om kaffepauser och stensouvernirer...

Sommaren går fort...speciellt då det mesta regnar bort...eller har den det? Lite väl kall kanske, men, jo, det har nog regnat en del. Och för första gången har vi anslutit oss till villaägare med mördarsniglar. Inte så att vi har längtat efter en invasion... min tanke är nog mer att jag hoppas att de bara är på genomresa...*s*

Var var jag...jo, just det, den kalendariska sommaren... Tänkte på det igår då jag iförd mina väl använda bomullsbyxor av caprimodell och den löst hängande stortshirten som jag mer eller mindre bott i, gick ut för att hämta tidningen. Det var lite disigt, sådär som man tänker sig att det kan vara på förhösten och på gräsmattan låg några nedfallna äpplen. Och det kändes mer som en morgon i september än i juli... högsommar...hm... Men, det finns dock en, liten men ändå, fördel - det känns som om jag haft en otroligt lång semester *s*.

Iallafall... sista semesterveckan, för det är den som just nu tickar på, har vi passat på att åka runt lite, uppåt och neråt. Vi tog en vända upp till Växjö för att hälsa på den ditflyttade sonen. På uppvägen passade vi på att köra inom Ikea och fick en trevlig överraskning vid vår snabbfika då dottern med pojkvän dök upp för frukost! Och i Växjö sken solen och det var precis så varmt och kvalmigt som man vill ha det en dag i Juli. Och sonen bjöd på fika på Grand Samarkand, ett utav de fräschaste Köpcentras jag varit på! Och jag glömde min kamera på en soffa på Espressohouse... lite jobbigt inledningsvis då jag upptäckte det vid hemkomsten. Men efter flera insatser är den åter hos mig och det tackar jag både personal på stället och goda vänner som körde inom och hämtade den på hemväg från sin semester *s*.

Och, sen är det ju så för oss att det blir ingen riktig sommar utan rökt lax från Buhres! Igår var det dags. Vi lämnade ett disigt nordskåne för en dag på Österlen och Kivik, inte bara för laxshopping, vi såg också fram emot ett lugnt semesterstrosande på de steniga stigarna vid Stens huvud... och, så klart, en traditionell kakfrossa på café annorlunda *s*. Solen sken från en klarblå himmel. Och det var sådär lugnt som det bara kan vara vid havet... i själen alltså... för mig iallafall... Jag hittade två stenar. Den ena var lite rödskimrande, oval och len och kändes varm i min hand och jag tänkte där den låg att den fick bli mitt minne av en promenad vid havet...

Då vi gjort våra inköp på Buhres upptäckte jag en liten men oerhört ovälkommen fripassagerare på benet! Och inga redskap att avlägsna den med. Som den fästingmagnet jag utvecklats till under de senaste åren har jag väl gått från den panik jag tidigare kände vid blotta åsynen av dem, till ett aningen mer sansat äckeltillstånd, som inte på något sätt handlar mindre om en önskan om att få bort dem...omedelbart!
"Tänk inte på det", föreslog maken försiktigt deltagande där jag satt tyst i bilen med en desinficerande våtservett tryckt mot låret... och jag kände att det var precis min avsikt...så fort den var avlägsnad!
Resan hem kändes lite lång och bilen hann knappt stanna utanför huset innan jag var på språng, på väg in mot en befriande pincett.

Och sen var den glömd...och jag plockade upp min rödskimrande sten ur fickan och den kändes fortfarande lika varm...

om tvärdrag och bondfångeri...

"Vart vill ni helst resa? Om ni fick välja vart som helst", sa den slipade försäljaren av andelslägenheter och såg på oss med förvånansvärd entusiasm, med tanke på de tre timmar han tillbringat med oss. Och trots mitt påpekande att om lägenheterna var så fantastiska att man inte ville gå ut så kunde man ju lika gärna stanna hemma, fortsatte han rada upp den ena säljfloskeln efter den andra. Och jag tänkte, lite uttråkat, att det nog var troligt att han redan hade en färdig deal att lägga fram oavsett vilket resmål vi presenterade för honom.

Vi hade annars under fem dagar, trots mångfalden, lyckats undvika de påträngande försäljarna, eller rättare sagt; bondfångarna, som strategiskt stod placerade vid samtliga promenadstråk i Puerto Rico, dit vi tagit en sista minuten-resa för en veckas avkoppling i solen.

Vårt hotell var av modell lite äldre, men avsaknaden av luftkonditionering uppvägdes gott och väl av en enastående charm i form av ett virrvarr av trappor och avsatser. Och där fanns, trots att det enligt katalogen bara var två-stjärnigt, såväl pool som tillhörande poolbar, vilket var det enda kravet maken ställt på resmålet...förutom sol och värme förstås. Det var beläget högt uppe på en utav de branta backarna och oavsett vart vi skulle fick vi ta oss igenom ett nätverk av trappor och vanliga uppförs- och nedförsbackar. Inga problem för oss som alltmer kommit ifrån det där med att skaffa den perfekta solbrännan, den utan märken av kläder, utan hellre gav oss ut i omgivningen för att skapa oss en egen upplevelse av semestern. Det visade sig vara en god idé på flera sätt då sommar på Gran Canaria är lågsäsong och många utannonserade turistgrejer var "closed for Holiday".
Så, istället för kostsamma utflykter arrangerade vi vår egen "Tour de minigolf" som vi vävde samman med vandringar upp och nerför de branta sluttningarna.
Och just en sådan tour hade vi varit ute på denna dagen. Det stod 3-0 (till mig *s*) och maken sa att innan han gick en enda runda till skulle han ha en öl.
Vi valde en genväg nerför backen, en trappa på 655 steg och något matta i benen klev vi rätt i famnen på en mycket sympatisk spanjor som pekade på makens snus och sa att en god vän bjudit honom på sådant för två veckor sedan och att han blivit alldeles yr. Hej och hå, så hade vi fått varsin lott och vunnit t-shirts..." nej, vänta", sa den gode bondfångaren, och blev alldeles till sig för att jag skrapat fram ett "Starprize"... med möjlighet att vinna 600 euros!...eller en DVD-spelare

...och så gick det till då vi hamnade på en lyxig resort med all lyx man kunde tänka sig...dessvärre tillsammans med en norsk man vid namn Ivan, som väldigt gärna ville sälja del i en lyxvåning till oss...och som också mycket gärna berättade om alla vänner som han under årens lopp fått genom att sälja lägenheter till dem...hm...eller hur...*s*...och efter 3 timmar, 3 nej från mig, ställde han så frågan vart vi allra helst ville resa.

"Puerto Rico", svarade maken, "till vårt lite sjaviga hotell utan luftkonditionering".

Till deras försvar ska jag säga att de skrattade gott åt sitt nederlag, följde oss till utcheckningen där vi fick ta emot våra priser - en t-shirt, en flaska vitt vin... och en dvdspelare. Sen hoppade vi in i en förbetald taxi och åkte tillbaks till vårt lilla kryp-in, där vi tillverkat vår egen aircondition - även kallat "tvärdrag"...*s*. Och när vi satt där på balkongen med ett glas vin respektive en öl så kom vi överens om att även om vi var lite "suckers" som gått på lott-knepet, så fanns det sämre ställen att tillbringa några heta eftermiddagstimmar på, om än både svettiga och smutsiga, än ett femstjärnigt hotell med aircondition på Gran Canarias soliga sydkust.

vinprov(smak)ning och barkbröd...

Snubblade in i semestern efter några intensiva veckor med firande och hälsa påande och hade väl inte mycket annat i tankarna än att det skulle bli skönt att ta det lugnt ett tag...inga planer...inga plikter... Det gick väl sådär bra, för vid en snabb överblick av första semesterveckan ser man att där finns inte många luckor. Lyckades pricka in en tapetserardag med dottern redan på måndagen - en trevlig heldag med lättlärd assistent och en mycket samarbetsvillig tapet.
Tisdagen bar det av till Bordershop i Puttgarden, mitt första besök på denna välfyllda "tankstation". Som tur är hade maken varit där förut och hade ett väl inarbetat system som vi försökte följa; Man tar sig upp till fjärde våningen och handlar sig sedan neråt mot utgången på markplan. Enda avvikelsen i planeringen var väl då han lämnade mig på andra våningen för att själv ta sig tillbaks till fjärde våningen - där de av outgrundlig anledning valt att förlägga toaletterna... Och på andra våningen, där han lämnade mig har de viner...med provsmakning...
"Ska du lämna mej här!?", sa jag lite tveksamt...
"Ja, du kan väl kolla runt lite här så länge", sa han...och gick.
Så det gjorde jag. Det var ett härligt minglande och vi som gick runt där smakade...och tipsade...och smakade lite mer... Och då maken återvände var jag lite...hm...vi kan säga uppsluppen.... Han såg på mig med frågande blick och sa:
"Hur länge var jag borta egentligen?"

Nåja, efter en heldag på buss kände vi inte för att sitta i något som helst färdmedel utan ägnade onsdagen åt upprensning i trädgården och tippenkörande. Och eftersom det är något som vi blir färdiga att göra typ 1 gång om året så kändes det rätt gott då vi var klara...för då visste vi att det var ett helt år kvar till nästa gång! Torsdagen och fredagen fick vi hålla på med förberedelser för den årliga sommarfesten som sedan gick av stapeln en strålande vacker lördag! Vi hade nästan hunnit bli klara med alla tävlingsgrenar och resten fick jag hitta på under tiden...hm...jag undrar om det märktes...hehe... En solig dag gick över i en ljummen kväll och förstapriset i tävlingen delades av två lag så man kan ju säga att hälften av gästerna vann och de andra...ja, kom väl tvåa...*s*

Och nu är vi inne i vecka 2 av semestern. Det är marknad i byn två utav dagarna, och sedan känns det som vi redan hunnit med det vi tänkt och brukar göra under semestern. Men ingen av oss hade vare sig lust att...eller för den delen, varvat ner så att det var möjligt, att slå sig till ro i en fåtölj och lyssna på fågelsång. Så vi bestämde oss snabbt och lätt för att boka en restresa...det fick bli dit det blev. Enda kriteriet var att det skulle vara varmt.
Sidorna med restresor och utbud av sista minuten är rätt lika och vi satt där och bläddrade runt. Till slut stod valet mellan att åka med Fritidsresor till Gran Canaria, vilket kändes lite grand som ett udda sommarval, eller med Ving till Kreta. Det mesta pekade på Kreta, flyg från Sturup med bra tider på dygnet, i och för sig ospecificerat, men man kunde uppgradera sig så att man åtminstone fick egen toa och dusch så trots allt verkade det bra. Kanarieöarna-alternativet var ett litet lugnt hotell som jag, fram tills att maken något frustrerad bad mig ta på glasögonen, trodde serverade barkbröd... Men det visade sig, med glasögon på, att det fanns barkök med brödrost på rummet...*s*...Så, barkbröd eller schyssta avresetider. Valet tycktes enkelt...men något fick oss att tänka en runda till innan vi gjorde vårt slutgiltiga val. Det var då vi upptäckte att resan till Kreta hade undertexten; "Speciellt för dig som gillar riktigt håll i gång och party party all night long"...

Så, om några dagar bär det av till Kanarieöarna. Där har jag aldrig varit! Härligt!

från buddistiskt filosoferande till lyckliga kattspyor...

"Livet är inte de dagar som går, utan de dagar man minns". Vet inte riktigt vem som sagt det först, men just den här versionen är Mads Mikkelsen. Troligen är det en variant av "life is whats happens to you while you're busy making other plans"...men jag gissar att även Lennon tagit det från någonstans. Kanske något Buddistiskt...

...sidospår...tankarna vandrar, förflyttar sig snabbt i tid och rum...vart var jag på väg...hm...inte en aning...Men jag känner igen det. Detta är semesterversionen av mig! Den som inte tänker en redig tanke....eller säger ett klokt ord. Den som möter varje dag i ett par bekväma bomullsbyxor, ett ledigt linne och ett avslappnat, kanske till och med fånigt leende. Carpe diem! Inga planer. Inga förpliktelser.

Snubblade in i semestern igår, rätt in i favoritfåtöljen. Puh! Ernst på tv'n. Barfota. Lyriskt hyllande lärkträ och lättbetong. I gårdagens avsnitt la de golv i ett gammalt bränneri, ett stenruckel med stampat jordgolv. En stor spricka i väggen förkunnade att huset "satt" sig. "Ingen fara", sa Ernst, det har satt sig en gång för alla så det är inget vi behöver bekymra oss om...".
"Vad skönt", tänkte jag, men lyckades hejda tanken att jag också ville jobba med att rusta upp gamla ruckel...

Försökte istället styra in tankarna på vad det kunde innebära ur ett mer existentiellt perspektiv.
Att inte behöva bekymra sig med att försöka ändra något eller försköna, eller rätta till. Utan istället använda sig av det som finns och göra det mesta möjliga av det.
...och där försvann det igen...hm...jag var nog på väg någonstans med resonemanget. Men semesterjaget vill inte resonera, inte begrunda, eller komma fram till något. Det vill bara vara....flyta med...ha lite ledigt från slutsatser...få lov att drömma utan hinder i form av verkligheten...

Kanske var det mitt semesterjag som försökte ge mig en liten vink i morse då jag steg upp och skulle mata katterna. Den äldsta av de två kattdamerna låg i sin fåtölj och tittade ointresserat på mig då jag gick förbi. Hon som annars alltid är mycket angelägen om att maten ska serveras inom 5 minuter efter det att jag gått upp vände sig bara om och la, med en trött blick, ner huvudet på tassarna. En enda tanke fanns i mitt huvud: "Hon är döende!"
Jag sa bekymrat till maken, då han nyvaknad kom ut i köket, att vi kanske skulle ställa in oss på att hennes tid snart var förbi, en lika sorglig som oönskad tanke...som dessutom visade sig, helt och hållet, bygga på förhastade slutsatser...*s*
För tjugo minuter senare kom hon ut i köket och drack lite vatten, åt lite mat...och jag lyckades med lite tur undvika att trampa i den gigantiska spya hon lagt på mattan i arbetsrummet... Åh! Vilken lycka. Hon var inte döende, bara lite kass i magen!

...hm...i allafall...från fånga dagen till lyckliga kattspyor...*s*...kanske inte något att minnas som en höjdpunkt i min "tänkarvärld"...men ändå...där är jag idag, precis i infarten till ledigheten och lika bra att acceptera det...hm, jag tror till och med att jag gillar det...