om naturliga förändringar, utveckling och ergonomi...

I mina tidigare anställningar hade jag inslag av föreläsningar där ett återkommande tema var: "Förändringar - kris och utveckling". Det handlade om att vi ständigt går igenom förändringar, att det är en del av utvecklingen, men att det också är något som automatiskt innebär en form av kris eftersom saker inte längre är lika förutsägbara som förut. Vi måste lära om. Och detta handlar lika mycket om stort som smått; att flytta, byta jobb, bryta upp från en relation...eller att börja använda ett nytt smörgåspålägg....eller vänja sig vid en ny tandborste. En del förändringar väljer vi själva, andra tvingas vi in i. Och en del sker av sig själv. Som en naturlig del av livet.

Och det var där jag befann mig i början på veckan. Alla barnen utflugna. På väg med sina egna liv. Och jag kände mig både fri...och lite ensam... Och då kände jag igen den där rastlösheten jag drabbades av för 16 år sedan då jag och barnen flyttade in i huset. Och jag, som alltid haft barnen runt omkring mig, nu skulle vara helt själv varannan helg! Första helgen det inträffade var det väl lite nykommet men sedan var det mest...hm..ensamt faktiskt. Och det var som sagt då den kom - rastlösheten. Och mitt botemedel, som visade sig vara mycket effektivt, var att, från tidig morgon till sen kväll, tapetsera. Rum efter rum. Och mina tidigare något mindre lyckade försök inom området visade sig inte nödvändigtvis bero på bristande potential utan kanske mer på min rätt framträdande egenskap - otålighet. För efterhand som de ensamma helgerna kom och gick så närmade jag mig, något oväntat, allt mer en form av "godkänd".

Och nu, med huset på nytt tomt på barn,tänkte jag, som den vanemänniska jag är : "Hm, jag skulle kanske ta och tapetsera om vandringsrummet!".
Rummet i fråga är ett inrett rum på ovanvåningen som, med något undantag, hela familjen vid något tillfälle haft som sitt. Därför har det tapetserats många gånger och varit både gult, lila och brunt. Och varje tapetsering har ackompanjerats av i stort sett alla svordomar jag kunnat för till saken hör att det här rummet - är det snedaste, buckligaste, mest ojämna rummet i hela vårt osymmetriska hus! Och var gång har jag sagt "aldrig mer!".
Hm...aldrig är en lång tid...och visade sig den här gången vara typ 2-3 år...och nu skulle det bli vitt...och ja, givetvis...blått...*s*... jag ska ju bo där...
Hittade en jättefin tapet...i en garderob... Jag minns inte vilket rum den ursprungligen var tänkt för, men det var ju bra att den fanns kvar för den passade alldeles utmärkt tillsammans med pärlspontspanelen vi tänkt kombinera den med. Och just då, när allt var förberett...rummet tömt på allt utom det gamla skrivbordet som skulle användas till klisterbord...ipoden laddad med inspirerande musik, och alla redskap iordninggjorda, då drabbades jag av glasklara minnen från förr. Jag kom ihåg alla svordomar....alla bucklor, alla osymmetriska väggar...Och jag kom ihåg dotterns ord då jag bett henne komma och hjälpa mig att hålla en tapetvåd medan jag riktade in den. Hon sa: "Jag går inte in i rummet om du inte först lovar att inte skrika!"...*s*...
Men istället för att låta tankarna ta över och göra mig missmodig inför uppgiften bestämde jag mig för att "This is the day!"... dagen då jag skulle övervinna "Det snedvinklade rummets förbannelse".
Och med favoritmusik i ipoden, solsken in genom det öppna fönstret och en klar föreställning om det färdiga resultatet stod jag där fram emot halvfem-tiden och kände bara "Yes! Det gick!".

Helgen blev sedan som den brukar då vi renoverar...då panelen skulle upp...hm... "skruvarna är för korta"..."jag glömde köpa lister"..."men kom ihåg sågblad"..."vi har nog räknat fel på åtgången av panel"...*s*...men det är ju ingen förändring...det är som det brukar..tryggt och förutsägbart...hehe...

Då jag skulle välja bilder för att illustrera inlägget upptäckte jag att vi lyckats fånga rummets förbannelse...ur ergonomiskt perspektiv...*s*