om vildkvinnor och små tjocka damer...

Dagen D närmar sig. Eller dagen L om jag ska vara lite romerskt korrekt. Tanken har funnits där ett tag och jag har försökt vänja mig och tänka att det faktiskt inte är någon skillnad....egentligen. men, fasen alltså, det är skillnad! För än så länge är jag en vanlig kvinna som snart fyller femtio, och om några veckor är jag den där femtioårig kvinnan. Men, vad är då skillnaden?

Givetvis blir det inte så att jag går lägger mig ena dagen, som en ungdomlig 40-plussare för att nästa dag vakna med förlorad glöd och ålderdomen sittandes på sängkanten. Men ändå... det är skillnad...

Och när jag tänker på det så behöver ju skillnad inte nödvändigtvis betyda sämre....eller värre...eller tristare. Det kan ju faktiskt betyda något positivt. Jag har hört flera kvinnor säga, antingen själv, eller, kanske mer ofta citera någon annan, i regel sina mammor, då de som nyblivna femtioåringar sagt "Jag har fyllt femtio - nu får jag fasen bestämma själv!"

Kanske har det att göra med kvinnorollen; den omhändertagande, den mjuka, den "heliga modern", som gör att det är svårt att släppa kontrollen utan att få dåligt samvete. Och det är nog den svåraste biten. Men det är också lite ovant att börja utgå från sig själv, alltså - vad vill jag? Nu då jag kan "bestämma" själv. Visserligen har jag ju alltid kunnat/fått det. ..egentligen... Men det är så lätt...eller bekvämt, att gömma sig bakom andra, att slippa ta beslut, överlåta åt någon annan att göra det. Och nog kan det, i vissa stunder... då och då... kännas frestande att göra så nu med... alltså låta någon ta över rodret och styra min skuta.

Det är lite konstigt, för jag har alltid föreställt mig min inre vildkvinna, alltså hon som är jag då jag är mig själv, som en amazon, en stridslysten, stark, frihetsförkämpe redo att stå på barrikaderna för min rätt att respekteras för den jag är... och så inser jag att min vildkvinna, min inre femtioåring tycks komma"in shape of a little fat lady"...en bestämd liten dam som tar liiite för stor plats under mitt skinn. Jag har inte riktigt accepterat hennes närvaro, men måste ju samtidigt erkänna att sedan hon trädde in i mitt liv har jag blivit en aning något mer bestämd. Hm... Jag får se...hon får väl vara kvar ett tag tills jag rett ut allt som behöver redas ut.

...Sen får jag väl se om inte min inre sextioåring kan få bli en stilig, sportig, parant dam med hatt och linnebyxor och en sjuhelsickes lust att leva livet fullt ut!

om sandalglasögon och eviga gester...

Om man söker efter sina glasögon typ överallt och till slut resignerat tänker att man nog glömt dem på jobbet...ska man bli glad...eller orolig... då man hittar dem instuckna i en av sina sandaler...på skohyllan...och inse att man faktiskt vet hur de hamnade där..? *s*

Ibland tror jag att mitt här och nu-tänk riskerar att skapa ett visst glapp mellan "här och nu" och "där och då". Så att jag på något sätt tappar det där som gör att saker och ting hänger samman. Och händelser som planeras och jag tänker att det är långt till dess - har plötsligt redan hänt...

Speciellt en sommar som den här, med studenter/examen tre helger i rad, bröllop och födelsedagsfirande, resor och vandringar... och allt ska bli så himla kul! Och jag vill att allt ska vara liiiite längre än det kanske gör... så att jag hinner med att uppleva det färdigt!

Och igår gick startskottet för sommaren med styvsonens student, den sjunde och sista "familjära" för vår del. Och det blev en riktigt blöt tillställning där himlen öppnade sig för...hm...inte ett stilla sommarregn utan snarare motsatsen...och överförfriskade studenter fick sig en ovälkommen men kanske välbehövlig avkylning.

Vid genomgång av det samlade resultat av gårdagens förevigande av studentdagen hittade jag ett foto, ett ögonblick fångat av kameran och jag stannade upp, Något var bekant med bilden.

Och idag, efter att ha återfunnit mina glasögon hittade jag vad jag sökte. Det är knappt 40 år mellan bilderna och det är nog så att vissa saker är för alltid desamma *s*.

om vårrus och moderliga katastrofer...

Så hände det igen. Men inte ute i trädgården den här gången utan på vinden. Det är lördag, det är öppet på tippen och man får förmoda att de senaste dagarna fantastiska vårväder lockat folk till allmän röjning och en mindre invasion är väl att förvänta.

Men veckans hastigt påkomna jobbighet, då vi blev "kattlösa" för första gången på 30 år, har försatt oss i någon slags håglös skuggtillvaro och det har inte blivit av...det som vi planerat...alltså att förbereda oss för denna "vårröjardag".

Så, medan maken pressade ihop lite kartonger som samlats på hög gick jag upp till alla katastrofer moder, som man nog kan kalla den...vår vind... och jag stod där och tittade och kände att det nog skulle bli lättare att få någon form av överblick av kaoset om man lyckades få ner alla julsaker i en och samma kartong... istället för att som nu, i en massa kassar, lådor, eller helt enkelt bara uppburna och placerade å¨en ledig yta... för att fixas "sen". Och kläderna...hm...skulle kanske behöva en plastkasse eller två för att komprimera dem till något mer hanterbart för att få iväg dem till klädinsamlingen....

...Då jag kom ner igen hade maken fått ihop kartongerna.
"Hittade du något som skulle med till tippen?", frågade han.
"Inget självklart", svarade jag och satte mig lite uppgivet vid datorn och började slötitta runt på Aftonbladet.
"Ah, jag går upp och kollar sa han, fortfarande en aning mer entusiastiskt än jag.

Jag hade börjat surfa runt efter inspirerande gympamusik för att fräscha upp mitt program inför de sista 5 gångerna då han kom ner igen.
"Hittade du något?", frågade jag.
"Inget självklart", svarade han och hans blick hade fått samma uppgivna lyster som jag tidigare återvänt ner med.

Då kom jag på att jag glömt plocka ut räkor ur frysen, och det var det verkligen hög tid att göra eftersom det ingår "vitlöksmarinerade räkor"-frossa i våra kvällsplaner. Med lite kallt vitt vin...vårrus...hm.. det låter ju betydligt mer inspirerande än vårröjning *s*.

...om förtöjda livsskepp och vågade språng...

I det vemodiga avskedets sista skälvande timmar blir det tydligt, det som min handledare sa till mig i höstas då jag satt hos honom med beslutsångesten bultande i bröstet... att: "...det är i språnget mellan dit man är på väg och det man lämnar som det blir tydligt...det goda man har..."

Och så är det verkligen. Händelser läggs på varandra. Situationer man inte ens la märke till då de inträffade byggs samman och leder till slut fram till det ännu omedvetna beslutet...att förändra. Och fast man inte vet det börjar man ställa in sig. Uppmärksamma möjligheter. Känna lockelse till det som är spännande och nytt. Förväntningar växer och man är mitt uppe i en medryckande process som snurrar på fortare och fortare. Så plötsligt står man där. Vaknar upp och måste fatta ett beslut. Välja.
Det är då fokuset plötsligt flyttar sig från det som man, med spänd förväntan, är på väg till, och istället vänds mot det man lämnar bakom sig. Mitt i språnget träder det fram. I ett förföriskt, gyllene sken. Allt det goda. Det trevliga. Det som gjort det värt varje stund av livet som spenderats där. Och där man någonstans inom sig trott att man alltid skulle stanna.
Och hjärtat fylls av den oväntade, och kanske också ovälkomna frågan som måste ställas:

"Vad fan har har jag gjort?!"

Men...hm...jag gillar nog ändå den frågan. Även om den inledningsvis kanske kan låta något negativ och desperat, så känns den ändå på något sätt positiv. Som en sista utvärdering innan man går. Vad är det jag lämnar? Och varför?
Och om man känner en stor saknad bakåt samtidigt som man med glädje går framåt, då tänker jag att det nog ändå är rätt.

Så, efter 5 härliga år är det dags att lätta ankar och släppa loss skutan som legat förtöjd längre än någonsin. Jag kan se nu att rastlösheten under en längre tid signalerat oro för att förtöjningen skulle bli permanent medan stagnationens dreglande monster viskat lockande varningar i mina drömmar..."du vet vad du har...men inte vad du får..."

...och det är ju sant...vi kan aldrig veta vad som väntar oss då vi kastar loss... men vi kan faktiskt inte veta vad som väntar oss om vi låter vår skuta slå rot heller. Vi måste bara våga välja.

Skepp ohoj!

om soffsoftande och förargliga "f-ord"...

2011 lämnade över stafettpinnen till 2012 med sedvanligt fyrverkeri. Maken hade inhandlat en s.k. fyrverkeritårta som under 2 minuter fyrade iväg glitter och sprak i skiftande färger, alltmedan vi stod där, proppmätta efter en fantastisk 3-rätters middag och med våra halvdruckna champagneglas i vantbeklädda händer. Det är något med just den här stunden varje år, då man för några korta minuter får tillgång till minnesarkivet över samtliga svunna 12-slag man varit med om. En del trevliga, andra alltför "blurrade" av kombinationen "för mycket alkohol och för lite vett". Men det var ju ett tag sen i och för sig...hm...rätt många tag sen...
Numera har firandet fått mer fokus på mat än dryck och vi har en härlig tradition att fördela ansvar för de olika rätterna samt aktiviteter. Så, mycket samarbete i köket, blandat med pausunderhållning, gör att "nyårsafton" känns som årets "happening".

Nyårsaftonen gick över i nyårsdagen, dvs. den dagen som borde vara den första dagen på vårt nya liv. Det nya livet med mer träning, mer näringsriktig kost, mindre stress, mer harmoni...
...hm...läste i tidningen att det aldrig säljs så många pizzor som just på nyårsdagen...^^...så var det med det...*s*

Och jag hade, efter en lång och, det grådisiga luftfuktiga vädret till trots, mycket skön och välbehövlig promenad, anslutit mig till gruppen "soffliggande, tv-tittande nyårsdagsfrossare"...fast, utan pizza...men med såväl godis som chips...med dippa (?), vilket är besynnerligt för det tycker jag inte ens om. Men, så är det nu med den här dagen att man liksom får lov att göra sådant man annars låter bli. Och jag hoppas för egen del att det inte sätter standarden för resten av året...speciellt som jag äntligen blivit färdig till att säga upp gymkortet som jag numera alltför sällan använder...

Anyway, jag låg där i soffan och tillät mig att vara helt bortkopplad från duktighet då Mr "Dåligt samvete" himself dök upp i rutan. Och körde händerna genom ett berg av socker som skulle visa hur mycket av det vita guldet vi drar i oss varje år...per man! Bara för att gå vidare med att berätta hur mycket ren sprit vi häller i våra intet ont anande kroppar. Spiken i Sverkerkistan var tydligen vår tendens att låna till det vi vill ha...till skillnad från att spara förmodar jag...men då hade jag tappat lusten att lyssna vidare... istället öppnade jag en, i prassligt papper invirad twix, och hörde hur han i bakgrunden frågade" Fet, full och fattig, är det så vi vill ha vår framtid..." eller något...

Men idag, då jag hade vaknat och efter en stunds yrvaket överläggande med mig själv kommit fram till att det faktiskt var sant att jag tagit ledigt en vecka till *s*... kom jag att tänka på Sverker. Han vill ju egentligen bara väl...tror jag... och han kan ju inte veta att det inom mig sitter en liten - kanske inte djävul, men inte någon speciellt trevlig filur och lite förargligt viskar: "Fet, full, fattig... och femtio!!"...hjälp...*s*...

om rostbiff och guldpaket...

”Tack för din ärlighet”, stod det på den handskrivna lappen som medföljde den i guldpapper fint inslagna lilla julklapp som jag fått med posten. Några dagar tidigare hade jag mejlat och påpekat att företaget där jag beställt julklappar förvisso skickat allt jag beställt, tillsammans med ett kassakvitto…men utan faktura, eller något annat som antydde att de kanske även ville ha lite pengar av mig i utbyte.

Och jag stod och läste lappen och kände mig rätt nöjd med mitt, trots allt, väldigt spontana mejl, för jag gillar inte tanken…eller känslan av att sko mig på någon annans bekostnad. Eller att komma över något som inte är mitt…om det innebär att någon annan blir utan.

I min familj finns några sådana händelser som då de inträffade var både pinsamma och stressframkallande, men som ändå rätt snabbt blev till roliga minnen. Eventuell eftersom jag inte kunde återge dem utan att samtidigt skratta så tårarna rann. En av dessa händelser skedde för kanske 7 år sedan. Familjen satt samlad runt en festlig fredagsmysmåltid då maken helt apropå påpekade att ”Det var en jävla massa kött vi köpt!”… Jag såg på honom helt oförstående. Han hade ju själv varit med då vi handlat. Jag har inte ätit kött sedan 1998 och vid den här tidunkten handlade kött i huset mestadels om köttfärs i olika former. Men maken vidhöll att han packat in såväl rostbiff som stekar i kylskåpet. Jag reste mig upp och gick fram till kylen och, märkligt, minst sagt… där låg de på hyllorna…stora stekar och en rostbiff.

Än idag vet jag inte hur de hamnat där, i vår matkasse alltså, men nästa dag gick jag till informationen på stormarknaden, med kött och kassakvitto. Idag inser jag att det måste ha verkat märkligt när jag ville lämna tillbaks en påse med kött med förklaringen att jag inte köpt det. Och inte blev det väl mer trovärdigt då jag, för att styrka mitt påstående la till att jag inte ens åt kött! Hm…endast den som talar sanning kanske kan komma upp med något så vansinnigt…*s*. Kvinnan i kundmottagningen kunde bara konstatera att ingen klagat att de blivit av med något, men de tog emot köttet, som jag, enligt mitt eget kvitto, inte köpt.

I det guldpapperinslagna paketet låg en förpackning julservetter. Inte så imponerande kanske sett till värdet de genom min ärlighet inte gick miste om. Men om jag blev besviken så handlade ju det egentligen mer om att mina förväntningar rusat iväg. Så jag bestämde mig för att tänka att det är tanken som räknas, och att ett företag som planerar att hålla sig kvar i tuff konkurrens och kunna hålla sina medarbetare med lön, måste hitta ett sätt att balansera nödvändig lönsamhet och lagom goodwill. Och för min del är det känslan som räknas. Känslan av att ha gjort något som känts bra för någon annan...Och på ren svenska så känns det jäkligt bra *s*.

...ps...efter förra helgens glöggprovning kan jag egentligen bara rekommendera en sort: Ripa, en glögg gjord på ekologiskt italienskt vin. Jättegod!

...om kakfrossa och mirakelplåster...

Förändringar är på intågande i vår stilla vardag, men de ligger några månader framåt och är väl därför mer som en god tanke att gotta sig åt då kvällen är dimmig och kall. Som den här måndagskvällen till exempel. Det är slutet på min långlediga helg. Hm, det är snart slut på långlediga helger helt och hållet… så det gäller väl att ta tillvara dem. Vi försöker att inte planera så mycket utan mer göra det vi känner för. Och just den här helgen råkade det bli så att vi valde att ge oss i kast med Katastrofen!

Katastrofen är det allra innersta utrymmet i vårt 18 meter långa hus och fick sitt namn för länge sedan och eftersom namnet säger en del av vad det är för slags utrymme har det fått behålla det. Tanken är väl att det ska bli ändring på det nu, men jag vet inte, det kan hända att det är för etablerat för att låta sig ändras. I värsta fall får vi väl lägga till "f.d." framför...men då är det väl egentligen i bästa fall..hm... I alla fall, långledig blev lika med Cheapy och Ikea och sedan mammas födelsedagsfirande - den årliga, återkommande, och förväntansfullt emotsedda kakfrossan...mums *s*! Och frossade gjorde vi, som om ingen morgondag fanns på andra sidan vetegifflar, kolakakor och Pavlova. ..en gigantisk pavlova…*s*…och god!

Och inte förrän i slutet på gårdagen kom jag att tänka på dagens lilla otrevlighet, en annan återkommande händelse som inte alls är lika emotsedd och efterlängtad – med andra ord - dags för oral besiktning, alltså Tandläkaren….
Jag vet inte varför det väcker sånt obehag, jag har sällan anledning till oro, men lik förbaskat kommer oron smygandes. Det har hänt (ofta ...pinsamt ofta,*s*) att jag bokat av några dagar innan och på så sätt skjutit obehaget framför mig. Men den här gången hade jag bokat tid en måndag så att alla möjligheter till avbokning utan merkostnad var borta. Ändå var min första tanke då jag vaknade: "hm...mår jag inte lite illa...?"
Men då jag satt hos tandläkaren, med vatten sprutande i ansiktet, huvudet vibrerande av tandstensslipen och tror jag, blodet forsande...åtminstone kändes de så, kom jag att tänka på att här och nu ju även gäller det som är jobbigt...och att jag om högst tio minuter skulle vara på väg tillbaks till bilen. Och fram tills dess behövde jag i stort sett bara försöka må så bra som möjligt...kanske tänka på något annat...lite trevligare. Och då var det som om den stora tandläkarlampan som lyste mig rakt i ögonen blev till en sol...och i tanken förflyttades jag till en solig varm strand... med vajande palmer...och trevligt sällskap...och vips, var det över. Inga hål. 600 spänn. Och minst 1,5 år till nästa gång.

Och, mitt i skärpunkten mellan kakfrossa och tandläkare, blev jag uppringd av en ung kvinna från ett Internetbaserat företag som ville premiera mig för att jag svarat på en undersökning de haft ute på nätet. Som ”tack” för min insats ville hon skicka en månadsförbrukning av ett aptitdämpande plåster... som effektivt skulle minska behovet av sötsaker och eliminera småätande. ..wow... mirakelmedicin eller? *s*.
Jag kunde inte komma ihåg att jag svarat på någon undersökning och är, helt ärligt, inte något vidare bra på att fullfölja någon form av program eller behandling, så jag sa som det var, att jag inte var intresserad och troligen inte skulle komma att använda det.
"Okej, du tycker alltså inte att du behöver det...", hon lät lite besviken och jag kände ett stygn av dåligt samvete för att jag inte bara tackade nej till hennes fantastiska gratiserbjudande, jag passade även på att dissa det genom att antyda att jag inte hade något behov av det.
Men, hm, så är det nog faktiskt, att när det gäller att hindra mig från att småäta, bland annat goda, söta saker, så behövs nog mer än ett plåster....så vida det inte är dubbelhäftande och går att sätta fast mellan golvet och foten.