om porlande vårbäckskänslor och nyårslöften....

I skvalet från bilradion, min ständige följeslagare i morgontrafiken, hörde jag programledaren lyfta fram och hylla känslan av att "vara på väg åt rätt håll”, alltså stunden då man, kanske bara för en kort sekund eller så, känner att allt är ok…oavsett hur kaotiskt det ser ut just där man befinner sig, så känner man att man är på rätt spår. En härlig känsla, och för min egen del kan jag bara beskriva den som en porlande vårbäck som har sitt ursprung någonstans i mellangärdet och som sedan sprider sig som en förväntansfull rastlöshet genom kroppen. En positiv rastlöshet.

Men, sen finns det ju också den där andra känslan...som man får då man upplever att något är fel, oavsett hur bra allting är… en känsla mitt i vardagsflödet där man stannar upp och undrar vad det är som skaver…varför man, trots att allt tycks vara på plats, inte känner sig direkt lycklig…eller ens speciellt nöjd. Och oavsett vad livet bjuder en på för smakfulla valmöjligheter så hittar man inget man vill ha.

Och just detta tema dök upp i en av de få TV-serier jag lyckats såväl fastna för, som följa, där en av karaktärerna uppgivet sa till huvudrollspersonen: "You Do all these things that could make you happy...then you compare them with your picture of how you´d like your life to be… and you’re disapointed...”
Och innan han lämnade henne vände han sig om och sa: "Change your life or change your picture...”

Orden fastnade och bet sig envist kvar så att jag till slut fick skriva ner dem och försöka förstå vad det var de innebar för mig. Vad är det jag inte förmår släppa taget om och som min vardag inte klarar av att jämföras med? Och, lika viktigt, var befinner jag mig då jag fylls av den porlande vårbäcken och inte kan vänta med att få ge mig ut på förändringens oupptrampade mark? Några svar har jag inte...ännu...men jag tänker så här att när vi hamnar i funderingar så kan vi oftast upptäcka att svaren finns runtomkring oss, bara vi stannar upp och lyssnar. Att vi måste ta oss ut ur vår "box" för att hitta de svar vi söker, för inne i boxen finns bara frågan. 

Så, det här året som nu tackar för sig, året då 50-årsdagen kom och gick, har varit ett bra år. Ett år med flera tillfällen av "på rätt väg". Och jag ser fram emot ett nytt år med spännande möjligheter... och ska jag ge ett nyårslöfte så får det bli att vara "vaken". Att uppmärksamma och ifrågasätta. Och alltid göra vad jag kan för att gå min väg, så att jag inte hamnar någonstans där jag inte vill vara

om storhetsvansinne och ständigt pågående förbättringsarbete...

 "Ingen får gå och lägga sig förrän jag vunnit!!", sa den i vanliga fall rätt så lugna och medvetet närvarande kvinnan, som inte bara är psykolog....utan, dessvärre, också råkar vara jag...*s*...

Scenen är en sen kväll i ett rum på ett pensionat i Sassnitz på Rügen, i början på november. En efterlängtad höstresa, en årlig paus i vardagen.

Resan hade föregåtts av en liten livsstilsförändringstävling där vi kunde samla poäng inom diverse olika grenar. Eller, ok, jag erkänner...inledningsvis var det bara en gren, men sen tyckte jag att tävlingen kunde bli ännu mer spännande om man la till fler moment...så att alla hade samma chans till seger... och efter vissa mindre protester, eller med milt överseende, gick de övriga deltagarna med på mina ständiga regeländringar...eller mitt "ständigt pågående förbättringsarbete" som jag föredrar att kalla det. Och det blev en rolig tävling även om det i slutänden ändå blev så att samma person vann såväl alla deltävlingarna som hela tävlingen ... så, så var det med det *s*.

Vi tog tåget från Sassnitz ner till Stralsund, utan att veta något om stadens historia som till exempel att den var svensk mellan åren 1648 och 1815. Det vi upptäckte var att där fanns väldigt många kyrkor... förvisso imponerande byggnadsverk, men som, även om man inte kan undgå att fascineras över dåtidens byggnadsskills, trots allt står där som minnesmärken över någon slags medeltida storhetsvansinne...Störst av dem alla är Mariakyrkan, troligen byggd omkring 1298. Av någon anledning hade de satt upp Luthers 92 teser på dörren, vilket fick oss att känna oss lite kulturellt beresta...ända tills vi tog redan på att det inte alls var där det hände, utan i Wittenberg..., så, så var det med det också *s*...

På söndagen tog vi oss ner till Prora, ett annat vräkigt, förfallet, storslaget monument från förkrigstidens Tyskland. Tanken var att det skulle bli ett 5 km långt semesterparadis som skulle kunna husa 20 000 gäster, troligen de med rätt ursprung och politisk tillhörighet...


Nu är det mesta förfallet och igenbommat. Några misslyckade försök att spränga bort delar av byggnaderna har lämnar kvar märkliga ruiner längs med strandkanten. Och en  restaurerad del som används som museum och vandrarhem, kastade ut oss på en omtumlande resa i tid och rum, gammalt och nytt och jag kan inte bestämma mig för om jag tyckte att det var fräckt eller obehagligt.

Och, sen var det ju det där med tävlingar och viljan att vinna...eller framför allt önskan om att inte förlora...
Och jag inser att årets resa lärt mig att förmågan att vara flexibel i grunden är bra, och jag tror att det är en egenskap vi har gemensam, vi höstresenärer... Men om den används lite för ofta, och lite för ensidigt kan det bli som den där sena kvällen, då alla försök att modifiera kortspelsreglerna ändå ledde fram till samma resultat...alltså att jag förlorade...och ovanstående superregel kom till...alltså...hm...den att ingen fick gå och lägga sig... Mina snälla reskamrater, eller kanske troligen trötta, resignerade, "spelade" en runda till...och sen fick vi sova....   

...en annan konsekvens, eller ska jag säga lärdom vi gjort, är att reglerna för del 2 av livsstilsförändringstävlingen numera är nedskrivna, tydliga och inte öppna för diskussion eller förändring...om nu inte någon ändrar på det vill säga...*s*

om filosofiskt crescendo och ryggvärmare...

"I thought no but said yes…my heart didn’t want to say no…"

Citatet, som jag inte längre minns var det kommer ifrån, dök upp på datorn då jag satt och letade efter något helt annat, men det fick mig att stanna upp... "Jag tänkte nej, men sa ja...mitt hjärta ville inte säga nej..." Hm...det här citatet både passade in på och skar sig helt mot det jag vanligtvis är ute och föreläser om, alltså att lära sig säga nej så att det finns utrymme att säga ja. Och jag kände ett omedelbart behov av att få ihop det.

För å ena sidan behöver vi väl alla lite till mans lära oss att stå emot alla yttre krav som stjäl både kraft och tid från oss, alltså lära oss att säga nej. Att inte alltid ställa upp, ta hänsyn, vara snälla och duktiga.Att lära oss att prioritera vila, sålla bland alla aktiviteter, alltså lära oss att skapa utrymme för att säga ja till sådant vi verkligen vill.

Men, och det var här citatet slog an en ton, det vi kanske inte lika självklart jobbar med är att lära oss att säga ja till oss själva. Till livet. Att då och då vända ryggen till omvärlden och istället lyssna inåt och se vad vi verkligen vill, vad som är viktigt för oss på djupet. Att alla de där tusentals valen vi gör varje dag åtminstone får lite utrymme att handla om vad vi själva vill oavsett konsekvenser. För, och nu citerar jag mig själv i min dagliga verksamhet - vad är det värsta som skulle kunna hända?

I minnet dyker det upp en situation på jobbet, strax efter jag fyllt 50 då jag lite raljerande i något sammanhang sa att "nu då jag fyllt 50 får jag bestämma själv..." varvid en kollega tittade oförstående på mig och utbrast "Ja du, jag vet inte, men det var väl förbaske mig på tiden!". 

Och verkligen, jag måste instämma, visst, på tiden, men inte självklart.  Det är inte självklart att vi gör det vi själva vill. De flesta lever ett socialt anpassat liv, där mycket hänsyn ska tas till andras förväntningar - vare sig "de andra" vet om det eller inte...och väldigt många lever inte sina ideala liv, på grund av olika och kanske mycket individuella anledningar...hänsyn, ekonomi, åtaganden, löften, givna i ett sammanhang då de kändes rimliga att ge... 

...Men, och nu löper mina tankar iväg i en annan riktning, tänk om det är tack vare vår förmåga att ge upp vår individualitet som vi kan upprätthålla vårt demokratiska samhällsskick? Om priset för att "få vara med" är att rätta in sig i ledet och följa givna regler, alltså inte bestämma själv? ...Och hur ofta bestämmer vi själv, när vi tror att vi gör det, om vi gör det inom givna tillåtna ramar?

Ojojoj...det känns som om tankarna löper amok, släpps lösa och växer, som ett crescendo, ackompanjerat av regnet som smattrar mot rutan. Jag får nog tänka vidare en annan gång, smälta det lite... och återvända till mitt här och nu. Till det nybryggda morgonkaffet fortfarande rykande i favoritkoppen bredvid tangentbordet. Katten som spinner bakom ryggen, den stora katten...hm...ja, jag balanserar på yttersta delen av skrivbordsstolen, vänsterfoten tar spjärn mot väggen så att jag inte trillar av... värmen från hans kropp letar sig upp för min rygg...hemtrevligt...och lugnande...och jag tänker så här att, visserligen planerade jag att städa tvättstugan den här helgen, men om jag gör det...eller inte...ska jag fundera på en stund så att jag är helt säker på att jag verkligen vill det..*s* 

...om gamlingar och upputsade fasader

"Nu skiter jag i detta för idag!", hörde jag någon muttra i gången bakom sätet där jag satt på tåget mellan Hässleholm och Malmö. Sekunden efteråt stegade tågvärden förbi min plats och gick med bestämda steg genom vagnen, ointresserad av biljetterna som sträcktes upp mot henne. "Är det något mer ni undrar? Tågbyten och så...?", frågade hon ut i luften medan hon, utan att vänta på svar, fortsatte gå.

Jag valde att inte låta hennes något ovanliga arbetsstrategi bli något mer än en notering under kategorin "Nytt på tågresan" och fortsatte istället med min favoritsysselsättning - titta ut genom fönstret. Jag har rest just denna sträckan fler gånger än jag orkar fundera på och det mesta var sig likt idag. Men så, mitt för Örtofta Sockerbruk glimmade det till i ögonen. Slottet, jag tror det är ett slott...hm...det ser ut som det i allafall...man ser det från tåget en bit från järnvägen, åt väster.... Hursomhelst, det pågick någon form av upprustning - man höll på med att putsa upp det ärgade koppartaket och jag kunde inte låta bli att undra varför? Visserligen oerhört vackert, men det skar sig på något sätt. De hade bara hunnit med själva tornet så man kunde jämföra med resten av, det av ålder grönfärgade, taket. Och det passade mer ihop. Tillsammans med det skinande blanka taket framstod övriga byggnaden som, nu vill jag inte säga sunkig, men sliten kanske. Förut, tillsammans med "gröntaket" hade intrycket varit mer...stilfullt. När jag skriver detta inser jag att det är ju lite så det blir hemma med. Då man renoverar ett rum blir man först jättenöjd och njuter av det nya fina. Sen vänder man sig om och går in ett ett annat rum och slås av hur himla dags det är att renovera det...i jämförelse... Eller om man köper ett par nya byxor, och allt i garderoben känns urtvättat och måste ersättas...hm...kom på några exempel till men de lämpar sig inte i skrift...=)

För några dagar sedan tillbringade maken och jag ett dygn i Helsingborg och då vi klättrat x antal trappsteg upp för Kärnan såg vi staden ovanifrån med alla sina små och stora tak...som gröna fläckar. Tänk om man skulle putsa dem?! Undra fall det hade reflekterat solen så att Helsingborg fått någon slags tropiskt sommarklimat...eller Nordens Las Vegas - midnattssolens stad...

...hm...tråden tappad igen...jag satt på tåget. just det...och på ett ställe, det är så fräckt, en kort kort stund, strax före Lund, om man är snabb och uppmärksam kan man samtidigt se både Barsebäcks fyrkantiga reaktorer, Öresundsbrons höga bågar och Malmös landmärke - Turning Torso...*s* Jag får nog erkänna att jag gillar att åka tåg... då och då. Tillräckligt ofta för att det inte ska bli ovant och nykommet, men också tillräckligt sällan för att inte bli slentrian. Jag tycker om att med barnslig förtjusning invänta de bekanta hållpunkterna. Och vägen blir aldrig för lång om resan är lika viktig som målet.

Det blev alldeles tydligt för snart två veckor sedan då jag, tillsammans med mina Fab50-sisters tillbringade en fantastisk helg i nostalgins tecken, med vandringar i tonårskvarteren och en galamiddag på ortens anrika Kurhotell. Minnena vi vandrade runt bland var lite som nedslag i situationer och sammanhang och vi insåg alla att den oändliga sträckan mellan målen på den tiden, med ålderns vishet krympt till något, knappt längre än ett stenkast.

Och på tal om fabulösa 50-åringar så kom den dagen även för mig. Med champagne och fyrverkeri innan ens tuppen vaknat. Och vi firade i dagarna 4, med vänner och familj...och kära systern som rest upp ända från Mallorca...och mina fantastiska barn med respektive som lyckades överraska mig med en så spännande present att jag inte kan vänta tills vi ska genomföra den *s*...men till slut tog den nya åldern ut sin rätt...och efter en enastående festmåltid drog gamlingen sig tillbaks och slocknade, mätt och belåten på hotellrummet strax efter nio...

om vildkvinnor och små tjocka damer...

Dagen D närmar sig. Eller dagen L om jag ska vara lite romerskt korrekt. Tanken har funnits där ett tag och jag har försökt vänja mig och tänka att det faktiskt inte är någon skillnad....egentligen. men, fasen alltså, det är skillnad! För än så länge är jag en vanlig kvinna som snart fyller femtio, och om några veckor är jag den där femtioårig kvinnan. Men, vad är då skillnaden?

Givetvis blir det inte så att jag går lägger mig ena dagen, som en ungdomlig 40-plussare för att nästa dag vakna med förlorad glöd och ålderdomen sittandes på sängkanten. Men ändå... det är skillnad...

Och när jag tänker på det så behöver ju skillnad inte nödvändigtvis betyda sämre....eller värre...eller tristare. Det kan ju faktiskt betyda något positivt. Jag har hört flera kvinnor säga, antingen själv, eller, kanske mer ofta citera någon annan, i regel sina mammor, då de som nyblivna femtioåringar sagt "Jag har fyllt femtio - nu får jag fasen bestämma själv!"

Kanske har det att göra med kvinnorollen; den omhändertagande, den mjuka, den "heliga modern", som gör att det är svårt att släppa kontrollen utan att få dåligt samvete. Och det är nog den svåraste biten. Men det är också lite ovant att börja utgå från sig själv, alltså - vad vill jag? Nu då jag kan "bestämma" själv. Visserligen har jag ju alltid kunnat/fått det. ..egentligen... Men det är så lätt...eller bekvämt, att gömma sig bakom andra, att slippa ta beslut, överlåta åt någon annan att göra det. Och nog kan det, i vissa stunder... då och då... kännas frestande att göra så nu med... alltså låta någon ta över rodret och styra min skuta.

Det är lite konstigt, för jag har alltid föreställt mig min inre vildkvinna, alltså hon som är jag då jag är mig själv, som en amazon, en stridslysten, stark, frihetsförkämpe redo att stå på barrikaderna för min rätt att respekteras för den jag är... och så inser jag att min vildkvinna, min inre femtioåring tycks komma"in shape of a little fat lady"...en bestämd liten dam som tar liiite för stor plats under mitt skinn. Jag har inte riktigt accepterat hennes närvaro, men måste ju samtidigt erkänna att sedan hon trädde in i mitt liv har jag blivit en aning något mer bestämd. Hm... Jag får se...hon får väl vara kvar ett tag tills jag rett ut allt som behöver redas ut.

...Sen får jag väl se om inte min inre sextioåring kan få bli en stilig, sportig, parant dam med hatt och linnebyxor och en sjuhelsickes lust att leva livet fullt ut!

om sandalglasögon och eviga gester...

Om man söker efter sina glasögon typ överallt och till slut resignerat tänker att man nog glömt dem på jobbet...ska man bli glad...eller orolig... då man hittar dem instuckna i en av sina sandaler...på skohyllan...och inse att man faktiskt vet hur de hamnade där..? *s*

Ibland tror jag att mitt här och nu-tänk riskerar att skapa ett visst glapp mellan "här och nu" och "där och då". Så att jag på något sätt tappar det där som gör att saker och ting hänger samman. Och händelser som planeras och jag tänker att det är långt till dess - har plötsligt redan hänt...

Speciellt en sommar som den här, med studenter/examen tre helger i rad, bröllop och födelsedagsfirande, resor och vandringar... och allt ska bli så himla kul! Och jag vill att allt ska vara liiiite längre än det kanske gör... så att jag hinner med att uppleva det färdigt!

Och igår gick startskottet för sommaren med styvsonens student, den sjunde och sista "familjära" för vår del. Och det blev en riktigt blöt tillställning där himlen öppnade sig för...hm...inte ett stilla sommarregn utan snarare motsatsen...och överförfriskade studenter fick sig en ovälkommen men kanske välbehövlig avkylning.

Vid genomgång av det samlade resultat av gårdagens förevigande av studentdagen hittade jag ett foto, ett ögonblick fångat av kameran och jag stannade upp, Något var bekant med bilden.

Och idag, efter att ha återfunnit mina glasögon hittade jag vad jag sökte. Det är knappt 40 år mellan bilderna och det är nog så att vissa saker är för alltid desamma *s*.

om vårrus och moderliga katastrofer...

Så hände det igen. Men inte ute i trädgården den här gången utan på vinden. Det är lördag, det är öppet på tippen och man får förmoda att de senaste dagarna fantastiska vårväder lockat folk till allmän röjning och en mindre invasion är väl att förvänta.

Men veckans hastigt påkomna jobbighet, då vi blev "kattlösa" för första gången på 30 år, har försatt oss i någon slags håglös skuggtillvaro och det har inte blivit av...det som vi planerat...alltså att förbereda oss för denna "vårröjardag".

Så, medan maken pressade ihop lite kartonger som samlats på hög gick jag upp till alla katastrofer moder, som man nog kan kalla den...vår vind... och jag stod där och tittade och kände att det nog skulle bli lättare att få någon form av överblick av kaoset om man lyckades få ner alla julsaker i en och samma kartong... istället för att som nu, i en massa kassar, lådor, eller helt enkelt bara uppburna och placerade å¨en ledig yta... för att fixas "sen". Och kläderna...hm...skulle kanske behöva en plastkasse eller två för att komprimera dem till något mer hanterbart för att få iväg dem till klädinsamlingen....

...Då jag kom ner igen hade maken fått ihop kartongerna.
"Hittade du något som skulle med till tippen?", frågade han.
"Inget självklart", svarade jag och satte mig lite uppgivet vid datorn och började slötitta runt på Aftonbladet.
"Ah, jag går upp och kollar sa han, fortfarande en aning mer entusiastiskt än jag.

Jag hade börjat surfa runt efter inspirerande gympamusik för att fräscha upp mitt program inför de sista 5 gångerna då han kom ner igen.
"Hittade du något?", frågade jag.
"Inget självklart", svarade han och hans blick hade fått samma uppgivna lyster som jag tidigare återvänt ner med.

Då kom jag på att jag glömt plocka ut räkor ur frysen, och det var det verkligen hög tid att göra eftersom det ingår "vitlöksmarinerade räkor"-frossa i våra kvällsplaner. Med lite kallt vitt vin...vårrus...hm.. det låter ju betydligt mer inspirerande än vårröjning *s*.

...om förtöjda livsskepp och vågade språng...

I det vemodiga avskedets sista skälvande timmar blir det tydligt, det som min handledare sa till mig i höstas då jag satt hos honom med beslutsångesten bultande i bröstet... att: "...det är i språnget mellan dit man är på väg och det man lämnar som det blir tydligt...det goda man har..."

Och så är det verkligen. Händelser läggs på varandra. Situationer man inte ens la märke till då de inträffade byggs samman och leder till slut fram till det ännu omedvetna beslutet...att förändra. Och fast man inte vet det börjar man ställa in sig. Uppmärksamma möjligheter. Känna lockelse till det som är spännande och nytt. Förväntningar växer och man är mitt uppe i en medryckande process som snurrar på fortare och fortare. Så plötsligt står man där. Vaknar upp och måste fatta ett beslut. Välja.
Det är då fokuset plötsligt flyttar sig från det som man, med spänd förväntan, är på väg till, och istället vänds mot det man lämnar bakom sig. Mitt i språnget träder det fram. I ett förföriskt, gyllene sken. Allt det goda. Det trevliga. Det som gjort det värt varje stund av livet som spenderats där. Och där man någonstans inom sig trott att man alltid skulle stanna.
Och hjärtat fylls av den oväntade, och kanske också ovälkomna frågan som måste ställas:

"Vad fan har har jag gjort?!"

Men...hm...jag gillar nog ändå den frågan. Även om den inledningsvis kanske kan låta något negativ och desperat, så känns den ändå på något sätt positiv. Som en sista utvärdering innan man går. Vad är det jag lämnar? Och varför?
Och om man känner en stor saknad bakåt samtidigt som man med glädje går framåt, då tänker jag att det nog ändå är rätt.

Så, efter 5 härliga år är det dags att lätta ankar och släppa loss skutan som legat förtöjd längre än någonsin. Jag kan se nu att rastlösheten under en längre tid signalerat oro för att förtöjningen skulle bli permanent medan stagnationens dreglande monster viskat lockande varningar i mina drömmar..."du vet vad du har...men inte vad du får..."

...och det är ju sant...vi kan aldrig veta vad som väntar oss då vi kastar loss... men vi kan faktiskt inte veta vad som väntar oss om vi låter vår skuta slå rot heller. Vi måste bara våga välja.

Skepp ohoj!

om soffsoftande och förargliga "f-ord"...

2011 lämnade över stafettpinnen till 2012 med sedvanligt fyrverkeri. Maken hade inhandlat en s.k. fyrverkeritårta som under 2 minuter fyrade iväg glitter och sprak i skiftande färger, alltmedan vi stod där, proppmätta efter en fantastisk 3-rätters middag och med våra halvdruckna champagneglas i vantbeklädda händer. Det är något med just den här stunden varje år, då man för några korta minuter får tillgång till minnesarkivet över samtliga svunna 12-slag man varit med om. En del trevliga, andra alltför "blurrade" av kombinationen "för mycket alkohol och för lite vett". Men det var ju ett tag sen i och för sig...hm...rätt många tag sen...
Numera har firandet fått mer fokus på mat än dryck och vi har en härlig tradition att fördela ansvar för de olika rätterna samt aktiviteter. Så, mycket samarbete i köket, blandat med pausunderhållning, gör att "nyårsafton" känns som årets "happening".

Nyårsaftonen gick över i nyårsdagen, dvs. den dagen som borde vara den första dagen på vårt nya liv. Det nya livet med mer träning, mer näringsriktig kost, mindre stress, mer harmoni...
...hm...läste i tidningen att det aldrig säljs så många pizzor som just på nyårsdagen...^^...så var det med det...*s*

Och jag hade, efter en lång och, det grådisiga luftfuktiga vädret till trots, mycket skön och välbehövlig promenad, anslutit mig till gruppen "soffliggande, tv-tittande nyårsdagsfrossare"...fast, utan pizza...men med såväl godis som chips...med dippa (?), vilket är besynnerligt för det tycker jag inte ens om. Men, så är det nu med den här dagen att man liksom får lov att göra sådant man annars låter bli. Och jag hoppas för egen del att det inte sätter standarden för resten av året...speciellt som jag äntligen blivit färdig till att säga upp gymkortet som jag numera alltför sällan använder...

Anyway, jag låg där i soffan och tillät mig att vara helt bortkopplad från duktighet då Mr "Dåligt samvete" himself dök upp i rutan. Och körde händerna genom ett berg av socker som skulle visa hur mycket av det vita guldet vi drar i oss varje år...per man! Bara för att gå vidare med att berätta hur mycket ren sprit vi häller i våra intet ont anande kroppar. Spiken i Sverkerkistan var tydligen vår tendens att låna till det vi vill ha...till skillnad från att spara förmodar jag...men då hade jag tappat lusten att lyssna vidare... istället öppnade jag en, i prassligt papper invirad twix, och hörde hur han i bakgrunden frågade" Fet, full och fattig, är det så vi vill ha vår framtid..." eller något...

Men idag, då jag hade vaknat och efter en stunds yrvaket överläggande med mig själv kommit fram till att det faktiskt var sant att jag tagit ledigt en vecka till *s*... kom jag att tänka på Sverker. Han vill ju egentligen bara väl...tror jag... och han kan ju inte veta att det inom mig sitter en liten - kanske inte djävul, men inte någon speciellt trevlig filur och lite förargligt viskar: "Fet, full, fattig... och femtio!!"...hjälp...*s*...