praktiskt fotarbete och trädgårdsfest...

Vi ville egentligen bygga om köket...men bestämde oss, efter en -för oss något ovanlig- noggrann genomgång av möjligheter i kombination med riskanalys av vad det gamla huset kunde tåla, för att "keep it simple" och bara göra en "ytbehandling", en s.k. quick fix. Lite motsägelsefullt måste jag ändå tillägga: mot bättre vetande. För dels är jag av den fasta övertygelsen att sådana inte finns, och dels så blir det sällan som vi tänkt oss...då vi tänker så alltså...


Och mycket riktigt - vi började för någon månad sen, eller mer (?) med att ta bort handtagen till luckorna, och fick efter hand riktigt bra kläm på att öppna dem underifrån med tårna. Sen plockade vi bort överskåpen, vilket innebar hinderbana i övriga huset över påsar och kartonger med nedpackade köksprylar. En rejäl influensa satte lite käppar i hjulet för oss, men vi lärde oss att leva med såväl fotarbetet och hinderbanan. Och vi insåg att det går hur bra som helst att dra sig runt med enbart vars 2 tallrikar, 4 glas, 2 kaffemuggar och så bestick... men vi har å andra sidan viss husvagnserfarenhet...

 Sen åkte jag till Stockholm på kurs! 2 gånger! Fantastiska dagar med vackert väder, blandat med regn och åska, och vid en av mina långa morgonpromenader uppe på söder i den uppvaknande huvudstaden hittade jag en liten oas - Skeppargränd - ett K-märkt område med kullersten och söderkåkar. Där sprang jag också på en viss Herr Gardell minsann, men blev raskt både omgången och frånsprungen. Han var nog mer van vid den charmiga omgivningen än jag, för medan han gångade iväg med snabba steg kunde jag inte annat än att sakta ner och passa på att njuta av den välbevarade idyllen mitt i storstan.

Kursen då, ja den var precis så bra som jag hoppats och trott och jag återvände hem fylld med inspiration att använda mig av mina fördjupade kunskaper i positiv psykologi...alltså den delen av psykologi som sätter fokus på det som fungerar och lyfter fram våra styrkor.


Och köket? Ja....arbetet går framåt kan man väl säga... men får nog ändå tillägga att vi hoppas på bra väder nästa helg då familjen kommer hem för kombinerat födelsedags- och examenskalas, för det kan bli lite trångt att samlas inomhus om huset fortfarande är... hm...en del skulle kanske säga i kaos, men jag har ju varit på kurs så jag föredrar att kalla det "shabby chic".

lantliv i storstan...

Jag gillar inte att vara borttappad... så jag är inte det....någonsin... lite princip liksom...

Därför gick jag av tåget på Stockholms central med bestämda steg som om jag gjorde det varje vecka och visste exakt vart jag skulle. Lite tips från vänner hade fastnat så då jag såg en skylt med en pil mot Vasagatan kändes det bekant...jag hoppades i alla fall att det hade nämnts i samband med tips inför resan...för jag stegade iväg åt det hållet. Samma sak med den nya rulltrappan - jag tog den...och hamnade precis där jag tänkt jag skulle hamna. Någon hade pratat om taxibilar i förbifarten och därför blev jag inte stressad då de inte stod där de brukar, utan jag knallade vidare och fick tag på en gul bil med en förare som inte verkade ha full koll på var de olika hotellen låg i Stockholm... inte lika bra som jag *s*... Så då vi kom till slussen sa jag lite kaxigt att "Du kan släppa av mig vid Sjöfartshotellet, jag går därifrån", och såg framför mig en liten promenad uppför backen.
Jag hoppade ur taxin, betalade och höll så när på att glömma kvittot innan jag tog min fullproppade dragväska och gick uppför backen mot Ersta Hotell och Konferens. Senast jag var här på kurs var i november 2008. Då kom jag jättesent för SJ...ja...på grund av SJ...övrig info överflödig.  Men idag var jag i tid och det var 20 grader varmt, strålande solsken och uppförsbacken gav mig både mjölksyra i benen och blodsmak i munnen. Och jag höll utkik efter Hermans, en fantastisk vegetarisk restaurang, då jag lite oväntat hamnade vid en bred väg? Den fanns inte med i min planering. Men, eftersom jag tycker ännu sämre om att gå tillbaks än att vara vilse fortsatte jag gå utan att slå av på takten mer än vad som krävdes för att släppa fram den stressiga storstadstrafiken innan jag, på riktigt lantisvis, gick tvärs över gatan.

Väl över tog jag mig lite tid och kikade över kanten, ner mot strömmen för att se om jag kunde få en skymt av Cinderella - Finlandsbåten - en av mina checkpoints...den var ju där i november... och ja, där var den. Det innebar, för mig, att jag var på rätt väg. Och där, finally, Hermans, nu kändes det bra. En glassbar med utsikt, hm...visst hade en kollega nämnt det, och sen, runt hörnet - Ersta! Framme!
Hann med en liten promenad efter jag ställt väskorna innan för dörren på rummet.
Sen en överbliven macka med lite vin medan kändisar på tv'n lagade
den ena gourmeträtten efter den andra.

Och oj, vad jag ser fram emot i morgon *s*...

vårtecken och medial isolering...

Efter 9 dagars influensa var jag lite mör. Och efter en 45 timmars arbetsvecka ovanpå det var det rätt gott att vädret bestämde sig för att vara som gjort för lite kravlös utomhusaktivitet.

Då låter det kanske märkligt att vi drog till Emporia, Malmös senaste tillskott av inomhusköpcentra, men just det här bygget är krönt av en takterrass som mer påminner om en park. Där finns gräsytor, trädäck, utkiksplatser med kikare, stenlagda gångar och glaskupoler där man kan kika in och ner på de som inte låtit sig lockas ut i solskenet.

Utsikten var enastående och vädret kunde knappt ha varit klarare. Där vi stod kunde vi se Kastrup, Öresundsbron, Barsebäck, Turning torso och förmodligen massa annat som vi inte visste vad det var.

Sedan, något försenat på grund av sjukdom, firade vi de som fyllt år med en smaskig lunch på Vapiano, och familjens "tillskott på väg" har växt till sig så det kändes faktiskt lite som att vi var en till *s*.

Man säger ibland att man lämnar efter sig en bit av sin själ då man varit på en plats där man känt sig berörd.
Och visst finns det ställen jag känner så för och som jag alltid längtar efter att återvända till.

Men, det jag råkade lämna, inte på Emporia, utan i Lund, är ju faktiskt inte egentligen en del av min själ, även om jag känner mig lite tom och isolerad... utan min mobil... Hm... då är det kanske bra, för att inte säga lite nyttigt, att få en liten oplanerad paus....eller snarare ofrivillig...påtvingad....och den får gärna vara över snart...*s*

Och idag trotsade vi pollenprognosen, tog med oss ett paket pappersnäsdukar och gick, med nya kameran lättillgänglig i fickan, ut  på jakt efter vårtecken. Det visade sig att naturen väl inte direkt exploderat av vårfnatt, utan snarare lite tvivlande skickat ut några förtrupper för att kolla att det verkligen är sant den här gången. Och där. bland det vissna, grå och bruntonade stack det upp ett och annat guldkorn som signalerade att nu finns ingen återvändo.
Våren är här i Skåne!

fårskap och underförstådda attribut...

Jag hade för några år sedan en chef som lärde mig ett sätt att förhålla mig till livets krav och regler som jag sedan dess brukar plocka fram då jag känner att det passar...mej.... Hon brukade säga att ”Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse”
Men, även om det stämmer i sak,  är inte det heller en 100%-ig sanning. Det är nog lite så att man får välja de där tillfällena med lite omsorg. Så att man känner att man är beredd att ta konsekvenserna …oavsett…

Nu är det inte så att jag går runt och avsiktligt försöker bryta regler, bara för sakens skull, men jag har en förmåga att göra det ändå. Eller…bryta och bryta… Om man inte följer regler, innebär det nödvändigtvis att man bryter dem? Det finns en enkelhet i ytterligheterna, att det är antingen eller. Jag vill nog hellre tänka så att regler är till för att ifrågasättas. Så att jag vet att jag följer en regel för att jag håller med och vill det, inte bara följer för att alla andra gör det. Som en i flocken.

Men ändå, fast jag vet om det…och försöker göra medvetna val, så upptäcker jag allt som oftast att jag ändå trillat in i ”fårskapet”. Då jag har fått en alldeles ny strålande idé! Eller fått för mig att jag tycker något speciellt om någonting, eller verkligen tror att något är rätt och sant. Och så skrapar jag på ytan och upptäcker att det är en allmän uppfattning mer än en absolut sanning. Något vi omedvetet enats kring att tycka.
Bourdieu, en numera bortgången sociolog, pratade om ”habitus och fält”. Hm… låter som en advokatbyrå…eller detektivbyrå.. i alla fall, fält kallade han de områden i tillvaron där vi vistas tillsammans med andra under en tyst överenskommelse kring det som gör oss lika. Alltså inte bara geografiska områden utan också ideologier, religioner, samhällsklass och kultur…osv… Men för att få vara på, eller i, ett visst fält krävs att vi har det habitus som krävs, det vill säga vissa underförstådda attribut, eller kapital. Detta skulle då förklara t.ex. varför det är så svårt för kvinnor att ta sig in i företagsstyrelser – de saknar ett grundläggande ”attribut”, ^^ om ni förstår vad jag menar *s*.
Då vi sluter oss i de här olika fälten blir vi också trygga i vår gemensamma övertygelse och kan lättare utesluta de som inte är som vi, de andra. Dessvärre är det med fälten som med kultur, att med tiden blir de självstyrande och tar över rodret och börjar styra medlemmarna. Och medan man tror att man utvecklas så är det i själva verket så att man blir ”invecklad” och snarare formad för att passa fältet än tvärtom.

Jag tror att detta kan ligga bakom den förvirring vi alla kan uppleva nu då vi matas med en mängd motsägelsefulla sanningar. Där vi ska äta tvärtemot det vi trodde var rätt för tjugo år sen, dricka ett glas rött vin varje dag...för hjärtats skull...men låta bli för leverns...där vi ska tacka nej till penicillin för att motverka att bakterier utvecklar resistens, men äta färdigt kuren…av precis samma anledning…eller träna varje dag, men se till att ha en vilodag emellan etc etc. Och så vill vi göra rätt, för att mår bra, passa in, vara med, tillhöra...

Sunt förnuft, kan det vara något? Medvetna val? Och mod... mycket mod att våga säga nej. För de som har mest att vinna på att fältet förblir intakt är de som håller hårdast på reglerna...håller på att de ska följas alltså, inte nödvändigtvis följer dem själv. De som har mest att förlora - makt och pengar...

Vart är jag på väg med detta? Överallt och ingenstans... satt mest och funderade över ett glas öl... och tänkte att det kändes lite viktigt...hm...undrar om det är mina egna funderingar eller om det är en begynnande allmän uppfattning....*s*

om lättsagda ord och sjukdomsinsikt...

Först skyllde jag på kylan, att den torkade ut slemhinnorna i näsan och gjorde att jag nös. Sen sa jag visst att anledningen till att jag var så trött att jag knappt orkade ta mig in till soffan innan jag somnade var att det kanske blivit en lite väl häftig start på det nya året. Och inte förrän jag med rinnande näsa och svidande ögon blåste ut de nyinköpta, relativt milda, doftljusen och lite irriterat konstaterade att man inte borde få tillverka  konstgjort skräp som framkallade så kraftiga symtom hos en ickeallergiker började jag ta in informationen och förstå att - hm - jag nog var sjuk. Och jag tyckte inte om det...

Helgen var fullplanerad med massa trevligheter och jag hade sett fram emot att umgås över en god middag och gå på bio. Men, oavsett vad jag tyckte om att behöva avboka fick det bli så och jag försökte göra vad jag kunde för att "gilla läget", vilket jag i sammanhanget nog inbillade mig innebar att jag accepterade att jag var sjuk och jag kände mig förvånansvärt nöjd med beslutet att ta det lugnt.
Inte fullt lika nöjd var jag på söndagskvällen, då jag, nu nästan förolämpad, insåg att inte bara helgen hade fått planeras om, nu verkade det nog dessutom vara så att, oavsett vad jag tyckte om det, så var det helt kört med arbete också... I min frustration gav jag även kroppen en känga för att det inte gjorde ett tillräckligt bra jobb... feber runt 38...nog kunde den krämat ditt en 39.5 så att det framgick att vi samarbetade...*s*

Så, med kraxande, nasal röst ringde jag upp arbetet och informerade att jag nog fick vara hemma 2 dagar, men tillade sedan att efter det kunde de räkna med mig igen.
De 2 dagarna kom och gick, men det gjorde inte influensan. Trots stillasittande, läsande och Netflixtittande, bet den sig envist fast och jag tvingades att på nytt ringa upp och motvilligt medge att jag nog behövde några dagar till. Jag avslutade sedan med att hurtfriskt säga att till fredagen skulle jag vara tillbaks och det gick bra att i stort sett lägga allt jag inte kunnat göra under veckan på den dagen...

... Inte förrän jag fick frågan om jag verkligen skulle köra och hämta datorn för att kunna läsa jobbmail då jag var sjuk insåg jag att jag, medan jag i den mer medvetna delen av mig själv tänkt "acceptans", hade jag i bakgrunden spelat ett helt annat spel som handlat om precis motsatsen... Och medan jag sagt klokheter som att "det är som det är", och "det finns ju ändå inget annat att göra än att vänta ut det...", så hade jag i min innersta vrå istället desperat försökt behålla kontrollen och försökt kalkylera vad jag skulle göra för att det skulle vara på ett annat sätt. Och när det blev tydligt för mig - då var jag äntligen redo för acceptans. Och då blev det lite lättare att släppa taget om det som nu inte blev gjort och istället fokusera på att må så bra som möjligt.


Och, ja, vad ska jag säga? Kan ju citera systern som sammanfattade det med "Ja, inget är som att behöva leva som man lär" *s*... 

...Och jag har lärt mig att acceptans är ett storslaget, mäktigt och vackert ord, men utan verklighetstillämpning stannar det dessvärre därvid...ett ord...

om porlande vårbäckskänslor och nyårslöften....

I skvalet från bilradion, min ständige följeslagare i morgontrafiken, hörde jag programledaren lyfta fram och hylla känslan av att "vara på väg åt rätt håll”, alltså stunden då man, kanske bara för en kort sekund eller så, känner att allt är ok…oavsett hur kaotiskt det ser ut just där man befinner sig, så känner man att man är på rätt spår. En härlig känsla, och för min egen del kan jag bara beskriva den som en porlande vårbäck som har sitt ursprung någonstans i mellangärdet och som sedan sprider sig som en förväntansfull rastlöshet genom kroppen. En positiv rastlöshet.

Men, sen finns det ju också den där andra känslan...som man får då man upplever att något är fel, oavsett hur bra allting är… en känsla mitt i vardagsflödet där man stannar upp och undrar vad det är som skaver…varför man, trots att allt tycks vara på plats, inte känner sig direkt lycklig…eller ens speciellt nöjd. Och oavsett vad livet bjuder en på för smakfulla valmöjligheter så hittar man inget man vill ha.

Och just detta tema dök upp i en av de få TV-serier jag lyckats såväl fastna för, som följa, där en av karaktärerna uppgivet sa till huvudrollspersonen: "You Do all these things that could make you happy...then you compare them with your picture of how you´d like your life to be… and you’re disapointed...”
Och innan han lämnade henne vände han sig om och sa: "Change your life or change your picture...”

Orden fastnade och bet sig envist kvar så att jag till slut fick skriva ner dem och försöka förstå vad det var de innebar för mig. Vad är det jag inte förmår släppa taget om och som min vardag inte klarar av att jämföras med? Och, lika viktigt, var befinner jag mig då jag fylls av den porlande vårbäcken och inte kan vänta med att få ge mig ut på förändringens oupptrampade mark? Några svar har jag inte...ännu...men jag tänker så här att när vi hamnar i funderingar så kan vi oftast upptäcka att svaren finns runtomkring oss, bara vi stannar upp och lyssnar. Att vi måste ta oss ut ur vår "box" för att hitta de svar vi söker, för inne i boxen finns bara frågan. 

Så, det här året som nu tackar för sig, året då 50-årsdagen kom och gick, har varit ett bra år. Ett år med flera tillfällen av "på rätt väg". Och jag ser fram emot ett nytt år med spännande möjligheter... och ska jag ge ett nyårslöfte så får det bli att vara "vaken". Att uppmärksamma och ifrågasätta. Och alltid göra vad jag kan för att gå min väg, så att jag inte hamnar någonstans där jag inte vill vara

om storhetsvansinne och ständigt pågående förbättringsarbete...

 "Ingen får gå och lägga sig förrän jag vunnit!!", sa den i vanliga fall rätt så lugna och medvetet närvarande kvinnan, som inte bara är psykolog....utan, dessvärre, också råkar vara jag...*s*...

Scenen är en sen kväll i ett rum på ett pensionat i Sassnitz på Rügen, i början på november. En efterlängtad höstresa, en årlig paus i vardagen.

Resan hade föregåtts av en liten livsstilsförändringstävling där vi kunde samla poäng inom diverse olika grenar. Eller, ok, jag erkänner...inledningsvis var det bara en gren, men sen tyckte jag att tävlingen kunde bli ännu mer spännande om man la till fler moment...så att alla hade samma chans till seger... och efter vissa mindre protester, eller med milt överseende, gick de övriga deltagarna med på mina ständiga regeländringar...eller mitt "ständigt pågående förbättringsarbete" som jag föredrar att kalla det. Och det blev en rolig tävling även om det i slutänden ändå blev så att samma person vann såväl alla deltävlingarna som hela tävlingen ... så, så var det med det *s*.

Vi tog tåget från Sassnitz ner till Stralsund, utan att veta något om stadens historia som till exempel att den var svensk mellan åren 1648 och 1815. Det vi upptäckte var att där fanns väldigt många kyrkor... förvisso imponerande byggnadsverk, men som, även om man inte kan undgå att fascineras över dåtidens byggnadsskills, trots allt står där som minnesmärken över någon slags medeltida storhetsvansinne...Störst av dem alla är Mariakyrkan, troligen byggd omkring 1298. Av någon anledning hade de satt upp Luthers 92 teser på dörren, vilket fick oss att känna oss lite kulturellt beresta...ända tills vi tog redan på att det inte alls var där det hände, utan i Wittenberg..., så, så var det med det också *s*...

På söndagen tog vi oss ner till Prora, ett annat vräkigt, förfallet, storslaget monument från förkrigstidens Tyskland. Tanken var att det skulle bli ett 5 km långt semesterparadis som skulle kunna husa 20 000 gäster, troligen de med rätt ursprung och politisk tillhörighet...


Nu är det mesta förfallet och igenbommat. Några misslyckade försök att spränga bort delar av byggnaderna har lämnar kvar märkliga ruiner längs med strandkanten. Och en  restaurerad del som används som museum och vandrarhem, kastade ut oss på en omtumlande resa i tid och rum, gammalt och nytt och jag kan inte bestämma mig för om jag tyckte att det var fräckt eller obehagligt.

Och, sen var det ju det där med tävlingar och viljan att vinna...eller framför allt önskan om att inte förlora...
Och jag inser att årets resa lärt mig att förmågan att vara flexibel i grunden är bra, och jag tror att det är en egenskap vi har gemensam, vi höstresenärer... Men om den används lite för ofta, och lite för ensidigt kan det bli som den där sena kvällen, då alla försök att modifiera kortspelsreglerna ändå ledde fram till samma resultat...alltså att jag förlorade...och ovanstående superregel kom till...alltså...hm...den att ingen fick gå och lägga sig... Mina snälla reskamrater, eller kanske troligen trötta, resignerade, "spelade" en runda till...och sen fick vi sova....   

...en annan konsekvens, eller ska jag säga lärdom vi gjort, är att reglerna för del 2 av livsstilsförändringstävlingen numera är nedskrivna, tydliga och inte öppna för diskussion eller förändring...om nu inte någon ändrar på det vill säga...*s*