
Som igår. Jag satt jag och slötittade på något sommarSverige-program på tv'n medan jag åt en kvällsmacka. Det var ett inslag om ungdomar som gick någon form av lantbruksskola. De fick släppa ut kalvar på sommarbete och prova på lite av varje inom lantbruket. Reportern frågade några av dem om de skulle kunna tänka sig bli bönder. En av tjejerna han pratade med svarade entusiastiskt att hon tyckte det verkade vara ett jättebra jobb. Fritt. Och hon beskrev hur mycket hon gillat att härom morgonen få gå upp klockan 4 och gå ut i lugnet i ladugården för att mjölka...
...Och det var då jag visste att det var dags för semester...
För varje år då det närmar sig semester händer samma sak. Och det händer oavsett vilket jobb jag haft, om jag trivts eller känt att det var dags för mig att söka mig vidare. Det är någon slags trött rastlöshet, efter 11 månaders intensivt tänkande och klokskapande som gör att jag tänker att jag kanske skulle byta bransch helt och hållet...nej förresten, tänker gör jag inte, det är ofta det som är problemet, tankarna är me

Och nu tyckte jag att det lät jätteintressant att vara bonde! Jag kände att jag ville vakna tidigt på sommarmorgonen...ta en kopp kaffe och njuta av det tidiga gryningsljuset innan jag gick över daggvåta gräsmattor ner mot ladugården där korna väntade tålmodigt på att bli mjölkade. Bilden blev så tydlig för mig att jag nästan kunde känna doften av hö och höra koltrastens ljuvliga sång från en trädtopp någonstans. Och luften var ljummen och katten slog följe med mig, och...*s*...
Maken kom ut i köket och slängde en snabb blick på tv'n. Jag försökte intressera honom för min vision av framtiden... på en liten gård på den skånska landsbygden. Men, han har ju varit med ett tag o
