om smarta säljknep och omedveten "de lux"-längtan...

Puh...nära ögat! Jag utsatte mig, mot bättre vetande, för frestelsen och för en stund balanserade jag på den smala randen där utgången var oviss mellan att falla för den...eller stå kvar.
Upptakten till händelseförloppet var ett "springa inom efter jobbet"-besök på Elgiganten i veckan. Jag minns inte det ursprungliga ärendet, men vi hamnade i alla fall vid de smala fina LED-teveapparaterna med inbyggt...hm...typ allt! För en summa av...well... massa pengar. Denna dagen var det min tur att vara ansvarsfull och stå för "Nej, inte idag"-argumenten, vilket inte är min bästa egenskap, och det gick sådär...så, istället för att stå och känna oss frestade av 20 000 kronors tv'n förflyttade vi oss bort till de där små...som man kan ha i köket...eller i sovrummet...eller whatever...

Och...kort sammanfattning...i morse satt vi där i köket med ögonen riktade mot vår nyinköpta frukost-tv...*s*... De flesta kanaler verkar satsa på en yngre publik vid den här tiden på dagen men jag hade ingen lust att se på märkliga tecknade serier där rösterna är desamma oavsett om det är talande hundar eller fnittrande småtjejer. Så jag zappade...med förhoppningen att hitta ett naturprogram som kunde vara i bakgrunden så att vi kunde ägna oss åt att vara sociala. Hittade inget utan hamnade istället på en kanal med sändningsuppehåll där man körde reklam-tv. Då vi kom in i programmet lanserades en grej som skulle hjälpa mot ryggsmärtor: "Lägg dig ner och låt produkten göra jobbet.." och vi satt där med varsin kopp kaffe och raljerade över det, väl medvetna om att de är skickliga på att utforma programmet så att det skapas ett behov man inte visste att man hade, men där man utan att märka av det plötsligt känner att det verkar helt omöjligt att leva utan produkten. Samtidigt vet man ju att nästa inslag kan visa upp en liknande produkt som man då känner att man också måste ha. Så knepet är att inte ha tillgång till möjlighet att köpa det man ser...inga telefoner, ingen dator i närheten så att det hinner gå lite tid...hm...nu förstår jag vilka som ligger bakom de nya "all inclusive"- apparaterna...och behovskänslan avmattats... I alla fall... Plötsligt hade det ändå hänt. Det där hypnotiska någonting fick greppet om mig och jag drogs in i programmet.

Produkten som nu presenterades var en hårborttagning/peeling/massage/minihemmaspa-grej: Derma Seta! Den tog bort hår och gamla skinnrester samtidigt som den gjorde din hud sammetslen. "Hjälp din man återfinna sin lena rygg (?)"...och vilka underverk den kunde göra med dina skrovliga, förhårdnade hälar! En fantastisk produkt, nu 2 till priset av en - endast 799:-! Och inte nog med det!..*s*... Tydligen kunde man även hotta upp den "de Lux" och få en silvrig väska som "rymmer din Derma Seta så att du kan ta med den på din resa!"

Jag fylldes av en "must have"-känsla och gick som i trance till datorn och letade upp deras hemsida.
"Nej, nej", sa kanske en liten röst inom mig, som jag brutalt förpassade till en mörk vrå i mitt inre. "Jag ska bara kolla lite"...eller hur? Jag knappade och tryckte. Och för varje val jag gjorde, ja eller nej då det gällde tilläggsprodukter, dök det upp ett nytt.
Till slut hade jag valt 2 till priset av 1, den ena upphottad till laddningsbar...så jag slapp jiddra med batterier.. Men de Lux-paketet gick bort för den silvriga väskan var lite för ful för att jag skulle känna att den var värd en extrakostnad på 199 kr, och så gjorde även några olika extra garantitillägg.
Men, när allt tryckande och väljande var klart hade tiden hunnit gå så pass att mitt förnuft hade hunnit göra en sista framryckning och jag kunde se att den förföriskt lockande prinsen:"2 till priset av 1 för 799 kr" nu förvandlats till en mindre attraktiv groda, och jag kände mig faktiskt inte alls frestad att godkänna den nya summan på 1344 kr!?

Och det var då, då jag satt vid datorn och lite nyvaknad ut köptransen som jag tänkte: "Puh, det var nära ögat"...För vad ska jag ha en hudlenande hårborttagningsapparat till, då det enda området som rent behovsmässigt behöver extra insatser är lite skrovliga hälar? Och då tänker i alla fall jag att det hade varit en jäkla dyr fotfil!

om naturliga förändringar, utveckling och ergonomi...

I mina tidigare anställningar hade jag inslag av föreläsningar där ett återkommande tema var: "Förändringar - kris och utveckling". Det handlade om att vi ständigt går igenom förändringar, att det är en del av utvecklingen, men att det också är något som automatiskt innebär en form av kris eftersom saker inte längre är lika förutsägbara som förut. Vi måste lära om. Och detta handlar lika mycket om stort som smått; att flytta, byta jobb, bryta upp från en relation...eller att börja använda ett nytt smörgåspålägg....eller vänja sig vid en ny tandborste. En del förändringar väljer vi själva, andra tvingas vi in i. Och en del sker av sig själv. Som en naturlig del av livet.

Och det var där jag befann mig i början på veckan. Alla barnen utflugna. På väg med sina egna liv. Och jag kände mig både fri...och lite ensam... Och då kände jag igen den där rastlösheten jag drabbades av för 16 år sedan då jag och barnen flyttade in i huset. Och jag, som alltid haft barnen runt omkring mig, nu skulle vara helt själv varannan helg! Första helgen det inträffade var det väl lite nykommet men sedan var det mest...hm..ensamt faktiskt. Och det var som sagt då den kom - rastlösheten. Och mitt botemedel, som visade sig vara mycket effektivt, var att, från tidig morgon till sen kväll, tapetsera. Rum efter rum. Och mina tidigare något mindre lyckade försök inom området visade sig inte nödvändigtvis bero på bristande potential utan kanske mer på min rätt framträdande egenskap - otålighet. För efterhand som de ensamma helgerna kom och gick så närmade jag mig, något oväntat, allt mer en form av "godkänd".

Och nu, med huset på nytt tomt på barn,tänkte jag, som den vanemänniska jag är : "Hm, jag skulle kanske ta och tapetsera om vandringsrummet!".
Rummet i fråga är ett inrett rum på ovanvåningen som, med något undantag, hela familjen vid något tillfälle haft som sitt. Därför har det tapetserats många gånger och varit både gult, lila och brunt. Och varje tapetsering har ackompanjerats av i stort sett alla svordomar jag kunnat för till saken hör att det här rummet - är det snedaste, buckligaste, mest ojämna rummet i hela vårt osymmetriska hus! Och var gång har jag sagt "aldrig mer!".
Hm...aldrig är en lång tid...och visade sig den här gången vara typ 2-3 år...och nu skulle det bli vitt...och ja, givetvis...blått...*s*... jag ska ju bo där...
Hittade en jättefin tapet...i en garderob... Jag minns inte vilket rum den ursprungligen var tänkt för, men det var ju bra att den fanns kvar för den passade alldeles utmärkt tillsammans med pärlspontspanelen vi tänkt kombinera den med. Och just då, när allt var förberett...rummet tömt på allt utom det gamla skrivbordet som skulle användas till klisterbord...ipoden laddad med inspirerande musik, och alla redskap iordninggjorda, då drabbades jag av glasklara minnen från förr. Jag kom ihåg alla svordomar....alla bucklor, alla osymmetriska väggar...Och jag kom ihåg dotterns ord då jag bett henne komma och hjälpa mig att hålla en tapetvåd medan jag riktade in den. Hon sa: "Jag går inte in i rummet om du inte först lovar att inte skrika!"...*s*...
Men istället för att låta tankarna ta över och göra mig missmodig inför uppgiften bestämde jag mig för att "This is the day!"... dagen då jag skulle övervinna "Det snedvinklade rummets förbannelse".
Och med favoritmusik i ipoden, solsken in genom det öppna fönstret och en klar föreställning om det färdiga resultatet stod jag där fram emot halvfem-tiden och kände bara "Yes! Det gick!".

Helgen blev sedan som den brukar då vi renoverar...då panelen skulle upp...hm... "skruvarna är för korta"..."jag glömde köpa lister"..."men kom ihåg sågblad"..."vi har nog räknat fel på åtgången av panel"...*s*...men det är ju ingen förändring...det är som det brukar..tryggt och förutsägbart...hehe...

Då jag skulle välja bilder för att illustrera inlägget upptäckte jag att vi lyckats fånga rummets förbannelse...ur ergonomiskt perspektiv...*s*

om heta utmaningar och freudiansk paté...

Idag handlar mina tankar om mat. Inte att laga mat eller så...bara om mat. För det finns hela tiden något nytt att lära sig...och att utmana sig med...

Igår var jag till exempel bjuden till en väninna på en trevlig kväll med en grupp kvinnor där värdinnan beställt Indisk take away, en riktigt hot vegetarisk buffé...levererad hela vägen från Malmö! Jag, som nog är (ö)känd för att vara lite "picky" med vad jag äter stod inför valet att, min vana trogen, börja plocka ut säkra kort bland faten...eller att kasta mig ut i det okända och faktisk smaka på de olika rätterna...fast de var starka... och kände mig faktiskt både modig och lite stolt då jag bestämde mig för det sistnämnda. OMG!! Jag fick veta att rätterna var från en del av Indien där maten är något mildare, men för mina ovana smaklökar var det rena dynamiten...*s*... Min redan något oförutsägbara inre termostat ställde sig på permanent avkylning ... och jag tror ämnesomsättningen fick sån speed att maten var förbränd redan innan kaffet serverades...*s*. Och så här i efterhand...vad tänker jag om det indiska köket...hm... jag vet att jag tyckte det var gott, och jag gillar smaken på de typiska kryddorna, men det ordet som känns mest beskrivande är nog - Spicy! Men, det säger nog mer om mig än om maten...*s* Lite kuriosa när det gäller Indien och mat, fick jag lära mig, är att man där äter efterrätten först...hm..fast rent tekniskt så är det väl förrätten för dem...i allafall, det var något som hette Mangolassie, en slags smoothie med yoghurt och Mango. Mycket gott, och faktiskt lite "svalkande" om man drack den till maten.

Men mangon fick mina tankar att vandra till Mallorca och mat. För det är bara lite drygt en vecka sedan jag var där och åt Mango, kanske inte riktigt för första gången, men första gången medvetet, med avsikt att smaka. Fint skuren i tunna gula skivor blev det något av en ny favorit.

Och jag kan inte skriva Mallorca och favorit utan att i samma andetag nämna Ensaimadas, dessa läckra bakverk som bara kan bakas på Mallorca. Verkligen! Försök har gjorts på spanska fastlandet, med samma ingredienser, samma specialmjöl, men det är något - luften kanske - som gör att till och med fastlandsspanjorer tar flyget till Mallorca för att inhandla dessa specialare...i olika storlekar.

Och så förstås - grillade räkor! Vilka bjässar vi fick tag på i saluhallen. Då man pillat en av dessa giganter satt man med en en bit räka, stor så att det krävts ett korvbröd för att göra en räkmacka av den.

Detta får mig - osökt...eller...hm...att tänka på en annan specialitet jag stötte på under min vistelse på ön. Första gången jag såg dem var efter ett besök i Katedralen, på väg tillbaks in i Palma. Längs med kustvägen stod olika stånd med diverse mat; ost, korv, olivolja. Och så ett stånd fullt med dessa - Sobrasadas... hm...är det bara jag... eller ser detta ut som ett freudianskt skämt? Nej, det är inte vad det ser ut som...;-)...det är en sorts patéfylld köttrulle...som tydligen bara råkat få denna form...hm...really? *s*...
Men men...eftersom jag inte äter kött behöver jag inte fundera över utmaningar när det gäller dessa...och, systersonen informerade mig under en hundpromenad att det är ett stående skämt även bland öns ungdomar...*s*.

om hjärnsläpp och ett glas rosé...

Snacka om panik...eller, varför stannar hjärnan upp då man behöver den som bäst? Det är min sista dag på favoritön och systern och jag stannade till i Palma Nova för en sista morgonfika med ensaimada...hur ska jag klara mig utan...*s*. Sedan lite "shoppa loss" i Palma och på Carefour (ett varuhus med det mest man behöver och där en San Miguel kostar runt en femma).
Och det var då vi kom tillbaks igen som jag satte mig vid datorn för att se om jag kunde checka in på morgondagens flyg online - för att slippa stiga upp före ottan - som det gick helt fel!...ja, i mitt huvud alltså *s*. Först kunde jag inte ens logga in på sidan för flygkontroll, vilket visade sig bero på ett helt vanlig SBS-fel... vilket för ej insatta betyder det "skit bakom spakarna"...för det är väl så att om man behöver läsglasögon även för helt vanlig text ska man kanske inte försöka läsa minitext utan...hm...men det rättade till sig med rätt verktyg. Men grunden för panik var redan lagd, eller egentligen var nog oron redan skapad i och med tanken "hm, undrar om jag klarar vikten vid incheckningen?", en vanlig tanke i min värld *s*. Anyway, inloggad och redo för lite seriös och redig incheckning i förväg skrev jag in mitt bordingnummer, eller vad det heter, bara för att få beskedet "Det går inte att boka in på detta flyg online eftersom det är mindre än 3 timmar till take off". Jag läste och läste, men det stod verkligen så! Va!! Skulle planet gå idag klockan 5?! Jag som stod i shorts och linne och inte ens börjat med packningspusslet! Jag fick kalla in en något mer - jag hade hunnit starta en mindre panik hos henne också vid det här laget...hehe... sansad syster som läste och dubbelcheckade. Jag hade läst rätt...men ändå fel...för det jag läste på var mitt flyg ner...oops...oj
...och sen ahhh, så skönt.
Lugnet la sig igen. Jag hade all tid i världen. Vi tog en promenad med hunden och sen tog jag ett glas rosé och gick och la mig vid poolen en stund.

Där jag nu sitter och skriver ser jag ända bort till flygplatsen, och jag ser ett plan gå in för landning. Lite vemodigt konstaterar jag att det är dags för mig att börja packa och ge mig hemåt för denna gång. Det har varit härliga dagar och en skön vardagspaus och jag tackar värdfolket och ser fram emot nästa besök.. det finns ju minst 2 höga berg kvar att bestiga!

om ändrade resmål och gigantiska räkor...

Kan lugnt påstå att min utsikt i skrivande stund helt klart skiljer sig från hur det brukar se ut...*s*. Nedanför altanen brer landskapet ut sig, men i sydväst ser man bergen...och bortom dem - Medelhavet!
Jag startade min resa i onsdags då jag efter en halv dags arbete gav mig iväg mot Kastrup. Maken kom ner och vinkade av mig...för andra gången ... jag hade råkat ge honom fel tid så han var där en timme tidigare.*s* Men det var ju tur det var på det hållet.

Som den vanemänniska jag är tänkte jag inte så mycket på hur jag skulle gå till väga då jag väl kom till Kastrup utan förväntade mig väl mest att allt skulle flyta på...som tidigare gånger...vilket visade sig inte stämma... En annan terminal. Ett annat flygbolag...och en helt annan destination än jag hade trott... !? Jag var nämligen helt säker på att jag skulle flyga via München, men då jag inte hittade något sådant flyg fick jag kolla biljetten och upptäckte till min stora förvåning att jag skulle flyga via Köln!? Fick stanna i säkerhetskontrollen och bli noggrant visiterad, been there before, och det enda obekväma med situationen var egentligen att hon var väldigt noggrann...och jag hade druckit en hel del... utan möjlighet att...hm...besöka the ladiesroom...*s*.

Men, rätt mycket senare än jag räknat med var jag till slut inne på Kastrup och bestämde mig för att inte göra mitt vanliga misstag och glömma att äta. Hittade en smaskig laxmacka med ett glas vin.

Kölns flygplats var inte så stor...speciellt inte om man föreställt sig att man skulle mellanlanda i München...och det är nog första gången jag vid en transfer fått gå in bakvägen till flygplatsen...via en smal spiraltrappa...och en barsk vakt som manade oss framåt.

Klockan hade hunnit bli närmare midnatt innan jag nått slutdestinationen och tacksamt la mitt reströtta huvud ner på huvudkudden.

Vädret har slagit om och vi har riktigt varmt och soligt och igår passade vi på att göra lite turistsaker. Till exempel Katedralen, som jag trots flera besök på ön aldrig varit ens vid. Och nu hade de en ny altargrej som jag faktiskt kom ihåg att jag sett på något program på tv'n. Ärligt talat såg det mest ut som en trolldegsstaty och vi var inte så imponerade... Det var där så många andra som var...istället blev det nog mer så att vi stod där och hm'ade, kikade...försökte se storheten i det...men...jaja, vi gick..*s*.

Och, efter en förmiddag i Palma ägnade jag lite kvalitetstid i solen...och vi avslutade kvällen med vitlöksfrästa jätteräkor...och då menar jag räkor gigantor!

Idag är det dags för årets utmaning och en efterlängtad sådan, då vi bestämt oss för att bestiga berget Galatzo. Och det äventyret ska nog få en alldeles egen blogg.