det är i språnget mellan dit man är på väg och det man lämnar som det blir tydligt...det goda man har..."Och så är det verkligen. Händelser läggs på varandra. Situationer man inte ens la märke till då de inträffade byggs samman och leder till slut fram till det ännu omedvetna beslutet...att förändra. Och fast man inte vet det börjar man ställa in sig. Uppmärksamma möjligheter. Känna lockelse till det som är spännande och nytt. Förväntningar växer och man är mitt uppe i en medryckande process som snurrar på fortare och fortare. Så plötsligt står man där. Vaknar upp och måste fatta ett beslut. Välja.
Det är då fokuset plötsligt flyttar sig från det som man, med spänd förväntan, är på väg till, och istället vänds mot det man lämnar bakom sig. Mitt i språnget träder det fram. I ett förföriskt, gyllene sken. Allt det goda. Det trevliga. Det som gjort det värt varje stund av livet som spenderats där. Och där man någonstans inom sig trott att man alltid skulle stanna.
Och hjärtat fylls av den oväntade, och kanske också ovälkomna frågan som måste ställas:
"Vad fan har har j
ag gjort?!"Men...hm...jag gillar nog ändå den frågan. Även om den inledningsvis kanske kan låta något negativ och desperat, så känns den ändå på något sätt positiv. Som en sista utvärdering innan man går. Vad är det jag lämnar? Och varför?
Och om man känner en stor saknad bakåt samtidigt som man med glädje går framåt, då tänker jag att det nog ändå är rätt.
Så, efter 5 härliga år är det dags att lätta ankar och släppa loss
skutan som legat förtöjd längre än någonsin. Jag kan se nu att rastlösheten under en längre tid signalerat oro för att förtöjningen skulle bli permanent medan stagnationens dreglande monster viskat lockande varningar i mina drömmar..."du vet vad du har...men inte vad du får..."...och det är ju sant...vi kan aldrig veta vad som väntar oss då vi kastar loss... men vi kan faktiskt inte veta vad som väntar oss om vi låter vår skuta slå rot heller. Vi måste bara våga välja.
Skepp ohoj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar