...om en midsommarnattsdröm...IRL

…I allafall…en härlig midsommar blev det! Och den innehöll flera ingredienser än jag vågat tro på, även om hoppet aldrig övergav mig…det gör det aldrig…
…Men jag tror jag ska dela in det i olika delar. För dels handlar det om en fantastisk midsommarcykeltur med smörgåstårta och Asti på en brygga. Men också om ett kärt återseende och hur härligt det är att våga tro att en historia ska sluta lyckligt!

Midsommaraftonen startade tidigt med att vi packade våra cyklar – som inte helt hämtat sig från turen på mossen för några veckor sedan – och gav oss söderut. Efter några försök att hitta en lämplig plats att inta vår medhavda midsommarlunch hittade vi en liten badplats med flytbrygga, och inte en människa i närheten.
Mmm; Asti med smörgåstårta. Och vi kunde återigen konstatera att ”det är aldrig fel med Asti”. Vi stannade flera timmar och njöt av försommarvärmen och skvalpet av de nätta vågorna som drog fram över sjön.

Nöden har ju ingen lag, men jag är inte mycket för att uträtta behoven i det fria så då det var så dags cyklade vi hemåt igen. Vi hann med en runda krocket – som jag vann, och alltså återtog min plats som Mästare (en position som visat sig vara lika lätt vunnen som försvunnen för alla…*s*).

Sen övergick midsommaraftonen till mer traditionella seder med sill och potatis och fortsatte så in på småtimmarna.

Vi kom hem och i säng och somnade snabbt och hade inte hunnit sova mer än någon timme då ett högljutt jamande hördes utifrån. Jag for upp och äntligen – efter att under flera nätter tyckt mig höra något och forit upp – satt hon där. Kitty, Amandas lilla bortsprungna katt. En vecka utan minsta livstecken, utom ett halvljummet spår i ett utav bostadsområdena, och sen tog hon sats och hoppade in genom fönstret. Härligt! Och nog hade man velat höra hennes historia om vart sjutton hon hållit hus och vilka äventyr hon varit med om.

Men det är det jag tycker om med den här historien. Den har så många ingredienser. Hur hon försvann. Tårarna och saknaden. Och sedan återseendet. Och tårarna för det. Men nu glädjetårar. Om det varit en film hade jag inte kunnat se den. Som Lassie. Min sentimentala verklighet.
Och vad jag bär med mig är att om man bara vill något tillräckligt mycket så kan det bli så. Oavsett hur mörkt det ser ut. Och omöjligt.

om sommarlättja...

Dagen före midsommarafton...och äntligen känner man att det är sommar. Härligt stekhett, partytältet uppe och en kall öl i den sena kvällssolen. Orkar inte fixa någon mat = sommarlättjan har slagit till. Det är ok. Vi har både vattenmelon och jordgubbar i kylen som gör sig väldigt bra till ett glas kallt vitt vin.
Det bästa med midsommarfirande är den minimala graden av ansträngning och planering som behövs. Man tänker liksom aldrig: Vad ska vi äta? Man köper en påse potatis, några burkar sill och sen är man klar! Kan inte bli bättre. Och eftersom inget behöver tillagas kan man ägna all tid åt att umgås och ha kul.
Så imorgon är det tidig cykling med Asti som gäller och sen tar vi det därifrån.
Ha en skön midsommar vänner! Och glöm inte att ta det luuuuugnt!

om att softa sig i form för semestern...

Har börjat landa efter några intensiva veckor och nu känns det mer som att jag inväntar semestern. Drar inte igång något på jobbet. Har inget speciellt som ska vara färdigt - vilket känns mycket skönt efter alla deadlines senaste tiden.
Har till och med kommit igång med träningen igen. 2 rundor runt sjön har det blivit denna veckan.
Det är så skönt att vara så här avkopplad. Funderar inte så mycket, bara följer med. Tar dagens utmaning då jag står inför den, om det blir någon alltså. Till och med staden har intagit någon slags siestalunk. Hm, folk kanske har tröttnat på vädret och stuckit iväg...kan vara så...När jag tänker närmare på det så är det lite så jag känner mig, som om jag inte skulle vara här egentligen. På ett kontor. Min sinnesstämning hade platsat bättre på en brygga. Med fötterna lite slappt hängandes över kanten. Precis nuddande vattenytan. En varm sommarvind som bara fläktar precis sådär lagom i en stekande sol. Men men, den tiden närmar sig. Jag bara förbereder mig så att jag kan komma in i det lite snabbare. Vill ju inte tillbringa första semesterveckan med att varvar ner *s*.

Så nu ser jag fram emot kvällens middag som inte kommer att tillredas av mig utan av våra sommargäster - Albert och Camilla. Hoppas de kommit över tisdagens krocketrunda annars lär väl maten bli lite extrakryddad...

om ett glas rosévin...

Kanske borde jag känna att det är dags att sätta lite fart istället för att lite laidback filosoferande invänta startsignalen för helgen. Men ändå...

...vad skönt det skulle vara just nu med en staff av good old fashion tjänstefolk. En kokerska som tog hand om allt fixande med mat i köket, en husa som städade och en butler som övervakade allt. Hade nog behövt en trädgårdsmästare också, en som lite tidigare än jag upptäckt att fjolårets partytält gjort sitt. Och en chaufför som kunnat skjutsa runt och hämta och lämna studenter och gäster . Då hade jag helt lugnt kunnat ägna mig åt nödvändigheter som besök hos frissan och inköp av presenter och ändå vetat att allt sådant blev gjort. Istället för att som nu helt lugnt ägna mig åt ovan sagda nödvändigheter... Hm, det blev ju samma sak. Eller?

Jag känner verkligen ingen panik. Även om det lyfts på en del ögonbryn den här veckan bland vänner och kollegor. Min erfarenhet säger mig att det ordnar sig. Vi kommer att hinna med såväl student som kalas och bal. Och på måndag kommer vi att luta oss tillbaks och minnas en händelserik och intensiv helg. Och tänka att vad gott det hade varit med en tjänstestab som kunnat röja upp efter helgens festligheter och en bartender som serverade ett glas av den sista skvätten rosévin...gärna med en jordgubbe i.

om några dagar i maj och juni...

Sitter här några dagar in i juni och blickar tillbaks till den senast gångna veckan. Den har innehållt allt från östkust till västkust och solsken, åska, kyla och värme.

Sista fredagen i maj fick jag som stolt mamma1 bevista en riktig hårdrockskonsert. Och då snackar vi hårdrock! Smög omkring i utkanterna för att fotografera och filma lite. En upplevelse som tenderar att kategoriseras som "nära döden"...inte bara för att det var DeathMetall...

Så blev det juni och stolt mamma2 reste till Karlshamn för att gratulera nyutexaminerade Spelutvecklarsonen. Och Karlshamn tog emot med strålande solsken. Och äntligen fick vi vår lilla picnick vid havet.

Fredagen blev det en tur till Vejbystrand. En otroligt lång bilresa genom ett stort antal vägarbeten. Men klarblå himmel. Och fast det fortfarande var rätt kyligt där ute vid kusten satt vi ute och lunchade. Mycket att ta igen då det gått en del tid sedan vi sågs senast.

Sedan tog vi tillvara den sista omgången sol för den här omgången genom att ge oss ut i skogen med våra cyklar. Omkring 3 mil blev det nog innan vi parkerade cyklarna i cykelstället och efter en välbehövlig dusch - terrängcykling i lera, ytterligare förklaring överflödig...- sjönk ner i soffan och somnade från filmen.

Nu står jag inför en ny vecka. Med studentfirande, födelsedag och bal. Ska bli jättekul!

om en kopp kaffe mitt i livet....

Klockan är åtta, en morgon i juni. Och för första gången på länge en kopp kaffe med solljuset silandes genom gardinerna i köksfönstret. Termometern står, troligen lite beroende på att den är mitt i solen, på 28 grader och jag har öppnat fönstret lite på glänt. Mm, en doft av Spirea. Jag trodde jag skulle missa den helt i år på grund av kyla och regn.
Men nu står jag i startgroparna för en intensiv period med studenter, födelsedagar, avslutningar...och så har jag förstås lyckats trycka in lite annat också...på "lediga" stunder...men sen...sen ska jag börja leva som jag lär! Och ta det lugnt. Carpe Diem! Och ta med mig min kopp kaffe ut i solstolen och sen, liksom tjuren Ferdinand bara sitta där.