mina stora träningstider. Kan ju bero på att jag är gympaledare och våra aktiviteter främst pågår inomhus... vilket är perfekt vintertid... Vår och sommar blir det mest vandring och promenader. Och gott ätande och drickande vid grillen...och sena kvällar...

En av sjukgymnasterna på jobbet funderade kring detta och bestämde sig för att göra något åt sina sommarsoftande kollegor innan nersunkningen tagit alltför hårt grepp om oss och utlyste en försommartävling; "Den som skrapat ihop flest träningsminuter fram till midsommar vinner ett pris!" Allt pågår i det fördolda, dvs. vi vet inte vilka som deltar eller hur många minuter våra konkurrenter samlat på sig utan får helt och hållet ta ansvar för vår egen träning. En riktig utmaning...på flera plan visade det sig.
Men min första tanke var ändå: "Spännande, vilket bra sätt att komma igång igen". För det är ju otroligt vad fort man tappar den, spänsten...är väl åldern det med förstås...*s*.

Iallafall, jag blev riktigt inspirerad och första veckan fick jag ihop 5,5 timmar och nästa strax över 7 timmar... på bekostnad av kvällsmaten som jag inte riktigt hann med...Men jag kände att jag nog kunde ligga rätt bra till i tävlingen.
Redan här kanske jag kunde ha reagerat över att det nu gått över till att handla mer om tävlingen än om att komma i form och må bra. Men, hög på endorfiner - låg på förnuft..."HELF"-metoden...*s*... fortsatte jag planera hur jag skulle få ihop nästa veckas träningstider. Och så, äntligen, i måndags, fick vi en liten feedback!
Vi fick veta dels att vi var elva stycken som valt att anta utmaningen och att det i ledningen, just nu, fanns en riktig lågoddsare...? Hm... vi vet ju inte vilka som deltar och därför är det ju lite svårt att komma på vem av oss som kan tänkas vara lågoddsaren...i ledningen... Är jag en lågoddsare? Knappast...eller? Ser mig inte själv som det, men det gör kanske andra. Och hur mycket kunde personen ifråga egentligen hunnit med att träna? Och hur skulle jag kunna få ihop ännu fler minuter? Den där tävlingsnerven, jag inte ens visste att jag hade, började klia lite och gjorde mig både full av energi och rastlös. Jag försökte säga till mig själv att det viktigaste inte är att vinna, utan att delta för sin egen skull. För att må bra och ha roligt! Men, fasen med...jag tycker verkligen inte om att förlora... *s*... Så, nu tränar jag...mycket... Och ibland kan jag höra en försiktig röst långt bak i huvudet som viskar: "tänk om det är jag som är lågoddsaren" ...då är det ju mig själv jag jagar...hm...som att försöka springa efter sin egen svans...eller skugga... Men, men, det visar sig vid midsommar. Vi kanske tänker likadant alla elva...och det värsta som kan hända då, förutom att de flesta av oss faktiskt kommer att förlora, är att vi kommer att gå in i semestern i superform. Och det är ju inte helt fel. Man kan ju faktiskt se det så att det inte bara är en tröst utan också, om man tänker efter, lite välvilligt och förnuftigt, en seger...lite grann...*s*...hm...